Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
Du er her: Forside i I fokus i I fokus 2004 i Tema: Farväl solidaritet? i Synen på utanförskapet avgör framtidens välfärd
tema

Synen på utanförskapet avgör framtidens välfärd

| Text: Gunhild Wallin

I de nordiska länderna var förra året sammanlagt cirka tre och en halv miljoner människor i arbetsför ålder beroende av offentliga medel för sin försörjning. Sjukdom och arbetslöshet skapar utanförskap och kostnaderna både för de enskilda och för samhället är enorma. Gång på gång riktas det offentliga ljuset mot utanförskapet. Fler i arbete, är mantrat som ska säkra välfärden. Frågan är hur det ska ske och vilken syn på utanförskapet som styr åtgärderna? I Danmark växer nu en rörelse som vill ha en bredare syn på välfärdspolitiken.

Att stå utanför. Att inte kunna bjuda sin käraste på bio för att man inte har råd att betala ens sin egen biljett. Att jaga varje extrapris och se hela budgeten falla ihop, för att sonen måste åka till akuten med taxi. Att drömma om ett nybakt köpebröd, men inte ha råd att förverkliga sin längtan.

Om utanförskap och fattigdom berättade nyligen två människor i Norsk Rikskringkasting, NRK, i en debatt på temat fattigdom. De hade båda, av olika anledningar, hamnat utanför arbetsmarknaden och lever nu i en tillvaro där varje krona måste räknas och ändå inget blir över. Deras berättelser visade på vardagen bakom det som annars lätt blir statistik. De visade på hur fattigdomens utanförskap påverkade självkänsla och socialt liv. Många lever som de. Bakom utanförskapets höga siffror finns lika många öden som människor och många olika skäl till att människor hamnat utanför arbetsmarknaden.

Om en sak är de flesta ense – att få ett arbete är vägen ut ur fattigdom för den enskilda människan. I debatten om fattigdomen, liksom om välfärden generellt, står arbetet centralt. Välfärdssystemen ska skydda oss när vi av olika anledningar står utanför arbetslivet, men det är också arbetet som ger tillväxt och som skapar grunden för välfärden. Ju större grupper som står utanför arbetsmarknaden, desto mer ansträngd blir välfärden. ”All välfärd bygger på människors arbete”, sa till exempel den svenska arbetslivsministern Hans Karlsson i ett tal i Polen den 10 september.  

Starkt stöd för välfärden

När många står utanför arbetsmarknaden rusar de offentliga utgifterna i höjden. Politiker och chefer försöker att finna lösningar. Att röra i välfärden är inte enkelt. Den generella välfärden har ett starkt stöd och en lång tradition i de nordiska länderna. Samtidigt växer önskemål om skattelättnader från internationellt lättrörliga företagare och en välutbildad elit.

Detta är ett uttryck för den balansgång politikerna har att gå i frågan om de generella välfärdssystemen. Det finns en stark uppslutning och den har funnits i lång tid kring välfärdens grundpelare – offentlig organisering, kollektiv finansiering och höga välfärdsstatliga utgifter, säger Stefan Svallfors, välfärdsforskare och professor i socialt arbete vid sociologiska institutionen vid Umeå Universitet.

Men vad sker med solidariteten när systemen pressas av dålig ekonomi och allt fler hamnar utanför?

Stefan Svallfors berättar att få förändringar skett i svenskarnas stöd för välfärden sedan man började mäta detta i början av 80- talet. När 90tals krisen drabbade Sverige och arbetslösheten nådde högre höjder än på många år, så växte stödet för välfärden och blev ännu starkare än tidigare. Den misstänksamhet kring fusk och utnyttjande kring bidragen som tidigare hade funnits parallellt med stödet, minskade drastiskt och har aldrig återvänt med samma styrka som tidigare. Ju konkretare frågorna ställs om välfärden, desto starkare är stödet. Däremot svänger opinionen ju allmännare frågorna om välfärden formuleras.

- Det finns säkert en smärtgräns för välfärden, men just nu är problemet snarare det omvända. I och med att det finns ett så starkt stöd för välfärden, man kan säga att det finns ett tyst kontrakt mellan medborgarna och staten om det man har rätt till, kan folkets stöd verka konserverande. Det finns helt enkelt inget stöd för att välfärden ska tvingas tillbaka, säger Stefan Svallfors. 

Framtidens hotbilder 

Frågan om hur välfärden ska finansieras och hur den ska se ut diskuteras i alla de nordiska länderna. Välfärdssystemen griper in i allas våra liv, men vilka den omfattar, hur den finansieras och vem som levererar den är i hög grad färgad av politiska synsätt. En av de återkommande tvisterna rör till exempel om välfärden ska fortsätta att vara generell eller om den ska fokusera på de allra mest behövande.

Genom scenariebeskrivningar prövas hållbarheten i dagens system, senast i Danmark där den av regeringen utsedda Velfærdskommissionen presenterade ”Fremtidens velfærd kommer ikke af sig selv”. Gruppen som har arbetat på mandat från regeringen har bestått av en ordförande och åtta sakkunniga från bland annat näringsliv och forskning. Motivet för kommissionens rapport kan läsas redan i inledningens första stycke: ”I bund og grund handler det om de nyfødte og om børnene. De får ett problem hvis vi ikke tenker os om.”

De scenarier som målas upp som hotbilder mot välfärden är:

  • Demografin. Befolkningen åldras i de nordiska länderna och i framtiden ska färre yrkesaktiva försörja fler.
  • Ökade krav. Medborgarna ställer allt större krav på välfärden, samtidigt som de flesta vill ha mer fritid.
  • Ökad individualisering. Individualismen innebär att det bland medborgarna finns ett mindre ansvar för det gemensamma.
  • Globaliseringen, som ställer krav på välfärdssystemen för att anpassa arbetslivet till andra konkurrensförhållanden. Detta kan i sin tur öka trycket på skattesystemet.

Sammanfattningsvis kan sägas att kraven ökar och inkomsterna minskar. Dagens förhållande räknas om att gälla 35 år framåt.

Medan det i Danmark är 200 000 fler i arbete i dag, än de som står utanför arbetsmarknaden, kommer förhållandet år 2040 att vara det motsatta. Då är de arbetande i minoritet och 350 000 fler människor beräknas stå utanför arbetslivet än de som är innanför. Samtidigt kommer det att vara 400 000 fler över 65 år och cirka 350 000 färre i yrkesaktiv ålder.

Det blir en växande obalans mellan utgifter och inkomster. ”Danmark är inte inne på hållbar kurs”, hävdar Velfærdskommissionen. För att skapa ett robust välfärdssystem, måste systemet justeras, är deras slutsats.

De presenterar olika förslag till lösningar. Medborgarna kan arbeta mer för att därigenom öka skatteintäkterna. De offentliga utgifterna kan minskas. Man kan införa fler egenavgifter eller höja skatterna.

En alternativ kommission

Velfærdskommissionens förslag väckte omedelbart debatt, vilket också var meningen. Fram växte en alternativ kommission, ”Den alternative velfærdskommission”, DAV, bestående av rader av forskare och välfärdsarbetare. Den vill verka för ett ”Danmark vi finner bekjendt”, det vill säga ett i deras ögon anständigt Danmark. Den ska inte ses som en motståndsgrupp mot regeringens kommission, berättar DAV:s tidigare ordförande professor Bent Rold Andersen. Däremot finns bakom DAV en kritik av kommissionens mandat och tolkningar.

- Man kan säga att bakom de grupper som samlat sig finns en protest mot en snävare syn på solidaritet. Velfærdskommissionen tar också alldeles för lätt på de resurser som de svagaste har, vilket är en helt avgörande faktor för framtidens välfärd, säger han.

Bent Rold Andersen är professor i samhällsekonomi med inriktning på socialpolitik och  arbetsmarknadspolitik. Han var under en period socialminister i Anker Jørgensens regering och har vid sidan av sin forskning haft många förtroendeposter och offentliga uppdrag. Idag är han pensionär men sitter i kommunstyrelsen i sin hemkommun Næstved. Han har avgått som ordförande i DAV av hälsoskäl och är noga med att poängtera att han representerar sig själv och inte DAV.

Velfærdskommissionen tar utgångspunkt i de demografiska förändringarna och ser hur de äldre kommer att lägga beslag på större del av den offentliga kakan. Fokus riktas mot hur de offentliga utgifterna ökar och hur man ska lösa detta.

- Att bara se på de offentliga utgifterna är ett alltför snävt sätt att se. I stället bör man se på den samlade ekonomin och dess hållbarhet. Det stora problemet med kommissionens arbete är att de inte ser till de resurser som ligger i den samlade befolkningen. Om det kan lyckas att uppnå full sysselsättning så är många av de problem som Velfærdskommissionen tar upp lösta av sig själv. säger Bent Rold Andersen.

"Man har gett upp de svaga grupperna” 

Enligt hans synsätt styrs regeringen av en klassiskt, ekonomiskt, liberal uppfattning. Samma synsätt ligger bakom EU:s stabiliseringspolitik. Arbetslöshetssiffror på sex procent definieras mer eller mindre som full sysselsättning. Lägre arbetslöshet anses enligt liberala ekonomer skapa flaskhalsproblem, som i sin tur ger problem för produktionen.

Ökade lönekrav ökar inflationen och hotar därmed stabilitetspakten i EU. Men Danmark har tidigare haft full sysselsättning med en arbetslöshet på en procent, och det går att komma dit igen, hävdar Bent Rold Andersen.

- Det ligger i tiden och den ekonomiska uppfattningen att det är eliterna och de högproduktiva man ska satsa på. Man har gett upp de svagare grupperna. Eller det är nästan värre än så, man använder de arbetslösa för att hålla nere lönerna, säger han.

Nyckeln till full sysselsättning är, enligt hans övertygelse, att bedriva en aktiv finanspolitik samtidigt som man arbetar för att bekämpa inflationen. Detta kan nås med en aktiv arbetsmarknadspolitik som verkar för god utbildning, genom avtal mellan parterna som bidrar till en smidig arbetsmarknad och genom att öka efterfrågan också efter de svaga grupperna på arbetsmarknaden. För att en sådan politik ska vara möjlig krävs att den är gemensam för EU-länderna och stora förändringar av stabilitetspakten. Men arbetslösheten är ett stort gemensamt problem och många länder borde ha ännu större intresse av en expansiv finanspolitik än Danmark.

Faktiskt pågår redan ett uppror mot den snäva stabilitetspakten, menar Bent Rold Andersen. Synen på finanspolitiken är avgörande, enligt hans sätt att se. Ska regeringen nöja sig med att se sig som en leverantör och en betalare av offentliga tjänster? Eller ska man använda de offentliga medlen i mer offensiv politik? Bent Rold Andersen tar utbildningssystemet som ett exempel. Idag satsas pengar på forskning och högre utbildning och vänder sig mot eliten.

- Intresset för att ge utbildning till de som har det svårt, har man i stort sett övergett. Det handlar inte bara om rehabilitering för de psykiskt och fysiskt sjuka, men också utbildning för dem som inte klarar de teoretiska utbildningskraven, säger han.

DAV väcker ett växande intresse, berättar han. Den börjar formas som en rörelse som vill ha en bredare syn på välfärdspolitiken och som vill inkludera de svagaste i samhället.

- Man ska också minnas att det demografiska tidsperspektivet i Velfærdskommissions rapport är 35 år. Om vi ser så långt tillbaka fanns en annan syn på både finanspolitik och full sysselsättning. En sådan stor förändring kan ske igen, säger han.

Nyhetsbrev

Motta Arbeidsliv i Norden gratis med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
h
This is themeComment