Marit Breivik: Jämställdhet gav första guldet

Handbollen är den första lagidrotten i Norge där uppmärksamheten omkring damlaget är större än för herrlaget. Under EM i handboll 1998, då kvinnorna vann sin första guldmedalj, handlade 40 procent av allt som skrevs om sport om damlaget i en av de största tidningarna. Det är ingen slump att det blev just handbollen, anser Marit Breivik:

- På mitten av 70-talet fattade handbollsförbundets styrelse ett beslut att det skulle satsas lika mycket på kvinnorna som männen. Det gjorde att de fick större möjligheter till att träna. Kontakter knöts med de bästa nationerna.

- Men det tog tio år innan den första bronsmedaljen i VM i Nederland 1986, påpekar hon.

Den förre landslagstränaren för damlaget, Sven Tore Jacobsen, som hade ansvaret från 1984 till och med 1993, fick äran för att ha lyft upp laget till elitnivån.

Hett temperament

Hans temperament och utskällningar av spelarna var ett tacksamt inslag i sportreferaten, men knappast något positivt bidrag till jämställdhetsdebatten. Segern 1998 var extra söt. Det var den första guldmedaljen som handbollskvinnorna fick, och det med en kvinnlig tränare.

”Toppidrotten är en extremt mansdominerad värld. Bakom varje kvinna står det alltid en man med makt. Då är det ingen liten seger när guldtjejerna vinner med Marit Breivik som chef. För det har mumlats i kulisserna länge: Marit Breivik har varit för snäll...eller sagt på ett annat sätt: hon var inte en man...” skrev Verdens Gang, som menade att en barriär bröts när Marit Breiviks lågmälda klokhet var det som skapade utveckling och seger. När den andra guldmedaljen vanns 1999 på hemmabana, var det 1,5 miljoner norrmän som följde finalkampen mot Frankrike på TV.

Kjersti Grini, Mia Hundvin och Cecilie Leganger blev lika berömda i Norge som många fotbollsspelare
Själv tycker Marit Breivik att skillnaderna mellan henne och Sven Tore Jacobsen överdrivs:

- Men han hade nog en mer auktoritär stil än vad jag har. Jag har starka folk med mig i tränarlaget. Det finns många som är duktiga. Jag jobbar utifrån tanken att det inte ska behöva bli en kris om jag försvinner två veckor före en landskamp.

Mer jämbördig

- Jag vill vara lite mer jämbördig med spelarna. Det finns en tradition att tränaren ska vara en allvetare. Det är alltid så i ledarteam att det är några som använder medarbetarna mer aktivt. Andra är rädda för att mista makt om de frågar andra till råds.

Marit Breivik har en bakgrund som lärare och är van vid att arbeta med grupper.

- Jag tycker det är väldigt spännande att bygga upp en laganda och få spelarna att fungera som en grupp. Vi har diskuterat oss fram till vilka prioriteringar vi ska ha. Det är en bättre känsla när flera har tänkt tillsammans, än när bara en bestämmer.

- Jag arbetar med kvinnor som är 19-31 år. Det finns många fantastiska individuella resurser. Det gäller är att få dem att tro att de kan klara av ännu mer. De ska ha lust till att bli bättre. Därför måste också alla vara involverade. Om vi är 16 stycken, så räcker det inte med att koncentrera sig om 3-4 centrala spelare.

- Vi ska gärna ha några stjärnor, men de ska inte vara så dominerande att de håller andra nere. Det blir lätt maktkamp i ett lag om man inte är uppmärksam på det.

Demokratisk ledarstil

Rent praktiskt innebär Marit Breiviks mer demokratiska ledarstil till exempel att målvakten och försvarsspelarna får ansvaret för att lägga upp försvarstaktiken.

- När de gjort det betyder det att vi startar kampen på det sättet. Så kan det hända att en del saker måste justeras, men man måste vara tydlig på när spelarna själva ska ta ansvar.

Att spelarna får påverka taktiken, och att den inte bara dikteras av tränaren är ovanligt i norsk sport.

- Jag upplever att idrotten är väldigt konservativ. Många vill bara fortsätta på samma sätt som de själva en gång lärdes upp. En del av oss vill få in mer professionella krafter, som att involvera psykologer mer.

- När två handbollslag möts är de ganska lika och förberedda på samma sätt både tekniskt, taktiskt och fysiskt. Det som skiljer är psykologin. Det gäller att vara maximalt skärpt och koncentrerad just då det behövs.

- Den viktigaste drivkraften i handbollen är begeistringen som framgångarna ger. Det är en energikälla som det är viktigt att dela med varandra och hela organisationen. Man ser det på kroppsspråket när det går bra, säger Marit Breivik.

Stå på egna ben

Medaljerna är viktiga, men inte allt.

- Vi kräver att de som ska vara med också skaffar sig en utbildning som kan ge ett jobb i framtiden. De ska kunna stå på sina egna ben den dagen de slutar. Dessutom är det viktigt att odla andra egenskaper också, än bara handbollen.

Själv har Marit Breivik bara en kvinnlig kollega bland tränarna i den norska elitidrotten.

- Det är antalet resdagar som är det största hindret. Det är inte många kvinnor som vill ha ett jobb som innebär 100 resdagar per år, säger hon.

Men Marit Breivik anser att det mer är en fråga om inställning, än att det inte går att hitta praktiska och ekonomiska lösningar.

- Det gäller att se på mer än lönen. Det går att se på sådant som gör att man har kontroll över sitt eget liv, som att finna utrymme för en praktikant för de spelare eller tränare som har små barn. Ett annat sätt är att familjen får följa med, kanske inte under ett VM, men på andra matcher.

Trots framgångarna för det kvinnliga handbollslaget är det en stor skillnad mot fotbollen, även om man håller sig till de norska klubbarna.

- Fortfarande kan en manlig fotbollsspelare tjäna lika mycket på en månad som en kvinnlig handbollsspelare gör på ett halvår.

Tuff sport

- Handboll är en tuff sport, det är mycket kroppskontakt. Men det handlar också mycket om att göra saker tillsammans, som kanske passar kvinnor. Men jag tycker att det är kul att se på herrhandboll också.

Hur bra kvinnorna än har blivit har Marit Breivik ingen illusion om att kvinnorna ska bli bättre än männen.

- Männen är starkare, snabbare och större än kvinnorna. Skulle vi möta dem i en kamp skulle de hålla oss nere. Ännu har det inte skapats en lagidrott där kvinnor har bättre naturliga förutsättningar än männen.
- Men kanske kvinnliga backhoppare snart får hoppa i Holmenkollbacken? Där gäller det ju att vara liten och lätt för att flyga långt. Det skulle kunna bli ett fruktansvärt nederlag för männen om de slogs av kvinnorna!