Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
Du er her: Forside i Artikler i Forskning i Forskning 2010 i Mobiliteten i Danmark och Norge högst i Norden
forskning

Mobiliteten i Danmark och Norge högst i Norden

| Text: Tomas Berglund

Är det danska begreppet flexicurity bara ett annat namn på den nordiska modellen? Nej, visar en studie som Tomas Berglund, forskare på Göteborgs Universitet, gjort. Även i jämförelse med de andra nordiska länderna framstår den danska modellen som speciell.

I en studie om mobilitet på arbetsmarknaderna i fyra nordiska länder framkommer att arbetsmarknaden i Danmark kännetecknas av stor rörlighet, t.ex. från sysselsättning till arbetslöshet, mellan arbetsplatser eller mellan yrken. Också i Norge är mobiliteten tämligen hög för flera former av rörlighet – framförallt finner vi där den största rörligheten från arbetslöshet till sysselsättning. Mobiliteten i Finland och Sverige ligger generellt på en lägre nivå jämfört med de två andra länderna. Studien har fokuserat på perioden 2000-2006 och använder arbetskraftsundersökningarnas (AKU) paneler för att undersöka rörlighet.

Under de senaste decennierna har det funnits ett intresse för hur olika arbetsmarknads- och välfärdsinstitutioner skall organiseras för att underlätta mobilitet på arbetsmarknaden. Institutionerna i fokus är regler kring anställningsskyddet, arbetslöshetsförsäkringens nivå och utformning, den aktiva arbetsmarknadspolitiken samt möjligheter för livslångt lärande, t.ex. vuxenutbildning.

Speciellt de senaste åren har en modell förts fram som går under benämningen ”flexicurity”. Denna modell sägs kunna underlätta både flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden. Danmark ses här som kanske det främsta exemplet på ett land som lyckats skapa en arbetsmarknad kännetecknad av flexicurity. Men i kölvattnet av intresset för den danska flexicurity-modellen har frågan rests om flexicurity endast är ett danskt fenomen eller om det också kännetecknar andra nordiska länder. I flera internationella studier av nationella flexicurity-profiler hittar man tillräckliga likheter för att gruppera de nordiska länderna tillsammans.

Men undersöker man arbetsmarknads- och välfärdsinstitutionerna mer noggrant finner man dock olikheter som kan påverka flexibiliteten och tryggheten på arbetsmarknaderna. Danmark utmärker sig genom sitt svaga anställningsskydd, generösa arbetslöshetsförsäkring och stora satsningar på aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Endast ifråga om livslångt lärande är Sverige ett ungefär lika ambitiöst land som Danmark. Vid en jämförelse framstår således den danska kombinationen av institutioner kring arbetsmarknaden också som speciell i ett nordiskt sammanhang.
  
I studien fokuseras på mobilitet vilket innebär att det framförallt är flexibilitetsaspekten av flexicuritybegreppet som sätts i centrum. De övergripande frågeställningarna har varit följande:

  • Vilken omfattning har olika former av mobilitet på arbetsmarknaden och hur skiljer sig olika kategorier (kvinnor, män, åldersgrupper etc.) åt vad gäller rörlighet?
  • Vilka faktorer påverkar individers benägenhet till rörlighet på arbetsmarknaden?
  • Hur kan nationella skillnader i rörlighet på arbetsmarknaden förklaras? Vilken betydelse har de institutionella ramverken, t.ex. reglerna kring anställningsskyddet?

Tre övergripande former av mobilitet på arbetsmarknaden har fokuserats:

  • Rörlighet mellan sysselsättning, arbetslöshet och att vara utanför arbetskraften.
  • Rörlighet till och från s.k. ”atypiska arbeten”, dvs. tillfälliga anställningar och deltidsarbete.
  • Rörlighet mellan arbetsplatser, yrken och näringsgrenar.

 

Studien undersöker inte geografisk rörlighet. Det empiriska material som analyseras är arbetskraftsundersökningarna (AKU) i de fyra länderna. Dessa undersökningar har sammanförts i en gemensam datamatris med AKU:s panelstruktur intakt. I de flesta fall undersöks rörligheten mellan två undersökningstillfällen med 12 månaders mellanrum.

Yngre mer mobila

Den första formen av mobilitet som studerats är mellan sysselsättning, arbetslöshet och att vara utanför arbetskraften. Två av de viktigaste faktorerna bakom dessa former av rörlighet är ålder och typ av anställningskontrakt. I de flesta fall har yngre en högre mobilitet än äldre. Anställda på tillfälliga kontrakt tenderar i högre utsträckning än anställda på tillsvidarekontrakt att röra sig från sysselsättning till arbetslöshet eller att falla utanför arbetskraften. Jämför vi länderna finner vi den högsta sannolikhet att röra sig från sysselsättning till arbetslöshet i Danmark. Men den högsta sannolikheten att röra sig från arbetslöshet till sysselsättning finns istället i Norge. Danmark har dock en hög rörlighet till sysselsättning bland dem som i utgångsläget står utanför arbetsmarknaden. I Sverige hittar vi för de flesta av dessa övergångar den lägsta rörligheten.

När det gäller rörlighet mellan arbetsplatser, yrken och näringsgrenar finner vi också att rörligheten är högst i Danmark. Speciellt gäller detta arbetsplats- och yrkesrörlighet. Rörlighet mellan näringsgrenar skiljer sig mindre mellan länderna, men den är fortfarande högst i Danmark. Finland och Sverige har generellt lägst rörlighet i dessa avseenden. Också för dessa former av rörlighet är ålder och typ av kontrakt viktiga bestämmande faktorer.

Länderna skiljer sig mycket åt med avseende på användningen av tillfälliga kontrakt på arbetsmarknaden. Den största andelen tillfälliga kontrakt finner vi i Finland och Sverige. Analyserna visar att unga, födda utomlands och arbetande inom servicesektorn i störst utsträckning har denna kontraktsform. Om man övergår till sysselsättning efter att ha varit arbetslös eller utanför arbetskraften, så är risken störst i Finland och Sverige att hamna i en tillfällig anställning. I dessa två länder är sannolikheten också minst att röra sig från en tillfällig till en tillsvidareanställning. Den är störst i Norge.

Den sista formen av mobilitet som studerats avser rörlighet mellan heltids- och deltidsanställning. Vi finner också här tydliga skillnader. I Norge är deltidsanställningar vanligast – mellan 25-30 procent av de sysselsatta har en deltidsanställning. I Finland är det bara mellan 10-15 procent. Danmark och Sverige ligger däremellan (20-25 procent). Som förväntat är också sannolikheten störst i Norge för att få en deltidsanställning om man var utan sysselsättning ett år innan. Risken för att som deltidsanställd bli arbetslös eller att befinna sig utanför arbetskraften ett år senare är minst i Sverige. Störst är den i Danmark vad gäller arbetslöshet och i Finland för att hamna utanför arbetskraften. 

Danmark speciellt

Den huvudsakliga slutsatsen av denna studie är att Danmark har en speciell kombination av institutioner kopplade till arbetsmarknaden också i ett nordiskt sammanhang. Detta flexicurity-system är sammanvävt med en hög rörlighet på arbetsmarknaden. Studien har dock inte kunnat avgöra exakt hur betydelsefulla institutionerna är för mobiliteten. Med stor säkerhet spelar dock det låga anställningsskyddet i Danmark en väsentlig roll. Härigenom ökar risken för anställda att förlora arbetet och detta medför i sin tur större risk för vissa former av rörlighet. Förutom detta har generositeten i arbetslöshetsförsäkringen och den omfattande användningen av aktiva åtgärden betydelse för att skapa trygghet på arbetsmarknaden och därmed större benägenhet till frivillig rörlighet, t.ex. i form av arbetsplatsbyten.

De tre övriga länderna skiljer sig under studieperioden från det danska flexicurity-systemet på flera punkter: Norge och Sverige har ett betydligt strängare anställningsskydd, Finland och Norge en mindre generös arbetslöshetsförsäkring och Finland satsar minst på aktiva åtgärder per arbetslös.

Studien visar att rörligheten på arbetsmarknaden är tämligen hög också i Norge. En förklaring till detta kan vara att Norge haft en stark ekonomi under flera år. Rörligheten på den norska arbetsmarknaden kan kanske ses som typisk för en arbetsmarknad karaktäriserad av i det närmaste full sysselsättning.

Mobiliteten i Finland och Sverige ligger på en lägre nivå än i Danmark och Norge för de flesta former av mobilitet som studerats och efter statistisk kontroll av olika faktorer, t.ex. arbetslöshetsnivå. Förklaringar till detta kan finnas i de institutionella förhållandena, där utformningen av anställningsskyddet i Sverige och den relativt låga nivån av satsningar på aktiva åtgärder i Finland kan ha betydelse för vissa rörlighetsmönster. Andra förklaringar till den låga rörligheten kan också vara en kvardröjande effekt av de arbetslöshetskriser som drabbade de bägge länderna under 90-talet, med generellt större otrygghet på arbetsmarknaden än i Danmark och Norge.

Tomas Berglund Tomas Berglund

Projektledare för det nordiska projektet Labour Market Mobility in Nordic Welfare States.

Arbetar vid Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet.

Fakta om projektet
  • Projektet Labour Market Mobility in Nordic Welfare States pågick mellan 2007-2009 och var finansierat av Nordiska ministerrådet.
  • Det undersöker rörlighet på arbetsmarknaderna i fyra nordiska länder: Danmark, Finland, Norge och Sverige.
  • Syftet har varit att utifrån ett flexicurity-perspektiv studera betydelsen av ländernas skilda institutionella förhållanden för rörlighet på arbetsmarknaden.
  • Det empiriska material som analyserats är ländernas arbetskraftsundersökningar (AKU). Ett gemensam nordiskt dataset har skapats med AKU:s paneldesign intakt. Det har använts för att undersöka årliga förändringar i arbetsmarknadsstatus under perioden 2000-2006.
  • Följande personer har ingått i projektet: Professor Per Kongshøj Madsen och doktorand Stine Rasmussen, CARMA, Aalborgs Universitet; Forskningsledare Simo Aho och doktorand Ilkka Virjo, Work Research Centre (WRC), Tammerfors universitet; Forskningsledare Jon Erik Dølvik och forskare Kristine Nergaard och Jørgen Svalund, Fafo, Oslo; Professor Bengt Furåker, fil dr Tomas Berglund och doktorand Kristina Lovén, Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet.

 

Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
h
This is themeComment