Ett porträtt av den rikaste promillen i Finland

Samhällsvetarna Anu Kantola och Hanna Kuusela hade innan de skrev boken publicerat en kvalitativ forskningsrapport om de femtusen rikaste finländarna. Det är grunden för boken, som alltså handlar om en tusendel av Finlands befolkning. Men författarna har dessutom intervjuat 90 miljonärer. De har då koncentrerat sig på tre kategorier: arvtagare, yrkeschefer och företagare.

Forskarna var intresserade av vad de rika tänker om samhället. Har globaliseringen förändrat dem och skapat nya identiteter och kulturer som lösgör sig från det finländska samhället? För politikerna är det också viktigt: Stannar de finländska investeringarna kvar i Finland och vad kan locka dem att stanna?

Hanna Kuusela och Anu Kantola. Foto: Vastapaino

De flesta miljonärerna jobbar hårt, och kan i samband med intervjun bjuda på vanligt bryggmalet kaffe i pappersmuggar, beskriver författarna. Många av de rika vill inte att rikedomen ska synas. På finskt vis gör de en poäng av att leva som vanliga finländare och arbetar hårt. 

Små skillnader, men de rika drar ifrån

Inkomstskillnaderna är fortfarande små i Finland i nordisk och internationell jämförelse.

Men sedan 1990-talet har den rikaste delen dragit ifrån. Enligt affärstidskriften Forbes fanns det 2010 bara en dollarmiljardär i Finland. År 2017 hade antalet ökat till sex. Tillsammans äger de lika mycket som de 40 procent av finländarna som ligger lägst i rikedomstabellen.

 Vanligtvis utstrålar de rika optimism och positivt tänkande, enligt forskarna.

Men de rika blir mindre förhoppningsfulla och positiva när det blir tal om Finlands framtid. 

Världens lyckligaste land, på toppen av mången statistik, är ändå ett land som inte gör de rikaste lyckliga. Många talar om att flytta bort, för att Finland inte har något att ge.

Stort inflytande

De rikaste är viktiga för samhället och ofta på toppen inom näringsliv och politik. De har makt över hur företag leds, kapitalet flyttas, var det skapas eller försvinner arbetsplatser.

Höginkomsttagarna utövar sitt inflytande genom nätverk, stöd som ges till lobbning, tankesmedjor eller valkampanjer. De är ibland också själva uppfattade som hjältar och förebilder. 

Ett exempel på makten är att nästan hälften, 46 procent, av styrelsemedlemmarna i de viktigaste organisationerna för arbetsgivare, finans- och näringsliv under de senaste åren kommit från den rikaste promillen av befolkningen. 

Åtminstone fyra nationellt kända politiker fanns på forskarnas lista över de rikaste i Finland: Dåvarande statsminister Juha Sipilä och kommunikationsminister Anne Berner, båda från Centern, samt två riksdagsledamöter.

Globaliseringen viktig för Finland

Författarna påminner om tiden då nationalstaten hade en avgörande betydelse för näringslivet. I Finland var det Sovjethandeln som sysselsatte landet efter att krigsskulderna hade betalts.

Men gradvis öppnades marknaderna. Både kapitalet och finländarna kunde röra sig friare. Utländskt ägande blev tillåtet och allt vanligare i Finland. Det uppstod nya rika med en ny ägandekultur, egen identitet och verksamhetsformer.

Företagsledarna blev ibland karismatiska stjärnor med löner som steg i takt med mer generösa belöningssystem. En bild växte fram av att det behövdes unika förmågor och hjältedåd, toppkondition, innovationsförmåga och mod att fatta djärva snabba beslut. 

Finska avundsjukan

När direktörerna jämför löner är det inte med de lägre betalda hemma i Finland, utan globalt. En av intervjuade toppdirektörerna funderar ändå på om det är rimligt att hans lön är högre än statsministerns. 

Det är kanske inte rimligt. Men å andra sidan, i internationellt verksamma börsbolag fungerar den internationella lönenivån som jämförelse.

Anders Wiklöf visar stolt upp sin konstsamling, men många miljonärer har svårt att se vad som skiljer dem från vanliga finländare.

Bara ett litet fåtal av de 90 miljonärerna som intervjuats är ärligt stolta och verkar skrytsamma om sin egendom. De flesta är blygsammare, lever inget utsvävande liv och kommer inte på något som skiljer dem från vanliga finländare, möjligen att de har råd att köpa den mat de vill. Den finska arbetsetiken lever kvar bland de äldre miljonärerna.

"Vi lyfter inte oss själva till himlen"

Några beskriver sig själva som helt vanliga människor, rentav ödmjuka, med familjemottot: "vi lyfter inte oss själva till himlen". 

En arvtagare berättar att inte ens hans fru visste hur stor hans förmögenhet var. Han berättar lite generat åt intervjuarna om hennes överraskning då saken kom på tal. 

Hon hade gått omkring och oroat sig över familjens finanser och vad hon vågade föreslå av anskaffningar till hemmet. 

Pengar i arv ska helst förökas

Författarna noterar att många av de intervjuade ser sitt arv och avkastningen från familjeföretagen som ett lån, som ska lämnas vidare till nästa generation. Helst ska familjeföretaget vara i bättre skick och arvet vara lite större än det man själv ärvde, eftersom också släkten växer.

De intervjuade yrkesdirektörerna funderar ingående på inte bara lönerna utan också den avundsjuka som visas mot deras ekonomiska förmåner. Avundsjuka sägs vara ett viktigt finskt fenomen som förklarar varför man ogillar höga chefslöner och rikliga dividendutbetalningar. 

Den som talar om avundsjuka kan också lättare sopa bort åsikter om växande inkomstklyftor eller orättvis fördelning av rikedomarna.

Okunskap finns också. Allmänheten känner inte till arbetets mängd eller ansvar, eller riskerna i företagandet, beklagar sig de intervjuade. 

Författarna noterar att samtalen blir allvarliga när man börjar tala om de som finns i de lägsta inkomstkategorierna. Folket har fastnat där. De tar inte ansvar för sig själv, klarar inte av att ta sig själva i kragen och söka sig ett arbete, är åsikter som återkommer.

"Sociala skyddsnät i vägen”

Författarna noterar att toppdirektörerna fäster sig speciellt vid de lägsta inkomstklasserna, inte medelklassen eller arbetarklassen. Direktörerna oroar sig för dem som utnyttjar det sociala skyddsnätets bidrag och bor i avfolkningsområdena.

 De är lata, saknar initiativkraft och moral, medan direktörerna tänker på sig själva som aktiva, arbetsamma, och initiativrika. "Din egen lyckas smed" är ett begrepp som återkommer i intervjuerna.

Många tycks anse att Finland är ett förmyndarsamhälle där finländarna är vana att andra tar ansvaret, när det är individens eget ansvar som borde betonas. I synnerhet de yngre väntar sig att systemet tar hand om dem.

Visst är familjebakgrunden olika. Personliga egenskaper som självsäkerhet och energi varierar och för det behövs stöd. Men ändå: Du måste själv vara intresserad av din framtid och framgång, är ett svar som återkommer i svaren.

Negativa till socialbidrag

Direktörerna oroar sig för dem som utnyttjar systemet, de som bara väntar på medborgarlön för att kunna undvika arbete. Direktörerna protesterar mot ett passiverande system där det lönar sig bättre att vänta på socialstöd än att gå i arbete. Skyddsnäten bara bromsar initiativkraften, hävdar de.

Också i Finland beundras den amerikanska "selfmade man" som arbetar sig upp från bottnen på egen hand tack vare hårt arbete och målmedvetenhet. Många av de finländska rikedomarna har kommit till på det viset, idealet finns kvar. Nu ingår småföretagande och innovationer i skolornas läroplan, med Silicon Valley som ideal. 

Flera av de intervjuade är djupt besvikna på oföretagsamma politiker - och på demokratin som system, där väljarna/medborgarna måste höras. I synnerhet de som representerar familjeföretag är vana vid mycket snabbare beslutsgång. De hoppas i stället på starkare ledarskap. 

Facket, trepartssamtalen och de centraliserade löneuppgörelserna är inte heller populära bland de intervjuade.

Skatterna ger flyttvilja

När skatterna kommer på tal blir också talet om utflyttning från Finland aktuellt. Många känner kolleger som redan har flyttat till Sverige för att slippa arvsskatten. 

Skatteplanering och utländska konton är självklara, anser många. Om de rika jagas ut ur landet, vem ska då betala skatterna?

Så länge EU inte har något harmoniserad skattelagstiftning finns det hål, som också utnyttjas, konstaterar flera intervjuade. De har ändå förståelse för statens behov av skatteintäkter för att finansiera de gemensamma utgifterna, men anser ändå att gränsen har nåtts för egen del.

Det är möjligen en generationsfråga, de rikaste äldsta finländarna älskar sitt fosterland och stannar. De yngre uttalar sig aggressivare och betecknas i boken som en irriterad elit på toppen.

Författarnas slutsats blir att det finns endast en liten grupp toppinkomsttagare som gärna betalar skatt för att upprätthålla samhället och oroar sig för frågor som ungdomsarbetslösheten i Finland.

Trots att den stora majoriteten av de intervjuade har obegränsade möjligheter via sin förmögenhet anser de ändå att de hindras av en irriterande stat, irriterande tillståndsprocesser, en irriterande fackföreningsrörelse och skatter som irriterar. Dessutom tillkommer en irriterande avundsjuka bland de övriga medborgarna, sammanfattar Anu Kantola och Hanna Kuusela.