Dansen, ölen och makten

Under mottagningen på Rådhuset för deltagarna på konferensen ”Hur mår du Norden?” går vi upp på den andra våningen, där de 67 representanterna i kommunens översta organ håller sina debatter. Där står stadsstyrelsens ordförande Olli A. Manni och berättar för dem som vill höra historien om salen. 

Vi undrar över bänkarna i syntetisk läder från 60-talet där representanterna sitter parvis bakom otympliga och fyrkantiga bord, eftersom de står i skärande kontrast till kristallkronorna i taket, stuckaturen i nyrenässansstil och de överdådiga kakelugnarna.

- Stadshuset här i Åbo byggdes ursprungligen som ett societetshus för att den ryske tsaren och andra notabiliteter skulle kunna övernatta och arrangera bal när de besökte staden, säger Olli A. Manni.

Planeringen var inte den bästa. Åbo hade blivit huvudstad i Finland efter att Ryssland besegrade Sverige 1809. Men samma år som huset stod färdigt, 1812, beslöt tsaren att huvudstaden skulle flyttas från Åbo till Helsingfors, som låg närmare St. Petersburg. För Åbo blev det ett hårt slag, eftersom staden länge varit den viktigaste i Finland; en stark köpstad med det första universitetet. 

Rådhuset i Åbo.

Nu är Finland återigen mitt uppe i en av sina största förvaltningsreformer någonsin. Samma dag som den nordiska konferensen inleds har utredaren Lauri Tarasti presenterat sitt förslag om att en förvaltningsnivå mellan kommunerna och staten ska återinföras. 

Finlands län, länsstyrelser och landshövdingar avskaffades i slutet av 2009, med undantag för Ålands landshövding. Men reformen uppfattas som misslyckad och nu föreslår utredaren att landet delas upp i 18 landskap med folkvalda beslutsfattare, som framförallt ska ha ansvar för sjukvården. 12 500 anställda kommer att få nya arbetsgivare i det första skedet av reformen och det blir mer än tusen nya folkvalda.

Olli A. Manni, som representerar Samlingspartiet, är skeptisk.

- Det ger mindre makt till de stora städerna, säger han.

Att makten flyttar på sig och att byggnader används till andra föremål än de var byggda för är en del av historiens gång. Efter mottagningen går vi vidare till en av de populäraste pubarna i Åbo, snett emot Rådhuset. Den ligger i en 90 år gammal bank. Istället för att sätta in eller ta ut kontanter kan man välja mellan 130 olika ölsorter som lagras i bankvalvet. 

Men vi får inte dansgolvet i Rådhuset ur huvudet. Kanske för att dansen går som en röd tråd igenom den nordiska konferensen vi deltar på, där temat är ”hållbarhet genom välfärd, kultur och jämställdhet”. Den har bara pågått någon timme när Jennifer Joffs får alla deltagarna att resa sig och ”tala med händerna”. Parvis ska deltagarna följa motpartens handrörelser utan att beröra varandra. Nästa dag visar hon bilder från den dansfadderverksamhet hon driver, där professionella dansare besöker seniorhem, handikappenheter, skolor och daghem.

Det är så långt bort från tsarens menuetter och polonäser som man kan komma. På den tiden skulle tsarens baler imponera genom sin elegans, lyx och storslagenhet. De skulle projicera bilden av ett mäktigt och välmående kejsardöme, enligt den ryske historikern A.I. Barkovetz.

Under konferensen handlar det om hur Norden ska kunna vidareutveckla välfärden och hur patienter och klienter ska mötas med förståelse, inte bara ur ett könsperspektiv, men att det också ska tas hänsyn till ålder, etnicitet, sexualitet, religion, funktionalitet, yrke och minoritetsstatus.

Ett av de projekt som beskrivs är vad som skedde när Enghave plads i Köpenhamn skulle grävas upp på grund av byggandet av en ny tunnelbana. Det gick hårt ut över en grupp på 30-100 personer som brukade sitta och dricka öl under kastanjeträden. Ett gräsrotsprojekt sattes igång för att involvera gruppen och ställa krav till kommunen.

- Öldrickarna är "superanvändare" av den här sortens offentliga rum. De sitter där det mesta av dagen, hela året runt. Inga stadsplanerare, antropologer, arkitekter eller kommunalfolk har så mycket erfarenhet om det offentliga rummet som de har, heter det i en beskrivning av projektet.

Samhällen som bryr sig så mycket om till och med de mest utsatta på gatan, kan verka som om de uppnått ett slags välfärdens nirvana. 

Men går utvecklingen verkligen i rätt riktning?

Som Anders Geertsen, chef för avdelningen för Kunskap och Välfärd i Nordisk ministerråd, påpekade på slutet av konferensen, har det också uppstått ett märkligt fenomen de senaste åren: 

- Välståndet ökar och ökar, men det samma gör olikheten. Som den franske ekonomen Thomas Piketty har visat, är den ekonomiska olikheten i många länder nu på samma nivå, eller högre, än den var innan den franska revolutionen 1789.