Du er her: Forside i I fokus i I fokus 2017 i Norden satsar på arbetsmiljön - men på olika sätt i Olika syn på social dumping i nordiska arbetsmiljöverk
tema

Olika syn på social dumping i nordiska arbetsmiljöverk

| Text: Björn Lindahl

Nya sätt att arbeta och ökad utstationering av arbetare från EU tvingar fram genomgripande ändringar i de nordiska ländernas arbetsmiljöpolitik. Även om det tycks vara en kompakt enighet om att arbetsmiljöfrågorna blivit viktigare är det också stora skillnader i hur länderna tacklar utmaningarna. Det gäller inte minst i synen på social dumping, eller som det kallas i Sverige: ”ordning och reda” i arbetslivet.

Utvecklingen har kanske gått snabbast på Island, där turismen på bara några år gått om fisket som den viktigaste näringen. Många av dem som arbetar som busschaufförer, på hotell och restauranger i Island kommer från Östeuropa eller är volontärer från Västeuropa. Villkoren är ofta dåliga, samtidigt som en del av arbetsgivarna fuskar med skatt och moms.

I Danmark går utvecklingen på flera områden ned i förhållande till arbetsmiljön och arbetet kommer därför omorganiseras.

I Finland har regeringar oberoende av politiskt färg under senare år velat lyfta fram arbetsmiljön som en konkurrensfaktor. Det har handlat mer om att hitta goda inhemska exempel än att brännmärka utländsk arbetsgivare.

- Vi försöker lyfta fram det positiva, säger Margita Klemetti, som koordinerar regeringskampanjen där målet att ha Europas bästa arbetsliv 2020. 

I Sverige uppstod ett hål i arbetsmiljöarbetet när Arbetslivsinstitutet försvann 2007. Nu ska ett nytt centrum upprättas.

De tre skandinaviska myndigheterna Arbetsmiljöverket (Sverige), Arbeidstilsynet (Norge) och Arbejdstilsynets (Danmark) står inför stora ändringar. 2016 gjordes en nordisk rapport, Nordiske arbeidstilsyn med utenlandsk arbeidskraft i bygg og transport, som visar på några av skillnaderna i de tre länderna.

Rapporten är skriven av Anne Mette Ødegård och Line Eldring. Den tar upp två av de branscher där social dumping har störst omfång. Inledningsvis konstaterar de två forskarna att ”social dumping” är ett inarbetat begrepp i Danmark och Norge, men att det är nästan okänt i Sverige.

- Där används istället beteckningen ”grå företag”, och nyligen (från 2016) osund konkurrens, skriver forskarna.

EU:s utvidgning skapade nya problem

Problemet med arbetslivskriminalitet ökade kraftigt i samband med utvidgningen av EU 2004 och 2007. Då togs gränserna bort mellan nationella arbetsmarknader i väst och öst med mycket olika löne- och arbetsvillkor. Detta påverkade Norge, på grund av EES-avtalet, i lika hög grad som EU-länderna Danmark och Sverige.

Medan arbetsmiljömyndigheterna i Danmark och Norge ser den utländska arbetskraften som ett avgränsat problem, är inte det uppfattningen i Sverige:

I en projektrapport från det svenska Arbetsmiljöverket står det: ”Allmänt sett har frågan om utländska företag och arbetstagare problematiserats. Ett övergripande problem är att dessa ofta kopplats samman med problem avseende säkerhet, villkor och löner. Detta ger en missvisande definition av vad som är det verkliga problemet. Enligt AV:s uppfattning är det i stället de företag som varken vill eller kan skapa en bra arbetsmiljö eller ett bra arbetsliv, den så kallade ”grå sektorn”, som är det verkliga problemet. Detta oavsett om företagen är utländska eller inte”.

Arbetsmiljöverket har därför inte ett lika klart uppdrag när det gäller at övervaka utländska verksamheter och social dumping, som arbetsmiljömyndigheterna i Danmark och Norge. Det har inte heller beviljats extra pengar till kontroll med verksamheter från den nyaste EU-länderna.

Antal inspektioner varierar

Ser man på antal inspektioner – i Danmark och Norge kallade tilsyn och i Sverige kallade förrättningar överskuggar en stor omläggning av Arbetsmiljöverksamheten i Sverige alla eventuella skillnader på grund av fler inspektioner av arbetsplatser med utländsk arbetskraft.

Diagram: Björn LindahlKälla Arbetsmiljömyndigheternas årsrapporter

Källa: arbetsmiljömyndigheternas årsrapporter

Utvecklingen visar ett kraftigt fall, från 35 000 förrättningar i Sverige för fem år sedan till 20 000 2015. I Danmark har antalet tillsyn legat på nästan samma nivå, 27 000 under hela femårsperioden (vilket också varit myndighetens uppdrag).

Med tanke på att antalet invånare i Danmark bara är ungefär hälften så högt som i Sverige är det anmärkningsvärt att antalet tillsyn efter 2014 faktiskt varit fler än i Sverige. Den främsta förklaringen är att Arbetsmiljöverket organiserades om under den förra borgerliga regeringen 2013 och 2014.  Syftet var att öka flexibiliteten. Tre inspektionsavdelningar slogs ihop till en och antalet regionkontor minskades. Samtidigt förändrades inspektörernas uppdrag. I stället för att fokusera på branscher skulle de nu fokusera på sakområden, exempelvis ergonomi. Resultatet blev att inspektionerna krävde mer planering och antalet tillsyn minskade med en tredjedel jämfört med 2011, enligt en kritisk rapport av Riksrevisionen i oktober i fjol.

Extra satsning i Sverige

Den rödgröna regeringen har tagit konsekvenserna och gör nu en extra satsning på arbetsmiljön.

- Det används 125 miljoner kronor mer. Det mesta av pengarna går till Arbetsmiljöverket för fler inspektioner, säger arbetsmarknadsminister Ylva Johansson.

Även i Danmark har det varit kritik mot att utvecklingen går i fel riktning, se egen artikel.

I Norge har det varit en jämn ökning i antalet utförda inspektioner. Fler kontroller av utstationerade arbetare har inte gått på bekostnad av den vanliga verksamheten.

Arbeidstilsynets budget har ökat från 431 miljoner norska kronor 2011 till 541 miljoner kronor år 2015. Det motsvarar en ökning på drygt 25 procent under de åren.

Antalet anställda har varit konstant, men så kallade social dumping-inspektioner görs alltid av två personer på grund av risken för våld. Norge är det enda landet där arbetsmiljöinspektörerna också har som uppgift att kontrollera lönevillkoren för de branscher där kollektivavtalen även gäller för utstationerade arbetare, genom så kallad allmängiltigförklaring.

Nya samarbetsformer

Både i Danmark och Norge har nya samarbetsformer införts, där arbetsmiljöinspektörerna arbetar tillsammans med personal från andra myndigheter. I Norge samarbetar Arbeidstilsynet med välfärdsmyndigheten Nav, skatteverket och polisen.

-  Vad myndigheterna har uppnått tillsammans, kunde de inte fått till om de hade arbetat var för sig, skriver de fyra verksamheterna i en gemensam årsrapport för 2016.

På fem platser i olika delar av landet har gemensamma centraler för att bekämpa arbetslivskriminalitet byggts upp. Det finns emellertid också begränsningar.

-  Tystnadsplikten är hela tiden en utmaning för a-kriminalitetssamarbetet, både knutet till analysarbetet och för hur ärendena genomförs, heter det i rapporten.

Ned på detaljnivå

Går man ned på detaljnivå så skiljer sig arbetet i arbetsmiljömyndigheterna både i vad som inspekteras og vilka befogenheterna inspektörerna har.

I alla de tre skandinaviska länderna ska utländska verksamheter med utstationerade arbetstagare och utländska egenföretagare registrera sig. I Danmark sker i det så kallade RUT-registret, som upprättades 2008. Detta används sedan av Arbejdstilsynet för att bestämma vilka verksamheter som ska kontrolleras.

I Norge ska utländska verksamheter och arbetstagare registreras hos Sentralskattekontoret for utenlandssaker (SFU). Inspektörerna i det norska Arbeidstilsynet har ingen direkt tillgång till registret och har därför bett om att det upprättas ett register som liknar mer på det danska RUT. Jämfört med sina svenska kolleger har emellertid de norska möjlighet att fråga efter det speciella ID-kort som alla utländska byggarbetare måste ha.

Sverige införde en registreringsplikt för utländska verksamheter med utstationerade arbetstagare 2013. Registret har som övergripande mål att säkra de utstationerade arbetstagarnas rättigheter i förhållande till EU-direktivet på detta område. Det är Arbetsmiljöverket som förvaltar registret, men dess inspektörer har inte myndighet att fråga om legitimation vid sina kontroller och det utfärdas inte heller något bevis för att registreringen gjorts.

”En av inspektörerna vi intervjuade sa det så här: Hur ska vi kontrollera saker. Det finns ingen vi kan ringa till. Vi får inte lov att be om legitimation ens. Det är det polisen som måste göra”, skriver Anne Mette Ødegård och Line Eldring i rapporten som nämndes inledningsvis.

h
This is themeComment