Direkt från Helsingfors: För het för att hanteras

Frågan om höjd pensionsålder har blivit så inflammerad att varje uttalande eller förslag till öppning skjuts ner med samma grova artilleri. Parterna har låst sig i sina positioner och hela förhandlingskulturen, byggd på koncensusbeslut, har fallit ihop.

Det mest anmärkningsvärda är ändå att såväl fack som arbetsgivare är överens, likaså den politiska majoriteten: pensionsåldern måste höjas eftersom folk lever så mycket längre än då det nuvarande systemet slogs fast. Finland har en av de snedaste åldersfördelningarna i Europa och tvingas därför hantera problemet tidigare än andra länder, där invandringen kompenserat för att det föds för få barn.
Det finländska 50 år gamla arbetspensionssystemet bygger på att arbetsmarknadens parter kommer överens och att besluten välsignas av staten. Parterna är också i princip överens om att en pensionsreform ska träda i kraft 2017. Där tar också samförståndet slut. Försöken att nå en överenskommelse om hur detta i praktiken låter sig göras har strandat. I bakgrunden spökar en begynnande löneavtalsrunda.

Även regeringen är splittrad. Arbetsgivarna och högern, närmast samlingspartiet, anser att den formella pensionsåldern absolut måste höjas. Socialdemokraterna och facket säger nej och SDP:s ordförande Jutta Urpilainen har slagit fast att det inte ska fattas några beslut om höjd pensionsålder under hennes regeringsperiod, som tar slut 2015.

Faktum är att åldern då finländare i snitt går i pension är på väg upp och att den övre gränsen redan är 68 år. Framför allt arbetar kvinnorna mycket längre än tidigare och internationellt sett är deras pensionsålder hög.
Den officiella pensionsåldern har heller inte mycket med verkligheten att göra. Samtidigt finns det nämligen många exempel på där arbetstagare kring 60 löper stor risk att ställas utanför då företagen drar ner på kostnaderna. Åldersdiskrimineringen är ett erkänt faktum.
Chefen för Statens ekonomiska forskningscentral VATT, Juhana Vartiainen (tidigare Konjunkturinstitutet i Stockholm), påpekar att denna flykt från arbetslivet – framtvingad eller självpåtagen – är ett stort problem för den finländska samhällsekonomin. I åldersgruppen 55-59 är sysselsättningsgraden 73 procent medan den sjunker till 43 procent i nästa grupp, 60-64 år.

Underskottet i den finländska statens kassa kunde täckas med en gång om den senare gruppen skulle arbeta längre.
En förklaring kan enligt Vartiainen vara att äldre arbetstagare helt enkelt är för dyra i förhållande till vad de presterar. Han föreslår att Finland, liksom i vissa branscher i Sverige, Danmark och Norge, borde gå in för att slopa de allmänna lönepåslagen för äldre personer. Vartiainen, som har socialdemokratisk bakgrund, möttes av ett ramaskri och fick mothugg av många experter på arbetsliv.
Regeringen med Jyrki Katainen i spetsen hade alltså hoppats på att arbetsmarknadens parter hade kunnat komma med ett gemensamt åtgärdsförslag, men av det blev det ingenting. Katainen var själv finansminister i den regering under Matti Vanhanen som 2009 inför hotet om en generalstrejk fick ta tillbaka sitt beslut om att höja den nedre gränsen från 63 till 65 år.
Pensionsfrågan har blivit så het att ingen part längre kan hantera den.