Grete Brochmann om flyktingpolitik: Norden mer samkört nu

 Otvivelaktigt. Flyktingkrisen gjorde att vi fick en konvergens i Skandinavien som inte hade varit där tidigare, vad gäller gränskontroll och invandringspolitiken. Sverige gjorde en stor U-sväng och blev mer lik Danmark och Norge, som samtidigt också blev mer restriktiva.

- Det är mycket större likheter i Skandinavien nu, än vad det var innan flyktingkrisen.

Dr Jekyll och Mr. Hyde

Myndigheterna uppträder ofta som en slags ”Dr Jekyll och Mr. Hyde” i invandringspolitiken. På den ena sidan ska de vara väldigt restriktiva när folk vill komma in i landet och på den andra sidan ska de vara väldigt hyggliga när de väl är inne. Myndigheterna vill få in flyktingarna på arbetsmarknaden så fort som möjligt och att de ska integreras.

Vad är den bästa taktiken för myndigheterna?

- Det är helt logiskt att det är så i Skandinavien, det är systemiska skäl till det. Man måste försöka kontrollera invandringen, även om Sverige var väldigt eftergiven under många år. Man måste reglera invandringen så att den ligger på nivå med absorberingskapaciteten i samhället, säger Grete Brochmann.

- Men när folk väl ska få stanna i landet är det extremt viktigt att de inkluderas. Så den här lite paradoxala situationen är helt logisk – om premissen är att man vill bevara den nordiska modellen.

Sverige pionjär

- Det var faktiskt Sverige som var pionjärlandet när det gällde att utforma den grundläggande nordiska invandringspolitiken, medan senare regeringar och då speciellt Reinfeldtregeringen, glömde bort denna grundläggande förutsättningen i det nordiska systemet.

Grete Brochmann i debatt med Carsten Koch, ordförande i det danska Beskæftigelsesrådet (BER) och Thomas Liebig, seniorexpert på migration i OECD. Foto: Björn Lindahl

Grete Brochmann tidfäster denna utmejsling av politiken till 1975.

- Sverige hade en längre erfarenhet med invandring än Danmark och Norge. Sverige var utan tvivel pionjärlandet i Skandinavien när det gäller denna dualiteten.

I din utredning tar du också upp en annan dualitet, nämligen att det kan uppstå en ”självsegregering” om invandrarna behandlas för dåligt?

- Resonemanget var att om majoritetskulturen pressar sina värderingar i för stor grad på invandrarna och sätter stränga krav till hur de lever sina liv, så kan det få den effekten. Det är en oavsiktlig konsekvens av en tuff anpassningspolitik

- Men det är bara den ena sidan. Om man ställer för lite krav till anpassning, så kan man få en negativ reaktion på det hos majoritetsbefolkningen. Och det ser vi ju faktiskt tendenser till i stor grad över hela Europa nu. Det är inte bara ett teoretiskt resonemang.

Staten bör sätta normer

Du sa i ditt föredrag att du anser att det bästa vid kulturkollisioner är att staten bör bestämma centralt för hela landet om det t ex ska vara tillåtet för lärare eller elever att ha en niqab (en slöja som täcker hela ansiktet utom ögonen) i skolan?

- Ja, i den utredning som jag ledde, anser vi det, eftersom det har varit en tendens i Norge att sparka konflikterna nedåt i systemet, så att på den enskilda skolan eller socialkontoret har överlämnats till sig själva. Där har ofta folk sämre förutsättningar att göra de svåra avvägningar som behövs. Att få några riktlinjer från centralt håll tror vi kan vara en hjälp för de lokala institutionerna.

- Detta är något som är helt ordinärt i ett politiskt landskap. Det är inte vi i utredningen som ska bestämma hur dessa beslut m till exempel niqab ska fattas. Det handlar om att sätta normer tydligare än vad man har gjort tidigare.

- Du talade mycket om ett samhälles absorptionsförmåga för invandrare? Men går det någonsin att säga att målet är uppfyllt, eller kommer det alltid vara någon som tycker att det kommer för många invandrare?

- Man måste se lite stort på det. Därför säger jag också absorptionsförmågan över tid. Men vi anser att det är viktigt som ett grundläggande sätt att tänka på. Visar det sig att det är en procent av invandrarna som inte absorberas, betyder inte det att politiken är misslyckad.

- Som huvudprincip måste det vara en överensstämmelse mellan den efterfrågan som finns i arbetslivet och hur många som kommer. Det gäller också kapaciteten som finns i välfärds- och i utbildningsinstitutionerna i förhållande till hur många invandrare som kommer.

- Det är den balansen vi menar man måste hålla. Grundprincipen har legat där ända sedan man fick invandringspolitiken på plats i Norden, säger Grete Brochmann.