Fisket – en del av Färöarnas själ

När det är fullmåne ökar strömmarna i havet utanför Färöarna. Det vet Hannus Hammer, fiskare i Eidi på ön Eysteroy på norra Färöarna. 

Det vet också Jákup A. Joensen, pensionerad skeppare från samma plats. Det är en kunskap de förvärvat genom erfarenhet. De varit till sjöss i stort sett i hela sina vuxna liv, sedan de i tidiga tonåren följde i fädernas fotspår. De har vinter som sommar följt fiskens vägar, ibland till platser nära Färöarna, ofta till avlägsna fångstplatser utanför Island, Grönland eller i Barents hav.

- Det är en bacill man blir biten av som ung och den går aldrig över. Kanske har den mattats lite först nu, säger Jákup A. Joensen med ett leende som når ögonen.

Eidi är ett litet fiskesamhälle som ligger vid en skyddad vik, längst norr ut på ön Eysteroy. Det är en av drygt hundra små tätorter som dyker upp överallt i det vackra, färöiska landskapet. Grunden för de flesta av dem är fisket och så också för Eidi. Här har det funnits båtar från 1100- talet och det präglar liven och släkthistorierna. 

När Hannus Hammer visar väggen med porträtt av sina och hustrun Ranvás släktingar har de flesta anknytning till havet. Hans far var fiskare och fyra av de fem sönerna fiskar också. När det glider in en båt i hamnen tar han självklart fram en kikare och tittar, liksom utan att tänka på det. Att följa livet på sjön är en del av vardagen här. I femtio år har han varit på sjön varje dag. Numera jobbar han på däcket på en färskfiskebåt, men hoppar ibland in som styrman. 

- Jag har seglat med en båt härifrån i åtta år och det är den bästa båten på hela Färöarna. Det är ett fint, fint kamratskap, säger Hannus Hammer.

Några hundra meter högre upp i samhället bor Jakúp Joensen med sin fru Marna. Nu är han pensionär efter att ha varit skeppare på egen fiskebåt. Också han har tillbringat hela sitt yrkesliv på sjön, med undantag av tio år då han var tillsynsman på en damm. Han minns än hur glad han blev den dagen han blev uppsagd. Han hade längtat ut till havs.

 - Det har inte varit ett lätt arbete, det är hårdare än att vara på land, men jag har haft det gott med det, säger Jakúp Joensen. Fisket fanns i blodet från början. ”Jag blev glad när jag såg en torsk”, säger han och berättar om glädjen när han var barn och fiskade nere vid fjorden och fick sin allra första fångst.

 Som en röd tråd i mötet med människorna på Färöarna finns fisket. I dag finns cirka 2500 anställda fiskare, men på till exempel 30-talet var 3 500 fiskare av en befolkning på 20 000. Så är också fisket en del av Färöarnas själ, säger Óli Jacobsen som sedan 32 år är ordförande för Færøernes Fiskeriforening. Han har också varit medlem i lagtinget i fyra år och minister i ett år. 

- Här har alla haft anknytning till fisket. Det har påverkat mentaliteten. Många har haft övernaturliga upplevelser, de har drömt eller känt på sig att ”nu sker något”. 

Det är också ett samhälle som präglats av väntan. Man väntade och väntade och väntade, säger Óli Jacobsen. I dag finns kommunikationsmöjligheter när båtarna är ute till havs. Men när Hannus Hammer och Jakúp Joensen började fiska på 40- och 50-talet kunde det gå många veckor innan de fick kontakt med familjerna. Båda återkommer till hur svårt det har varit att tillbringa så mycket tid hemifrån.

Hannus Hammer minns med en rysning när han som 19-åring var borta ett år i sträck, så när som på en vecka. Numera är han sällan borta längre perioder än tio dagar och det passar honom bättre. När de sju barnen var små arbetade han också med en egen mindre båt, en ”hjemmefiskebåt” och var några år på en fiskeodling. Han beskriver de åren som de allra bästa. Då fanns tid för egna intressen. 

 Färöingarna är tätt knutna till sina fiskefartyg.

- På land förstår de inte hur det är att vara borta så mycket hemifrån, men Ranvá vet vad det innebär, säger Hannus Hammer och tittar med ohöljd värme på sin fru sedan mer än 40 år. 

De färöiska kvinnorna levde utan sina män i långa perioder och de fick lära sig att klara det mesta. 

- Många säger att det är kvinnorna som är de riktiga hjältarna. De skulle klara allt. På Färöarna finns inte begreppet ”hushållspengar”, säger Óli Jacobsen. Den moderna tekniken med bland annat GPS och ekolod har inneburit att färre båtar förliser. Förr kunde båtar helt enkelt försvinna och Óli Jacobsen, Hannus Hammer och Jakúp Joensen har alla förlorat familj eller vänner på sjön. Hannus Hammer berättar att ”Stella Arcus”, den båt där han en gång började som mässpojke, gick ner med 30 man. Och även om han hade slutat där, så kände han många som dog. 

Óli Jacobsen berättar synbart rörd den ena dramatisk historien efter den andra om den utsatthet som många av fiskarna levt och fortfarande, om än i mindre grad, lever under. Det är livsvillkor som skapat en stark solidaritet mellan människor, säger han och berättar om den man som lämnade över sin plats i livbåten till en kamrat som hemma hade stor familj att försörja. Han dog, men dotter som fick hem sin far välbehållen, ägnade resten av livet att hjälpa den omkomnes familj.

Länge fanns inget annat trygghetssystem än den hjälp människor kunde ge varandra, och ska man döma efter den vänlighet som möter främlingen på Färöarna är det en inställning som lever kvar. Även en tillfällig besökare vaggas snart in i en känsla av att här hjälper människor varandra. 

En annan hjälte är Ziska Jacobsen, en ung man som riskerade livet efter att skonaren Ernestine hade gått på grund utanför Island i en svår snöstorm. Vattnet sköljde över båten och åtta män hade redan spolats överbord och omkommit. Då knöt Ziska en tamp runt midjan, hoppade i det iskalla vattnet och lyckades efter flera försök ta sig i land. Med hjälp av repet kunde resten av besättningen räddas.

Fortfarande är en förlisning en nationell angelägenhet och varje olycka läses upp i den färöiska radion. Där meddelas också tid för begravningar och det berättas som begravningar där hundratals människor följer de döda till den sista vilan.

Den moderna tekniken har också förändrat själva fiskandets villkor. I dag går det till exempel att med teknikens hjälp lokalisera fångsten. 

- Erfarenheten betydde mera förr. I dag tar man till exempel ekolodet till hjälp för att se var fisken finns och en brusten lina återfinns lättare och det är viktigt att man förstår sig på maskinerna. Ändå vill jag inte framställa gamla tiders män som bättre, men de var tvungna att tänka på ett annat sätt, säger Jakúp Joensen med en ödmjukhet fri från förställning, som verkar prägla många av dem vi möter på Färöarna.

De senaste sex åren har fisket varit bättre än någonsin. Inkomsterna är goda. Men både Jakúp Joensen och Hannus Hammer har fått känna av att fiske är en osäker födkrok.

- Den som har sin matsal på havet lever osäkert, säger Jakúp Joensen. 2 500 fiskare hämtar upp den fisk som det färöiska samhället vilar på. För den oinvigde borde de ha den allra största status, men så verkar det inte riktigt att vara. 

- Han föll djupare och djupare och blev fiskare, skojar Jakúp Joensen och citerar ett gammalt talesätt. Allvarligare lägger han till: 

- Man känner sig väl som folk flest. Jag har i alla fall aldrig känt att vårt yrke skulle vara förknippat med särskilt mycket stolthet.

Förr var fisket mer av ett mandomsprov än vad det är i dag. Det tycker Andreas Hammer, son till Ranvá och Hannus. Han är hemma några dagar, ledig från sitt arbete som överstyrman på en räddningsbåt som servar oljeplattformarna i Nordsjön och som har sin hemmahamn i Esbjerg. Han var tidigare fiskare, och skulle med dagens goda fångster tjäna bättre på det, men han tröttnade på otryggheten. 

- När jag var fjorton år så var det en del av manligheten att kunna sköta en båt och fiska. Det är på väg att ändra sig. I dag går inte fjortonåringar till sjöss och statusen är inte densamma. Numer hoppas många färöingar på oljan, säger han. 

Det är inte svårt att rekrytera ungdomar till fisket, hävdar den facklige företrädaren Óli Jacobsen. Men det har mera fått karaktären av ett genomgångsyrke. Och visst har yrket status, åtminstone hos gemene man, om än inte tillräckligt hos myndigheterna. Men, högst status ger ett yrke med fast lön i dag. Om en sak verkar de flesta färöingar rörande överens. De är nöjda med den färöiska fiskepolitiken som bygger på att varje båt har ett antal fiskedagar, cirka 200 per år, istället för kvoter som många andra länder. Islands ”kvotebaroner” nämns som ett skräckexempel. Det färöiska sättet skapar mångfald i fiskesätten och ger en decentraliserad struktur. Fisken ses som folkets egendom och inget som ska monopoliseras av några få. Systemet med fiskedagar förhindrar också överfiske. 

- Vi kan styra om vi vill, vi människor, säger Hannus Hammer.