Makten och demokratin

Den första maktutredningen på 80-talet bestod av en handfull forskare, som arbetade med en minimal budget i tio år. Den senaste har anlitat inte mindre än 200 forskare under hälften så lång tid. Med 50 böcker och 77 rapporter blir det upp till var och en att välja det som frestar mest. Slutrapporten är däremot föredömligt kort – bara 100 sidor.

Att en regering anlitar forskare för att granska sin egen makt-utövning är något av en paradox. Det förutsätter en stor tro på att makten verkligen vill analyseras. När forskarna drar slutsatsen att politikernas makt har minskat kan det lätt se ut som ett beställningsjobb. I alla fall kan maktutredningarna knappast bli särskilt mycket större utan att de själva blir en maktfaktor. Med nästan 50 miljoner kronor har styrgruppen kunnat dammsuga forskningsmarknaden för kompetens, relevanta pågående projekt och planerade publikationer.

Genom att bidra med delfinansiering har olika forskningsprojekt getts en ny profil. Maktutredningen har blivit mer av en mediekanal för forskarna än en utredning. De egna undersökningarna inskränker sig till att intervjua 1 725 personer i det som definieras som makt-eliten och en medborgarundersökning.

Den förra Maktutredningen i Norge talade med en röst – Gudmund Hernes. Den senaste Maktutredningen lyckades inte ens hålla ihop styrgruppen på fem personer. Tre av dem skrev under slutrapporten, medan två lämnade sina egna, separata slutsatser.

Oenigheten ligger mer på hur begreppet makt ska definieras, än att den håller på att rinna ur de folkvalda politikernas händer. Demokratin förvittrar, samtidigt som staten blir starkare. Globaliseringen gör att beslut flyttas ut ur landet och att utländska rättsliga regler tränger undan de inhemska.

Själv har jag, förutom slutrapporten, läst tre av böckerna. De har handlat om uhjälp, om massmedierna och om näringslivets roll mellan marknad och politik.

Av dessa är Terje Tvedts bidrag om det han kallar ”det sydpolitiska systemet” det mest originella och det enda som faktiskt utmanar makten. Han går igenom de täta banden som byggts upp mellan UD, biståndsorganet och de frivilliga organisationerna. Denna ”godhetsallians” har i praktiken stängt alla andra ute och har dessutom lockat forskarna till att uppträda som aktörer, istället för kritiska granskare. Martin Eides antologi om massmedierna har mindre nytt att komma med.

Men i slutrapporten får medierna en stor roll, inte så mycket på grund av deras egen makt, utan för att den som vill få makt måste anpassa sig den journalistiska formen och utkämpa striden på den mediala arenan. Fredrik Engelstad m.fl. har analyserat den förra Maktutredningens mest kända slutsats, sammanfattat i uttrycket ”Blandningsadministration och förhandlingsekonomi”. Den senare framställs som i högsta grad levande:

- Förhandlingsekonomin har kommit för att bli, eftersom statens roll som regelförvaltare och resursunderlag inte alls försvunnit.

Lobbyister kan påverka stora frågor eftersom staten ofta drabbas av vanmakt, på grund av sin egen fragmentering. Men vanmakten drabbar lika ofta näringslivet som inte heller alltid förmår att dra i samma riktning.

Det jag uppskattar mest med forskargruppens genomgång av flera av de stora maktkamperna inom näringslivet under de senaste åren, är att också oberäkneligheten poängteras:

- Privata, ”affärsmässiga” ägare drivs inte bara av en inskränkt ekonomisk logik. Snarare ser vi gång på gång hur politiska, maktstrategiska och emotionella förhållanden spelar in och får en avgörande inverkan på affärsmässiga  processer.