FFC-ordföranden Jarkko Eloranta: Det kan inte vara bra för Finland att finnarna blir fattigare

Utsikten är det inget fel på. FFC håller till i Metallhuset vid Hagnäs-torget. Det är en finländsk version av Youngstorvet i Oslo eller Norra Bantorget i Stockholm. Platser där arbetarrörelsen traditionellt har marscherat både 1 maj och andra sammanhang där det har gällt att visa facklig styrka.

FFC är den fackliga centralorganisationen för över en miljon finländare och 21 fackförbund. Men ingången till FFC är blygsam. Också här syns tidens nya ekonomiska realiteter.
FFC tvingas till samarbetsförhandlingar och uppsägningar. Snart flyttar man kanske bort från sitt gamla högkvarter i det tidigare ”röda” Berghäll.
Fackföreningarnas centralförbund kan inte leva över sina tillgångar. Det är inte enkelt att vara arbetsgivare i Finland, har den nya FFC-ordföranden fått erfara.

Livslångt fackengagemang

Jarkko Eloranta har jobbat hela sitt vuxenliv i fackföreningsrörelsen. Han utsågs till ordförande för Finlands Fackförbunds Centralorganisation vid kongressen i somras, några månader efter sin 50-årsdag.

För Jarkko Eloranta började yrkesbanan med studier i statsvetenskap i slutet av 1980-talet vid Åbo universitet, och ett halvår i USA.

När familjen började växa och studierna var nästan klara, behövdes det bröd på bordet. Jarkko Eloranta såg en tidningsannons där Kommunsektorns fackförbund KAT anställde en funktionär. Han intresserade sig för påverkan och medborgarorganisationer.

Fältjobb gav motivation - men det började med FBK
Pol mag Jarkko Eloranta sökte kommunal-jobbet. Han fick det inte, men ett annat. Med tiden blev det över 20 år av olika uppdrag i JHL, ”Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena”. Han har jobbat både med internationella frågor och kommunikation.

År 2011 blev Eloranta ordförande för ”välfärdsproffsens förbund”, men steg i somras ett steg högre, som FFC-boss.

-Jag har trivts bra i fackföreningsrörelsen. Frågorna är verkligen viktiga, och speciellt på fältet blev det givande. Alltmer ansvarsfulla uppdrag har gjort jobbet meningsfullt och motiverande, berättar Eloranta.

Första akademikern som fackboss

Det första ledande uppdraget var styrelsen för hemstaden Nådendals frivilliga brandkår. Jarkko Eloranta var också med och grundande ELMU – föreningen för levande musik, som ville trygga punk- och rockmusikernas möjligheter till träningslokaler och spelningar.

Jarkko Eloranta är den första FFC-ordföranden som inte har varit arbetare. Men han kommer från en arbetarfamilj och det stör honom inte att vara den första akademiskt utbildade på posten.

-Alla som har nått den här posten har haft kunnande, visioner och kompetens för minst en akademisk slutexamen. Det är inget speciellt.

Förändringen viktigast i facket

-Arbetslivet och ekonomin förändras, det är störst och viktigast för oss.
I Finland har vi hög arbetslöshet, speciellt drabbas jobben inom FFC.
Visst, högskoleutbildade drabbas också av arbetslösheten. Men mest drabbar det folk i vår organisation, säger Jarkko Eloranta.

Också allmänt; arbetet förändras i framtiden, med många frågor. Vilka slags jobb finns, vem gör dem, med hurudan lön och vilka villkor – det är verkligen aktuella frågor för oss.

Trycket på låglönearbete är stort både hos och i övriga Norden. Det är kanske den största frågan, enligt Eloranta, att man borde försöka hålla kvar jobben med villkor som gör det möjligt att klara sig med sin lön.

Konkurrenskraftspaketet – gammal medicin för moderna problem

Regeringens konkurrenskraftspaket, framförhandlat av arbetsgivare och arbetstagare, är nyligen underskrivet i Finland efter ett års förhandlingar. Det var inte enbart en vacker process, säger Jarkko Eloranta.
Värst är kanske att det behandlar den offentliga sektorns arbetstagare sämre än andra – en
direkt löneminskning i form av bland annat lägre semesterpengar.

Reglerna om ett årligt merarbete på 24 timmar var besvärligt att föra in i kollektivavtalet, tillägger Eloranta.
- Man kan kalla det för en gammaldags medicin för moderna problem. Problem och lösning möts inte.
Vi är på väg mot en tid där arbetstid inte motsvarar eller garanterar produktivitet. En schablonförlängning av arbetstiden blickar mest bakåt i arbetslivet, men är ingen lösning för framtiden.

Försämringarna tar aldrig slut?

De tre borgerliga partierna; Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna har suttit ett drygt år i regering tillsammans. Nu börjar det borgerliga regeringsprogrammet bita.
Jarkko Eloranta har uttryckt oro för att det aldrig blir ett slut på försämringarna i arbetslivet, när man väl är igång. Trycket är hårt på olika försämringar i arbetsvillkor och kollektivavtal, och de sker på många sätt.

Ett sätt är att gå mot inhyrd arbetskraft eller de så kallade nollavtalen, där arbetsgivaren inte behöver erbjuda arbetstagaren några arbetstimmar alls. Men också det nya företagandet, där man tvingar folk att grunda företag för egen sysselsättning, med folk som anställs för ett uppdrag i taget, freelancejobb.
Säkerhetsnätet för löntagarna försvinner. Vad göra när man blir sjuk, gravid, behöver föräldraledigt? Vad samlas för framtiden och pensionen? Allt påverkar livet framöver, förtecknar Eloranta.

FFC: Satsa på kunnandet och innovationer

-Vi ser många möjligheter att utnyttja och förbättra folks kunnande och kompetens. Trots att vi i Finland har en välutbildad personal, så kommer det att finns de som har en sämre utbildning och yrkeskompetens. Kunnandet måste förstärkas, vi ska utnyttja det som ökar tillväxt, innovationer, investeringar. Det kan vara fråga om både digitalisering och mer traditionella åtgärder, enligt Eloranta.

Det andra är arbetstagarnas möjligheter att påverka innehållet och organiseringen av det egna arbetet. Kanske man kan använda en sliten fras om demokratisering av arbetslivet, föreslår Eloranta.

Dålig konkurrenskraft – de höga lönernas fel?

När statsminister Juha Sipilä introducerade avtalet om förbättrad konkurrenskraft, samhällsfördraget, hänvisade han till behovet av tillit. Omvärldens förtroende för Finland behövdes, för investeringar och sysselsättning. Lägre löner skulle ge fler arbetsplatser.

Men FFC:s ordförande verkar inte helt enig om regeringens grundtes – att Finlands konkurrenskraft är låg på grund av en hög lönenivå.

Det är omstritt, konstaterar Jarkko Eloranta.
- Det kan inte vara en långtidsstrategi och målsättning för regeringen och statsministern, att det är bra att Finland och finnarna blir fattigare. Det betyder ju avtalet i praktiken.
-Framtidens framgångar måste bygga på forskning, innovationer och kunnande, den vägen föds något att fördela.
Många företag klarar sig bra, mycket beror på produkterna, ledningen, satsningarna på försäljning, export. De faktorerna borde få mer uppmärksamhet.
Det är förstås företagens ansvar, men också det offentliga har en roll. Men också där är vi fångar i gamla modeller i t.ex. företagsstöd.

Skattesänkningar med lånade pengar

Jarkko Eloranta är inte någon vän av stora dividender eller skattesänkningar.
-Skatteincitamenten borde tänkas om. Vi är inte så entusiastiska över förslag i statens budgetförslag om en lättare arvsskatt, skogsgåvoavdrag och företagaravdrag. Det är kanske inte sådant det lönar sig att satsa pengar på. Det finns nog bättre, klokare mål, inom forskning och utveckling.

Nu görs ju ägarnas skattesänkningar på skuld, tillägger Jarkko Eloranta.
-Det tycks vara ett problem för regeringen att Finlands skuldsättning ökar, men inte att lånen används till bland annat företagarnas och ägarnas skattesänkningar.

Regeringen har lärt sig arbetsmarknadens realiteter

Vad anser då FFC-bossen om den borgerliga regeringen?
-Nå, de har lärt sig arbetsmarknadens realiteter under ett drygt år. Det är förstås bra. Trots svåra tider har kantigheter slipats, på båda sidor, konstaterar Eloranta.
När regeringen tillträdde, kritiserades framförallt Centerns statsminister Juha Sipilä för att känslokallt och ingenjörsmässigt försämra arbetsvillkoren och förnedra lågavlönade kvinnor. Planer presenterades på införande av sjukkarensdagar enligt svensk modell, slopade söndagstillägg, förkortade semestrar mm. Mycket kunde återkallas när i stället konkurrenskraftsavtalet godkändes av parterna.

-Den här regeringens grundtes verkar ändå vara att löntagarna ska skrämmas. Kvinnorna är en grupp som denna regering behandlar dåligt. Nu försvann visserligen förslaget om höjda dagvårdsavgifter, men många av nedskärningarna drabbar just kvinnor, t.ex. sänkta semesterlöner. Och kvaliteten på dagvården och annan service skär man ner. Det är besvärligt, enligt Jarkko Eloranta.

-Denna regering är speciellt företagens och företagarnas regering. Det är huvudsakligen ägarnas regering, säger han och förstärker sitt budskap med att försiktigt slå knytnäven i bordet.

Arbetslösheten nästa

Nästa uppdrag för facket och arbetsgivarna är att tillsammans lösa arbetslöshetens problem, på uppdrag av regeringen. Några av förslagen går ut på att tvinga de arbetssökande till aktivitet, ett ekonomiskt tvång för folk att ta sig in på arbetsmarknaden.

Man hänvisar till den danska modellen. Men arbetslöshetsersättningarna är betydligt lägre i Finland, påpekar Eloranta.

Arbetet är bara i startgroparna. Mindre än en månad har de på sig. Risken enligt Eloranta är att regeringen pressar på några misslyckade lösningar. Då får man igen ta diskussionen om förtroende mellan regering och arbetsmarknadsparterna.

Något gott från regeringen

Jarkko Eloranta berömmer ändå regeringen för ett annat förslag, den s.k. Lex Lindström. Där ges möjlighet till pensionering för långtidsarbetslösa som har fyllt 60 år och gått arbetslösa över fem år.

En annan sak där regeringen får beröm är satsningen på jobb för de unga.
-Men om man tar pengarna från övriga arbetslösa är det illa. Då ställer man två svaga grupper mot varandra och det är förstås besvärligt.

FFC fick en otåligare ordförande?
FFC har haft många legendariska ordförande. Den senaste var Lauri Lyly som lämnade ordförandeskapet efter sju år. Han hade ett rykte om sig att alltid hitta på något nytt i förhandlingarna. Det sägs att efterträdaren Eloranta har mindre tålamod.
Eloranta skrattar gott åt frågan.
-Kanske det, jo. Det är ännu svårt att avgöra om jag är lika innovativ. Men Lauri var mycket seg och nyskapande. Det är säkert en egenskap som bör finnas hos arbetsmarknadsbossar. Seghet, att inte ge efter ens i svåra situationer som ser omöjliga ut.

-Jag kan inte avgöra om jag är lika bra som min företrädare, men måste satsa på att utveckla det kunnandet.

Strandad ny centralorganisation

I våras begravdes en mångårig idé om en facklig centralorganisation som skulle samla hela Finlands fackanslutna under ett tak. Jarkko Eloranta som FFC-kronprins var en av huvudarkitekterna, och tänkt som första ordförande. Men nu är projektet begravt.
-En ny centralorganisation skulle grundas i den situation där centralorganisationernas roll som förhandlare har förändrats. Vi har blivit mer samhällsdebattör och påverkare, fungerar som stöd och koordinator för organisationen på andra nivåer.
Men Eloranta nämner arbetsuppgifter där FFC ännu behövs.
-Vi har kvar många arbetsuppgifter inom socialförsäkringar, arbetslagstiftningen och allmän ekonomisk politik där det finns mycket fackligt jobb, enligt Eloranta.
- Vi ville minska antalet centrala organisationer. Nu görs överlappande arbete. Det finns inga överlopps resurser att slösa bort, så vi ville vi skära bort och kanske också påverka och slimma den yttre bilden av fackföreningsrörelsen.

Uppsägningar måste också på FFC

En sammanslagning hade gett en rationalisering. Nu måste man gå igenom samma frågor internt inom FFC.
Samarbetsförhandlingar följer, med uppsägningar av ett tiotal av de cirka 100 anställda på FFC.
Kongressen som valde Eloranta beslöt också att sänka medlemsavgifterna från förbunden till centralorganisationen. Det ger FFC minskade intäkter på cirka 16-17 procent. När finansieringen försvinner måste det täckas, säger Eloranta. Han ska nu gå igenom organisationen och minska personalen. Avsikten är ändå att minimera de negativa följderna.

Hur känns det att vara arbetsgivare i den situationen?
-Jag har varit direktör och förman länge, vet att ibland har arbetsgivaren svåra perioder. Ingen önskar vara med om samarbetsförhandlingar. Det är aldrig trevligt, men ändå nödvändigt, formulerar sig Eloranta.

NFS-ordförande

Jarkko Eloranta hör till den minskande skara finnar som talar svenska, trots en helfinsk uppväxt.
Det gör att han också har varit med om en hel del nordiskt samarbete.
-Norden är vår viktigaste referens. Vi har ett mycket intensivt samarbete inom den offentliga sektorn, säger Jarkko Eloranta. I år är det Finlands, det vill säga hans tur att vara ordförande i Nordens fackliga samorganisation NFS.

-Vi är väldigt mycket ute i Norden i olika sammanhang, det är det viktigaste gruppen. Där försöker vi nå samförstånd om gemensamma frågor och se gemensamma trender.

Svensk kopia

Finlands förhållande med Sverige är dessutom specialviktigt. Finland kopierar så många idéer från grannen i väster; inom offentliga sektorn, arbetsliv, politiska fenomen. Det kan handla om privatiseringar, arbetslöshetsskyddet, beställar-utförar-modellen…
-De finländska partierna kopierar svenska initiativ, och vi konsulterar våra kolleger i Sverige och frågar deras erfarenhet och åsikter, förklarar Eloranta.

När det gäller konkurrenskraftsavtalet och regeringens förhållande till facket har övriga Norden dragit öronen åt sig. Ska Finland visa vägen och försvåra eller krossa trepartssamarbetet?
Enligt Eloranta är de nordiska kollegerna medvetna om Finlands svåra läge. NFS skrev åtminstone två skrivelser till statsministern om hoten mot trepartssamarbetet och nordiska värderingar. Övriga Norden följde Finland noga och fördömde det som skedde.
Och Finlands regering backade.
-Men det var nu knappast enbart breven från NFS som hjälpte, medger Eloranta. Men det var ett bra stöd, bra att omvärlden reagerar. Vår regering såg att besluten inte kan fattas i en egen bubbla.

NFS-krav: Norden till G20

Det nya läget i Europa gör att man borde intensifiera det nordiska samarbetet, säger Jarkko Eloranta. Visserligen är den ekonomiska politiken besvärligt i otakt.
Det försvårar att Finland, Sverige och Danmark är med i EU, Finland också i euron, medan Norge och Island är helt utanför.
-Men i vissa sammanhang borde vi intensifiera samarbetet. Eloranta påminner om ett förslag från NFS om att Norden tillsammans borde söka medlemskap i G20-samarbetet. Norden har en stark tradition av aktiv medverkan i internationella organisationer. Men Norden har idag inget inflytande i G20, hette det i ett uttalande i maj. En åskådarplats innebär att de nordiska länderna, som var för sig inte kvalificerar sig till G20-gruppen, går miste om viktigt inflytande.

Rörlighet över gränserna i stället för försvar

Nordens ekonomiska och politiska samarbete kan alltså förstärkas. Nu kretsar det mesta kring försvars- och säkerhetspolitiken, men borde utvidgas, enligt Eloranta.

-Vi får inte glömma att den fria rörligheten från 60-talet, arbetskraftens rörlighet måste vi uppmärksamma. Speciellt svenskarna funderar på varför vi har så hög arbetslöshet i Finland, när det finns lediga jobb i Sverige , varför fungerar det inte? Många hinder finns kvar för rörlighet i arbetskraften.

Men det skulle vara fullt möjligt för finländare att jobba i Sverige, tillfälligt eller permanent, anser Eloranta.
Arbetsspråket är redan engelska på många håll, språkmuren blir inte så hög. Och den svenska levnadsstandarden och lönen är konkurrenskraftiga. Det skulle alltså löna sig fundera på mer ekonomisk integration, säger Jarkko Eloranta.

Sannfinskt intåg i politik och fack

Intervjutiden tar strax slut, men vi springer igenom några viktiga frågor om fackets kris och sannfinländarnas frammarsch i finländsk politik.
-Den arbetsföra befolkningen minskar, allt färre jobbar i sådana jobb eller förhållanden, där facket traditionellt haft svårt att verka, bland privatföretagare och freelance-jobbare.
Basen för en facklig medlemskår blir smalare. Splittringen av arbetslivet har lett till att intresset för facken minskar bland de yngre på vissa håll.
-Vi måste anstränga oss mer för att folk ska förstå vikten och nyttan av att organisera sig.
De kampsaker vi har på bordet i arbetslivet har inte kommit av sig själv, och får knappast behållas utan facket.
Den bistra sanningen är att just nu kan vi inte nå de stora framgångarna, det blir mer en seger att behålla det vi har.
-Om arbetsgivaren fick bestämma skulle arbetstiden förlängas med hundra timmar, semesterersättningarna avlägsnas och sjuklönen försämras. Det här bibehålls inte utan arbete. Det borde vi berätta för folket.

Sannfinländarna finns numera överallt, i Finlands regering – och i FFC.
Visst, säger Jarkko Eloranta, sannfinländarna är med i arbetslivet och är också medlemmar i våra förbund. Det är inget konstigt, vi har medlemmar från alla partier.
Den gamla tanken att arbetarna alltid är socialdemokrater och vänsterfolk gäller inte längre.

Väljarna är mer rörliga, det fenomenet har kommit för att stanna. Det som är oroväckande, i FFC och bland alla med lägre lön och utbildning, är att valaktiviteten minskar. Det är ett större hot än om de är sannfinländare, gröna eller socialdemokrater.
Jarkko Eloranta betonar ett demokratiskt problem: politikens innehåll bestäms av dem som röstar, d.v.s. de välutbildade och välbetalda.

Jarkko Eloranta är själv socialdemokrat, det hör s.a.s. till jobbet. Men den här gången diskuterar vi inte socialdemokratin eller oppositionspolitiken.
Det väckte en viss uppmärksamhet när Eloranta i en intervju i den stora tidningen Helsingin Sanomat misslyckades med att minnas de första raderna i Internationalen. ”Upp, trälar uti alla stater” byttes ut mot ”Framåt, framåt” i en finsk arbetarmarsch. Det förklarar han nu med att första maj aldrig har ingått i hans traditioner
–Jag har inte varit aktiv i partiet eller i några förstamajfester eller marscher. Mina värderingar och anknytning till rörelsen får ett engagemang i andra kanaler, förklarar Jarkko Eloranta.

Fakta om ”Konkurrenskraftsavtalet”
Ett centralt avtal om löner och andra arbetsvillkor mellan arbetsmarknadens parter: FFC, STTK, Akava, Finlands näringsliv EK samt statens och kyrkans arbetsmarknadsverk och Kommunarbetsgivarna.
Några av FFC:s medlemsorganisationer har vägrat, framförallt Bil- och Transportbranschens Arbetarförbund,AKT. Några av de viktigaste punkterna:
- Arbetstagarnas arbetstid ökar med 24 timmar per år. Arbetstagarna inom den offentliga sektorn förlorar dessutom 30 procent av semesterpenningen. Lönerna stiger inte för någon.
- Tanken är att när priset på arbete sjunker ska Finlands konkurrenskraft bli bättre. Exportindustrin ska ha nytta av avtalet.
- Avtalet ska enligt regeringen bidra till målsättningen om att höja sysselsättningsgraden till 72 procent och skapa 110 000 nya arbetsplatser i Finland under valperioden fram till år 2019.

När tillräckligt stor del av arbetsmarknaden har skrivit under, mer än 90%, kan regeringen utlova sänkta skatter, för att köpkraften inte ska minska för mycket.
En ”Finlandsmodell” ger principerna för löneförhandlingarna år 2017. Fyra kriterier bestämmer hur höga lönepåslagen kan bli: konkurrensen utifrån, den offentliga ekonomin, sysselsättningen och produktiviteten. Det är exportindustrins sak att slå fast lönetaket.
-Regeringen inledde förhandlingar då den tillträdde försommaren 2015. Om avtalet inte hade blivit av, hade regeringen en alternativ plan, en villkorlig lista med ytterligare besparingar och skatteförhöjningar. De s.k. tvångslagarna hade förkortat semestrar, slopat diverse sociala förmåner och bidrag.