Könsskillnader och likarättsfeminister -vägval inom jämställdhetspolitiken

I internationella sammanhang framstår Norge och Sverige som mycket framgångsrika vad gäller jämställdhet mellan kvinnor och män. Under slutet av 1990-talet var kvinnors arbetsmarknadsdeltagande ungefär lika stort i båda länderna, ca 75 procent. Med internationella mått mätt är kvinnornas sysselsättning hög och i politiken innebär kvinnoandelar på mellan 40 och 50 procent att än Norge än Sverige slagit flera ”världsrekord” i kvinnorepresentation.

Internationellt är således likheterna slående och den nordiska jämställdhetsmodellen ett känt begrepp. I själva verket finns det en del betydelsefulla skillnader i ländernas politik vad gäller möjligheterna för kvinnor, och män, att förena yrkes- och familjeliv. Historiskt har Norge varit mer motvilligt än Sverige till att på politisk väg uppmuntra mödrars och gifta kvinnors yrkesarbete. På 1970-talet expanderade Sverige den offentliga barnomsorgen och införde individuell inkomstskatt. Härmed försköts politiken i riktning mot tvåförsörjarfamiljen som norm. Successivt byggdes också föräldraledighet och barnomsorg ut. Norge däremot fortsatte att föra en politik som uppmuntrade mer traditionella könsroller och utvecklingen av t.ex. barnomsorgsplatser på heltid gick långsamt.

Resultatet av dessa olikheter syns bland annat i arbetsmarknadsstatistiken. Skillnaderna mellan norska och svenska kvinnors arbetsmarknadsdeltagande har fram till idag varit ganska stora. År 1990 var t.ex. andelen yrkesaktiva norska kvinnor 71 procent, medan motsvarande siffra för svenska kvinnor var 82 procent. Trenden mot mer likartade nivåer under slutet av 1990-talet förklaras av att Norge intensifierat sin politik för att uppmuntra kvinnors aktiva deltagande samtidigt som Sverige drabbades av en arbetslöshetskris.

Under 1990-talet såg vi en tendens till politisk konvergens. Länderna närmade sig varandra och på båda håll följde politiken, med vissa undantag, den individuella modellen och tvåförsörjarnormen som är mer ‘jämställdhetsvänlig’ än en mer traditionell manlig försörjarnorm. Genom införandet av en ”pappamånad” 1993 tog Norge ledningen för en nytändning inom jämställdhetspolitiken. Härmed markerades att ansvar för barn och familj inte bara är kvinnans lott. Två år senare följde Sverige efter. I och med att Norge idag infört ett vårdnadsbidrag (kontantstøtte) så förefaller det emellertid som om länderna återigen drar åt lite olika håll.

För att förstå orsakerna bakom skillnader och likheter i de båda ländernas utveckling är det viktigt att uppmärksamma den partipolitiska arenan och kvinnors politiska handlande och strategier. Socialdemokraterna har dominerat i båda länderna och vi skulle ha kunnat förvänta oss en mer enhetlig jämställdhetspolitik . Det manliga försörjaridealet och retoriken om kvinnors och mäns separata sfärer har, emellertid, haft ett starkare fäste inom den norska politiken. Även bland kvinnogrupper. Dessutom har kristna värderingar och Kristelig Folkeparti spelat en mer framträdande roll i Norge än i Sverige.

I Sverige har likarättsfeministerna dominerat kvinnorörelsen. Sedan 1970-talet har kvinnoandelen ökat kraftigt i politiken och kvinnorna har kunnat bilda politiska allianser och befrämja sina intressen.

I Norge fanns en starkare spänning mellan en kvinnorörelse som omfattade en ideologi om könsskillnader och likarättsfeminister. Arbeiderpartiet gick, emellertid, under Gro Harlem Bruntlands ledarskap in för en politik som stärkte kvinnornas position på arbetsmarknaden och utbyggnaden av barnomsorgen. Intressant nog har norska feminister kunnat göra detta utan att helt förkasta ideologin om könsskillnader. En könsskillnadsideologi kan i vissa gynnsamma lägen leda till ökad jämställdhet, men frågan är vad den idag leder till. 

Artikeln bygger på rapporten:

Kerstin Sörensen & Christina Bergqvist 2002
Gender and the Social Democratic Welfare Regime: a comparison of gender-equality friendly policies in Sweden and Norway.
Arbetsliv i Omvandling 2002:5.

Vetenskaplig
skriftserie från Arbetslivsinstitutet.