Christina Colclough är fascinerad av den nordiska samförståndsmodellen

- Välfärdsstatens universalism är det yppersta, största och vackraste. Den skapar lika möjligheter och en sammanhållning som också präglar arbetslivet, säger Christina Colclough. 

Att alla barn får gratis utbildning, oavsett föräldrarnas inkomster, att universiteten i princip är öppna för dem som vill, att alla har samma rätt till sjukvård är i förlängningen det som gjort de nordiska länderna till några av de mest konkurrenskraftiga i världen, hävdar Christina Colclough. Vår nordiska välfärdsstat skapar lika möjligheter för alla oavsett utbildning och oavsett hur mycket pengar där finns på bankkontot. Detta system kan man också se på arbetsplatsen. I nordiska företag vågar alla medarbetare  delta i arbetsplatsens utveckling. Även den nykomne eller den som saknar formell utbildning törs göra sin röst hörd och komma med förbättringsförslag och räknar med att bli lyssnad till. Traditionellt sett har avstånden mellan högste chefen och ”mannen på golvet” sällan varit lång. Detta är de nordiska ländernas styrka, menar hon.

- I Norden säger fackliga förtroendevalda ”vi” om sina företag, medan man i de flesta andra länder sig ”det” eller ”de”.  ”Vi:et”  är tecken på en samarbets- och konsensuskultur som är djupt centralt i ett innovationstänkande, säger Christina Colclough.

Uppskattar ögonblicket

Hennes påståenden vilar på vetenskaplig grund. I december förra året doktorerade hon vid Köpenhamns universitet just om det sociala kapitalets betydelse för innovation och lärande. Att avhandlingen blev färdig har sin alldeles egna historia. För några år sedan blev Christina Colclough allvarligt sjuk. Hon opererades för en hjärntumör med lång och svår konvalescens som följd. Avhandlingspärmarna hamnade på vinden. Men när det 2011 fanns tecken på att sjukdomen återkommit bestämde hon sig – avhandlingen skulle bli klar. Sommaren 2011 och 2012 satte hon sig på Köpenhamns universitet och jobbade sexton timmar per dag.  Avhandlingen blev klar och tecknen på att sjukdomen kommit tillbaka visade sig vara fel - idag är hon frisk.

- Sjukdomen har förändrat mig. Idag tar jag inget för givet. Jag tror man ska leva livet och göra vad man kan och inte skjuta upp saker man önskar. Faran med att vara ideologisk är att men lever och verkar framåt. Jag har lärt mig att uppskatta här och nu och det är en fantastisk känsla, säger Christina Colclough.

Den röda tråden

Delaktighet, rättvisa, social trygghet och möjligheter för alla, oavsett bakgrund och föräldrarnas inkomster, framstår också allt tydligare under vårt samtal som den röda tråden i Christina Colcloughs liv.  När hon målande berättar om sin bakgrund är det som om pusselbit efter pusselbit lägger sig till rätta. Varje erfarenhet har gjort henne starkare i tron på välfärdsstaten och den nordiska samförståndsmodellen.

Barndomsåren i England är en av pusselbitarna. Mamma är danska och pappa är engelsman. Båda var lärare och djupt samhällsengagerade. Aftonmåltiden var helig tid, samtalstid. Då samlades familjen och Christina och hennes bror uppmuntrades och utmanades att ha åsikter om det mesta. Pappan var rektor för en stor skola i fattigt område.  Där startade han ett ”community center” för att ge barnen roligare och bättre alternativ. Men så kom Thatcher. Pengar drogs in och skolan hotades med nedläggning. Hennes föräldrar ogillade utvecklingen, milt sagt, och bestämde sig för att lämna England och flytta till Danmark.

- Vi brukar säga att vi blev politiska flyktingar, eftersom vi inte ville leva i Thatchers Storbritannien, säger Christina Colclough..

Hon ler när hon säger det, men det finns allvar bakom leendet. Hennes första hemland Storbritannien, utvecklades under den konservativa Thatcherregimen på ett sätt som hon än i denna dag ogillar och som stred mot familjens värdegrund. 

- Om någon tror på det goda i ett klassamhälle vill jag gärna ta den personen  i handen och ordna en flytt till ett av Londons fattiga områden, säger hon.

En annan slags skola

Elva år gammal, utan att kunna ett ord danska, kom hon från en skola som byggde på disciplin ochelitistiskt tänkande till en helt annan slags skola i Svendborg på Fyn.

- Den danska skolan var ett äventyr och helt annorlunda än den engelska. I Danmark kallade elever och lärare varandra vid förnamn, dagarna i skolen korta, och samtal och dialog var uppskattade. Läraren kunde plötsligt fråga ”vad tycker du?” Jag var verkligen inte van vid det, berättar hon.

Det gick otroligt snabbt att bli dansk och hon blev kvar i Danmark tills hon tagit studenten. Då väntade världen och hon reste och jobbade sig runt världen i flera år.  Resandet skapade en ny pusselbit – en insikt om hur olika människors villkor är och hur ojämnt välståndet är fördelat. Varför är det så? Det var den frågan Christina Colclough tog med sig till Köpenhamns universitet. Vad skulle hon studera för att få svar? Det blev kulturgeografi och ett växande intresse för Europa. Ett år vid Lancaster University i England resulterade i en master i ”political economy” och en belöningsresa till Cuba. I flera månader bodde hon i Havana, dansade salsa och sålde cigarrer. Det blev en förändrande resa, en insikt i vad frihet betyder och att hon som turist aldrig kunde dela villkoren med de människor hon lärde känna och blev vän med.

- Vi kunde inte bli riktigt jämställda för jag kunde ju åka därifrån och det kunde inte de. Det innebar också att de ville ha något av mig. Jag var ju en idealist och det gjorde ont. När jag kom hem bar jag med mig en väldig mix av känslor, berättar Christina Colclough.

Väl hemma kom hon – efter en hel del turer och med- och motgångar - så småningom att börja forska om facket och den nordiska modellen. När hon 2007 uppmuntrades att söka jobbet som generalsekreterare på NFU, Nordic Financial Unions, var hon igång med sina Ph D- studier. Hon fick jobbet och flyttade till Stockholm med en drivkraft att vilja professionalisera facket. Avhandlingen fick vänta.

- Det var fantastiskt. Där fick jag kombinera min kunskap om arbetsmarknaden och tillåta att min ideologi fick ta plats. Jag slapp forskarens objektiva hållning och kunde drivas av min känsla för vad som är rätt, säger hon. 

Djävulens advokat

Efter fem år på NFU ville hon gå vidare och uppdraget på NFS innebär en ny utmaning. Hon har många idéer, men är en aning försiktigt med att konkretisera dem. Först ska hon resa runt i Norden och träffa alla organisationer för att lyssna till vad de vill.  Med nio miljoner medlemmar ser hon dock en framtid där NFS har ett starkt varumärke som ett kunskapscenter för nordens fackförbund, en verksamhet där man jobbar för hållbart och konkurrenskraftigt nordiskt arbetsliv. Dit ska man kunna vända sig när man vill veta eller få utredningar gjorda om den nordiska modellen och den nordiska arbetsmarknaden.

- Vi måste ta utgångspunkt i hur vi vill att omvärlden ska uppfatta oss. Svaret på det styr vad vi ska göra. Idag har NFS en stor vision och eftersom jag ofta tar rollen som djävulens advokat vill jag fråga – vad gör NFS inte? Är det trovärdigt att försöka ändra hela världen? Kanske skall vi fokusera på färre saker , och bli känd som den organisation, där vet och kan mycket om lite färre saker Så vad styrelsen vill se oss som, blir avgörande för vad vi ska göra, säger Christina Colclough.

Hon poängterar att det arbete som inte syns existerar inte. Nytta är att prata med Nordens arbetsmarknadsministrar, påminna dem om arbetsplatsen viktiga ”vi”. Nytta är till exempel också att publicera en debattartikel, även om det bara förändrar synsättet hos en enda person. Grundläggande är, hävdar hon, att hela tiden tänka att det NFS gör ska skapa värde. 

Med oro ser hon att det finns en slags självförtroendekris i Norden. I krisens spår passar många företag på att göra sig av med många anställda, trots att verksamheterna egentligen går bra. Det skapar otrygghet på arbetsplatserna och det ”vi”, som Christina Colclough ser så centralt för innovation, konkurrenskraft och framgång hotas. Är man inte trygg vill man inte, eller törs inte dela sin kunskap. Arbetskulturen hotas. 

- Vi måste hålla fast vid det som är unikt med den nordiska arbetsmarknaden, alltså samarbetsmodellen och parternas centrala roll. Det har visat sig så framgångsrikt, säger Christina Colclough. Norden kommer i fortsättningen inta att var bland de mest konkurrenskraftiga länder i värden om vi börjar efterlikna andras sätt att gör det på.  Vi skal våga hålla fast och utveckla våras nordiska modell.