Karen Ellemann - nordisk till fingerspetsarna

Kontoret till Karen Ellemann på Nordens Hus i Köpenhamn har blivit ett litet galleri:

- Tavlorna jag har på väggarna är av den isländska konstnären Þorlákur "Tolli" Kristinsson. Jag tog kontakt med Islands ambassad här i Köpenhamn eftersom jag varje år vill visa konst från det land som har ordförandeskapet i ministerrådet, säger hon.

Det är bilder som vibrerar av färgkombinationer som man inte förbinder med vulkanön, men som uppstår i kombinationen av glaciärer, lavar, mossa och reflektioner i vatten. De två stora landskapsmotiven är riktiga fyrverkerier, som matchar generalsekreteraren, som bara haft tjänsten i ett halvt år och som brinner av arbetslust.

- Jag fyller 54 år om 14 dagar. Barnen har flyttat hemifrån och jag är på toppen av energi och motivation, jag har tid och handlingskraft för att ge mig på det som verkligen är en stor uppgift eftersom det nordiska samarbetet är så stort och komplext, säger hon.

Men hon kommer med en ryggsäck av erfarenheter som rymmer mycket. Det är få som har sett det nordiska samarbetet från så många synvinklar som Karen Ellemann. Inte bara har hon varit ledamot i Folketinget i 15 år och då också varit delegat till Nordiska rådet. Hon har som minister också styrt flera olika departement och då mött sina nordiska kolleger i de olika ministerråden. Två gånger har hon varit social- och inrikesminister, hon har lett både miljö- och fiskeridepartementet och dessutom i två omgångar haft en koordinerande roll som nordisk samarbetsminister.

Karen Ellemann tycker om att använda händerna när hon talar.

Som om inte det var nog: Hon har också varit ordförande för Föreningen Norden i Danmark.

Men det hela började egentligen redan i skolan där hennes femteklass i Søllerød, en förstad till Köpenhamn, hade vänskapsklasser som de besökte i Haugesund i Norge, Ystad i Sverige och Ekenäs i Finland.

- Jag noterar att det idag finns vissa kommuner i Danmark som vill etablera vänskapsstäder i Kina. Det har jag svårt att förstå nyttan av. Först måste man lära sig var man kommer ifrån själv, säger hon.

Klassresorna gjorde att det första nordiska fröet planterades i Karen Ellemann och hennes föräldrar såg till att det blev andra resor i Norden också. Hon medger att hon hade studerat nyheterna från Nordens Hus en tid innan hon ansökte om jobbet, som egentligen utannonserades på en oläglig tidpunkt för henne, eftersom hon samtidigt kandiderade till en ny period på Folketinget.

-  Men drömmen om den positionen har legat där, medger hon.

När hon tillträdde 1 januari i år var hon försiktig med att komma med någon programförklaring eftersom hon ville lära känna organisationen först – både sekretariatet i Nordens Hus med ungefär 120 anställda, tala med dem som har nyckelroller i Nordiska rådet och besöka de många olika nordiska organisationerna, från stora institutioner som Nordforsk i Oslo, till mindre, som Nordens institut på Åland.

Det har varit ett intensivt resande både i Norden och i Baltikum; hon har deltagit på demokratifestivaler och politiska möten, förutom de många möten som sker i de tolv ministerråden. Närmast på tur när vi träffar henne står Arendalsuken i Norge, ett slags motsvarighet till Almedalsveckan på Gotland och Folkemødet på Bornholm.

Karen Ellemann på besök hos Nordregio i Stockholm, en av de större nordiska institutionerna. Foto: Martina Huber/ Norden.org

- Jag blir så stolt och begeistrad för vår nordiska samarbetsmodell i hela sin bredd! Det är en enorm muskelkraft när alla drar åt samma håll. Jag har ju sett mycket av det tidigare, men blev positivt överraskad när jag nu ser hela omfånget av det nordiska samarbetet, säger hon.

Samtidigt har hon tagit över som generalsekreterare under en period där utmaningarna är större än på flera decennier.

Trots att hon är imponerad av de nordiska institutionerna och samarbetet är hon också mycket tydlig på att det är en del som kunde ha gjorts annorlunda – speciellt under pandemin.

- Om man ser på andra regioner i Europa så stängdes inte gränserna på det sättet som skedde i Norden. Det drabbade väldigt många nordbor och gränspendlare hårt. Samtidigt vågar jag inte säga vad jag själv skulle gjort om jag hade varit minister i den situationen – vi var alla rädda.

Island har ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet i år. Den isländske arbetsministern Gudmundur Ingi Gudbrandsson är också nordisk samarbetsministyer och har därför en nyckelroll. Karen Ellemann och han möttes redan i januari.

- Att förstå vilka konsekvenser besluten fick för våra befolkningar är en dyrköpt erfarenhet. Det måste tas större hänsyn till våra nordiska grannar när genomgripande ändringar görs.  Jag tror att det är mycket som behöver göras inom arbetslivet som handlar om arbetsmarknaden, pendlingen i våra gränsregioner och så vidare. Där har vi ett stort arbeta att göra framför oss.

Samtidigt finns det en stor vilja, till exempel bland parlamentarikerna, att hitta pragmatiska lösningar.

- Men så möter parlamentarikernas förslag juridiken och ämbetsmännen. Det är då vår appell måste vara att de ska tänka nordisk, så att vi lyckas med att genomföra de konkreta lösningarna till nytta för integrationen i Norden.

Karen Ellemann lyfter fram det nordiska gränshinderrådet, där varje land har sin representant, ofta en tidigare politiker med betydlig tyngd, som går igenom de gränshinder som finns och som uppstår, och som föreslår lösningar.

- Vilken enskild fråga vill du själv allra helst se löst under din tid som generalsekreterare?

Karen Ellemann tänker efter och börjar först lite tvekande tala om att de nordiska systemen för betalning med mobilen – som Swish i Sverige, Vipps i Norge och Mobile Pay i  Danmark – ska kunna fungera tillsammans. Men så ber hon om att få återkomma. På väg ut till flygplatsen tickar svaret in:

- När vi talar om at lösa gränshinder så finns det en konkret fråga som jag tycker är oerhört viktig, speciellt eftersom det är ett hinder som verkligen påverkar många människor och verksamheter.

- Därför har jag som min klara ambition att uppnå att arbetspendling inom Norden medför så lite extra administration som möjligt både för arbetstagaren och arbetsgivaren. Och så ska gränspendlarna kunna distansarbeta utan att det får konsekvenser för skatten de betalar – precis som för alla andra.

Som vi skriver i en annan artikel i detta nummer, så är gränspendlingen mellan nordiska länder idag lägre än vad den är mellan andra EU-länder.

Men tillbaka till Ellemanns kontor, där vi nu gått över till att tala om den nya säkerhetspolitiska situationen som har uppstått i och med att Finland blivit och Sverige troligtvis blir medlem av Nato.

 - Vi är inne i en period med kriser där vår säkerhet utmanas, inte minst på grund av Rysslands invasion av Ukraina. I Nordiska ministerrådet samarbetar vi inte om kulor och krut, men den gemenskap som vi är med och skapar i Norden är ju väldigt viktig, säger hon.

Karen Ellemann i möte med Nordiska rådets presidium, där Jorodd Asphjell (till höger) är president och Helge Orten är vice president. Längst till höger Kristina Háfoss,som är rådsdirektör för Nordiska rådets sekretariat. Foto: Martina Huber/ Norden.org.

I Nordens hus sitter både sekretariatet för Nordisk ministerråd, som representerar regeringarna och sekretariatet för Nordiska rådet, som representerar parlamentarikerna. Nordiska rådet tog i början av sommaren tagit ett av många efterlängtat initiativ för att revidera Helsingforsavtalet, som ingicks 1962. Avtalet beskrivs ofta som ”grundlagen” för det nordiska samarbete. Det är 27 år sedan avtalet sist reviderades. Det skedde 1996, i samband med att Finland och Sverige gick med i EU.

En arbetsgrupp har upprättats som ska ”utreda behovet för en uppdatering av Helsingforsavtalet, samt att specificera inom vilka områden en eventuell uppdatering behövs. Målet är att säkerställa att Helsingforsavtalet skapar så bra ramar som möjligt för ett stärkt nordiskt samarbete nu och i framtiden. Arbetsgruppen ska bedöma behovet av att inkludera eventuella nya politikområden i avtalet såsom säkerhet, beredskap, försvars- och utrikespolitik”.

- Jag har ingen tro på att upprätta ett eget ministerråd för försvarsfrågor. Det hanteras redan i Nordefco och det ändras inte av den säkerhetspolitiska situationen, säger Karen Ellemann.

Det är tydligt att ”kulor och krut”, som hon uttrycker det, inte är något hon tycker passar i Nordiska ministerrådet, men invasionen av Ukraina har många andra konsekvenser än de rent militära:

- Den flyktingvåg som kriget har lett till nådde även Norden snabbt. Hittills har den hanterats exemplariskt av de nordiska länderna, säger hon.

- Kriget har också lett till att vi upplever en tydligare samvaro i Norden, eftersom det finns en mycket tydlig yttre fiende.

I Norden är det idag bara de allra äldsta, de som är drygt 80 år, som har personliga minnen av det andra världskriget.

- Kriget stärker också banden till Baltikum, där erfarenheten av att leva i ofrihet är mycket färskare. Vi måste också börja tänka på vad som ska ske efter att kriget är över och hur vi ska få Ukraina upp på fötterna igen, säger hon.

Denna sommar har också klimatändringarna slått till på ett skrämmande sätt. Kvällen innan Arbetsliv i Norden skulle flyga från Oslo till Köpenhamn skickade myndigheterna ut katastrofvarningar för vad extremvädret Hans ställde till med, kopplat med en hög larmsignal. Norge delades i två delar, eftersom alla järnvägar och vägförbindelser mellan Oslo och Trondheim stoppades. Älvar gick över sina bredder, hus revs med i jordskred och tusentals människor evakuerades.

- Det bör i alla fall få konsekvensen att klimatskeptikerna blir färre, kommenterar Karen Ellemann.

I den ambitiösa nordiska visionen om att bli världens mest gröna, konkurrenskraftiga och socialt hållbara region innan år 2030, så ser det inte så tokigt ut för de två senare målen. Men miljömålen är svårare att nå, enligt en färsk rapport från Nordiska ministerrådet.

Som rapporten formulerar det:

Det är uppenbart att utsläppen av växthusgaser och konsumtionsbaserade växthusgaser fortfarande är för höga. Norden har betydande utmaningar med sin växthusgasintensiteten och det materiella fotavtrycket. För det materiella fotavtrycket går utvecklingen till och med åt fel håll – också mer än vad man ser i jämförbara länder.

Hur ser Karen Ellemann själv på möjligheterna att nå de gröna målen?

- Jag är i grund och botten en optimist. Jag tror att våra länder kommer att klara av det. Målen är ambitiösa, men samtidig är det ju också en helt obestridlig nödvändighet att vi måste nå målen.

Karen Ellemann betonar att Nordiska ministerrådets roll framför allt är att se till att det finns solid forskning som presenteras på ett sätt så att den både är konkret och begriplig för medborgarna.

- Ett konkret exempel, som verkligen väckte stor debatt i början av sommaren, var publikationen ministerrådet utgav med de nordiska näringsrekommendationerna.

Här skrattar fotografen till vid sidan av mig:

- Jag har en köttätande man och barn, förklarar hon.

Karen Ellemann preciserar att hon varken är vegan eller vegeterian.

- Men jag vet ju också, tack vare solid forskning och mitt eget sunda förnuft, att det har en betydelse vad jag stoppar in i munnen. Det är bara att se på sambandet mellan att äta kött med högt fettinnehåll och tarmcancer. Men det handlar också om att det jag äter har producerats på en viss plats. För första gången, faktiskt, har vi nu levererat forskning som säger något om hur stort klimatavtrycket och miljöbelastningen blir av det vi äter.

Karen Ellemann i en lunchpaus när de nordiska närinsgrekommendationerna lades fram. Fotot: Kjartan Torbjörnsson.

- Men är det inte en risk för att ministerrådet hamnar i den rollen att det är du som står där med pekfingret och säger vad andra bör göra?

- Det finns en risk för att NMR upplevs som en förmyndare. Det är en roll jag verkligen inte vill ha, men jag insisterar på att vi lever i upplysta samhällen och att vi ska bidra till att medlemsländerna får så god forskning som möjligt och att forskarna arbetar mycket med vilka rekommendationer som ska ges. Vi säger ju inte till länderna att de måste kräva att befolkningen blir veganer, det skulle jag aldrig drömma om!

- Men när man går in i matbutiken och ska handla in till sin egen och familjens konsumtion, ska det vara lätt att se om en vara är ”kortrest” eller inte. Det nordiska Svanmärket är ju ett utmärkt exempel på att det går att hitta praktiska lösningar. Det har spridit sig så att det idag också bland annat går att bo på svanmärkta hotell. Det ska inte inte vara lätt att uppnå ett svanmärke, men det är lätt att välja.

Vad som är miljöbelastande ändras också hela tiden. Karen Ellemann nämner Island som exempel där exotiska grönsaker odlas i drivhus med geotermisk värme.

- Vi kan inte peka på lantbruket och säga att det är de som är syndarna. Tvärtom är det de som ska bidra till att hitta lösningarna. Det är mycket som kan göras i förhållande till mängden, kvaliteteten och vilken sorters grödor som odlas.

Men bryr sig verkligen invånarna sig om det nordiska målet, eller bryr de sig mest om vad som sker i det egna landet? I somras kom det en rapport som visade att norrmännen konsumerar 130 bärpåsar av plast per år och person. I Sverige och Danmark ligger talet runt 30,

- Jag älskar verkligen den sortens tävling mellan de nordiska länderna! utbrister Karen Ellemann.

-  Men för att kappstriden ska uppstå måste det ju finnas jämförbar statistik. Det är då samtalet kan föras om varför Danmark och Sverige, som i det här fallet, lyckats och varför Norge hänger efter.

En utredning från Nordisk energiforskning som kom i mars pekar på att det är de långa handläggningstiderna som är det största problemet för att nå målet om förnyelsebar kraft.

- Hur ser du på dilemmat att en snabb utbyggning kan undergräva den demokratiska processen?

- Jag menar absolut inte att man ska tumma på den demokratiska processen. Vi måste uppnå målen och samtidigt ha medborgarna med oss i den gröna omställningen.

Østerild Test Center invigdes i oktober 2012. Centret byggdes ut 2019 och rymmer nu nio vindkraftverk samtidigt. Foto: Mrb-Wind, Wikipedia.

- Men ibland handlar det förstås om att politikerna måste fatta tuffa beslut. Själv har jag fortfarande politiska blåmärken efter att jag som miljöminister gav tillstånd för en testanläggning för havsvindkraftverk som påverkade naturområdet Østerild. Men idag är anläggningen ett state-of the-art test center som lokalbefolkningen är stolt av.