EU får större roll i lönebildningen

För arbetsmarknadens parter i de nordiska länderna har det alltid varit viktigt att EU inte ska lägga sig i löneförhandlingarna. Därför drev de på för att få in ett undantag i fördraget, när regeringarna i början av 1990-talet enades om att EU i fortsättningen skulle kunna lagstifta om arbetsrättsliga frågor. Där står följaktligen att EU inte får anta direktiv om löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller rätt till lockout.

Men som de flesta numer är medvetna om, till exempel efter EU-domstolens domar i målen Viking Line och Laval, kan EU-regler på andra områden indirekt ha betydande påverkan på strejkrätt och löneförhållanden. Och nu kan det vara dags igen.

Krisen i Grekland påverkar

Nu handlar det om medlemsstaternas skyldighet att samordna sin ekonomiska politik och att hålla budgetunderskott och statsskuld inom ramar som EU lagt fast. Mot bakgrund av finanskrisen, och alldeles särskilt situationen i Grekland och Irland som påverkar hela euroområdet, drog medlemsstaternas regeringar slutsatsen att EU måste styra den ekonomiska politiken mycket hårdare, både när det gäller innehåll och tillsyn över hur medlemsstaterna sköter sig. Bland annat måste man motverka alltför stora skillnader i konkurrenskraft mellan länderna, och det är här som lönerna kommer in. Europeiska kommissionen ska övervaka hur lönerna utvecklas i varje land och om den kommer fram till att de är för höga i förhållande till produktiviteten kan ministerrådet rekommendera medlemslandets regering att göra något åt saken. Rekommendationerna kan till exempel gå ut på att löneförhandlingarna bör decentraliseras eller att lönerna i den offentliga sektorn bör hållas nere så att de inte uppmuntrar till höga lönekrav i den privata sektorn.

Politiskt tryck

I första hand är det medlemsstaten själv som ska avgöra vilka konkreta åtgärder den ska vidta för att lösa det problem som kommissionen har identifierat. Tanken är att det ska räcka med det politiska tryck som de andra medlemsstaternas regeringar utövar genom sin rekommendation. Formellt ska EU alltså inte bestämma vad som ska göras i det enskilda landet. En rekommendation är ju inte rättsligt bindande. Å andra sidan ska ministerrådet komma med nya och allt mer detaljerade rekommendationer om medlemsstatens åtgärder inte bedöms som tillräckliga. För ett euroland som Finland tillkommer dessutom att det ska kunna tvingas att betala böter på en viss andel av landets bruttonationalprodukt om det inte rättar sig efter råden från andra länders regeringar.

Det är inget tvivel om att det lagstiftningspaket som nu diskuteras kommer att bli antaget, även om vissa detaljer kan ändras. Så hur kommer det att påverka arbetsmarknaden i de nordiska länderna? Svaret beror på om man ser det formellt eller praktiskt.

Viktigt på sikt

För det första berör det här enbart Danmark, Finland och Sverige som är medlemmar i EU. Och formellt behöver alltså inte ens de rätta sig efter eventuella rekommendationer som rör löner och löneförhandlingar. Men för Finland skulle det kunna bli dyrt att inte göra det. Dessutom kan också politiskt tryck vara effektivt – bara vetskapen om att man förväntas styra lönerna i en viss riktning kan ha en styrande effekt.

Praktiskt sett hör Danmark, Finland och Sverige möjligen inte till de länder som i första hand behöver räkna med påtryckningar när det gäller lönerna – i varje fall inte med den lönepolitik som förs nu. Principiellt är det ändå ett betydelsefullt steg att skapa regler som i princip förutsätter att EU blandar sig i lönebildningen. Även om de inte kommer att användas för att påverka lönerna i Danmark, Finland eller Sverige idag, kan de kanske användas så i en annan politisk situation.