Jari Lindström: Arbetsministern som bytte sida

I vårens riksdagsval skrällde Sannfinländarna med 17,6 procent av rösterna och gick in i riksdagen som landets näst största parti. Valsegern berättigade till en plats i den av centerledaren Juha Sipilä styrda regeringen. Sipilä, med en bakgrund som framgångsrik företagsledare i IT-branschen, har bestämt sig för att Finlands konkurrenskraft måste förbättras med hjälp av nedskärningar av offentliga utgifter och sänkta förmåner. Regeringen lovar att skapa 110 000 nya jobb, men löftet har inte imponerat på fackförbunden som tackat nej till förslaget om ett så kallat samhällsfördrag mitt i en avtalsperiod.

Populistpartiet, som samlade röster med löftet att försvara den marginaliserade befolkningens intressen, har nu hamnat in i en situation där uppdraget blev det motsatta. De som berörs av nedskärningarna är framför allt låginkomsttagare. Hur känns det för partiets frontfigurer?

Arbeidsliv i Norden frågar Jari Lindström, 50 år, som sedan början av sommaren är Sannfinländarnas arbetsminister, tillika med ansvar för justitieministeriet. Intervjun sker per epost på grund av regeringens intensiva förhandlingar.

Lindströms personliga historia smälter på ett intressant sätt samman med Sannfinländarnas framgångar. Han kommer från Kuusankoski i södra Finland, en av de många bruksorter som blivit offer för omstruktureringen inom skogsindustrin. Han arbetade i många år för skogsbolaget UPM, som bland annat ägde pappersfabriken Voikkaa i hans hemort Kuusankoski. Arbeidsliv i Norden har tidigare beskrivit hur nedläggningen av fabriken år 2006 påverkade den lilla orten med knappt 20 000 invånare. Skogsindustrin i Finland kämpar med omstruktureringar som gjort tiotusentals pappersarbetare arbetslösa. Lindström var tidigare vice förtroendeman i pappersarbetarnas fackförbund som i praktiken var en del av det socialdemokratiska partiet. Kuusankoski var då socialdemokraternas enda starka fäste i Finland utanför de stora städerna. När Voikkaa stängdes blev även Jari Lindström arbetslös. Missnöjet med socialdemokraterna bland partiets kärntrupper är en av förklaringarna till Sannfinländarnas framgångar.

Stöder dödsstraff

Efter stängningen av Voikkaa jobbade Jari Lindström under flera år på korttidskontrakt vid närliggande skogsindustrier innan han år 2011 lyckades bli invald i riksdagen. Lindström, som själv ägnat sig åt tyngdlyftning på fritiden, var inspirerad av showboxaren och sannfinländaren Toni Halmes populistiska framtoning i politiken.

Lindström fick internationell uppmärksamhet för uttalandet att han kan tänka sig dödsstraff i situationer där någon av hans närmaste har bragts om livet. Dödsstraff i fredstid avskaffades officiellt år 1949 och i krig år 1972.

 Nu när Jari Lindström fått tillträde till maktens inre rum är läget ändå ett helt annat än då han gav sig in i politiken. Regeringen kämpar för att omstarta den ekonomiska tillväxten i ett land där finanskrisen år 2008 fortfarande inte släppt sitt grepp och där Nokias krasch skakat om de ekonomiska grundvalarna. De ekonomiska problemen avspeglar sig i arbetslöshetssiffrorna som är på väg upp. På ett år har den öppna arbetslösheten stigit från 7,4 till 8,3 procent och kan passera 10 procent nästa år. Om stödåtgärderna räknas med är arbetslösheten hela 18,2 procent.

Vad tänkte du om kommande reformer och nedskärningar när du blev minister?

- Jag visste att det skulle bli både tufft och svårt.

Vilken har varit den största överraskningen?

- Den största överraskningen är den mentala belastningen. Den är mycket större än jag kunde vänta mig.

Konflikter väntar

Regeringens ambition är att sänka lönekostnaderna med fem procent, bland annat genom minskade övertids- och söndagsersättningar. Det är en rättighet som framför allt gynnar lågavlönade och som Sannfinländarna inför valet betecknade som ”helig”. Landsorganisationen FFC säger att de ser hot om konflikter på arbetsmarknaderna ifall regeringen går inför för en sparlinje inom arbetslöshetsskyddet och en diktatlinje vad gäller lokala avtal. Hur kan konflikten undvikas?

- Genom dialog. Jag har ingen större visdom än så.

Företagarna och branschorganisationen Finlands näringsliv tackar regeringen, men inte fackförbunden. Hur upplever du det som tidigare facklig aktivist?

- Det är plågsamt för jag vet ju hur fackrörelsen tänker. Å andra sidan måste vi göra reformer.

Effekterna av de beslut som fattas märks först om tio-femton år. På vilket sätt, tror du?

- Vi är tvungna att tro på att detta får effekt, annars skulle man ju inte våga göra någonting alls.

Hur hanteras så här svåra frågor inom partiet?

- Vi har gruppmöten, förhandlingar och andra sätt att kommunicera internt.

En av den förra regeringens bedrifter var att få till stånd ungdomsgarantin som ger unga rätt till jobb, studieplats eller stödåtgärder. Kommer ni att hålla fast vid den?

- Den finns med och ska utvecklas i riktning mot en samfundsgaranti.

I Finland lever omkring 50 000 ungdomar utan vare sig jobb eller utbildning utöver grundskolan. Regeringen har ännu inte konkretiserat vad samfundsgarantin går ut på, men idén har funnits med i centerpartiets program inför riksdagsvalet där målet var att halvera antalet ungdomar i riskzonen och samtidigt spara ”miljarder” i bidrag.

Kvinnorna försvann

Man ser väldigt få kvinnor vid förhandlingsborden, om ens någon, när regering och arbetsmarknadsparter sitter och förhandlar om avgörande samhällsfrågor. Varför? Är detta något som inte berör kvinnor? Är kvinnor inte kapabla att förhandla om detta?

- Det är män som har valts för dessa uppgifter i de enskilda organisationerna och det är nog orsaken. Vi borde ha fler kvinnor.

Vilken personlig relation har du till kvaliteten på arbetslivet i Finland? Vilka är problemen och hur borde arbetslivet utvecklas?

- På en del av arbetsplatserna är saker och ting i skick, men det finns mycket att förbättra vad gäller ledarskap, möjligheterna att påverka innehållet i arbetet, arbetsplatsfrågor och så vidare. Lokala avtal kunde ge oss fler verktyg.

Fattigdomsfällor

En av regeringens käpphästar är att öka sysselsättningsgraden. Jari Lindström har vid flera tillfällen talat om mekanismer som gör att arbetslösa inte kan eller vill ta emot de jobb som erbjuds. I Finland kallas bidragssystem som sägs hindra sysselsättning för flitfällor, i Sverige fattigdomsfällor eller marginaleffekter.

När du var arbetslös, vilken form av flitfällor upplevde du då?

- Det inkomstbundna stödet var på en bra nivå, men det kan få en passiverande effekt på somliga. Dessutom kan arbetsgivarens plikt att återanställa passivera folk som då kanske väntar på att kallade tillbaks.

Föddes då tankar kring hur arbetskraftspolitiken kunde förbättras?

- I riktning mot aktivering, men det kräver arbetsplatser.

Du berättade vid en presskonferens nyligen att du talat mycket med folk om kvaliteten på arbetsförmedlingen. Vad har folk sagt?

- Det har kommit respons om snåriga arbetskraftstjänster och tolkningar och att folk måste vänta länge på att få service. De får svar av typen "vi återkommer om ett halvår".

Ombudsman Harri Hietala ska snart presentera sina idéer om hur den lokala avtalsrätten kan utvidgas. Hur stor tyngd får hans förslag?

- Rapporten har en betydelse, men kan förstås inte lösa samtliga problem.

Vilken är din uppfattning om arbetslivet i Finland jämfört med Sverige, Norge och Danmark?

- I Danmark är det mycket lättare att säga upp folk och de arbetslösa aktiveras mycket ampert. Samtidigt är den inkomstrelaterade ersättningen högre. 

Hurudan kontaktyta till det nordiska har du?

- Den är tunn, men under hösten träffar jag nordiska kolleger.

Hur förmår du själv slappna av trots det krävande uppdraget?

- Man måste bara ta tid för sig själv och sina närmaste. Jag åker till stugan.