Morot eller piska? - om strategier för integration

I samtliga nordiska länder diskuteras den arbetskraftsbrist man inom vissa branscher redan känner av och som bedöms bli ett allvarligt problem när de stora efterkrigskullarna går i pension. Det handlar om att säkra tillväxten och därmed välfärdsstaten. Med dagens befolkningsutveckling kommer det i Europa år 2050 att gå två förvärvsarbetande på varje pensionär, medan det idag är fyra som försörjer en. Ekvationen går inte ihop och den bekymrar hela Europa.

Framför allt diskuteras två lösningar på problemet. Den ena handlar om arbetskraftsinvandring och den andra om att ta tillvara den resurs som de invandrare utgör som redan är här. 

Outnyttjad arbetskraftsreserv

Bland de nya nordborna, särskilt de från tredje land, finns en arbetskraftsreserv som ännu inte tagits till vara. Siffrorna talar sitt tydliga språk. I samtliga nordiska länder, utom Island, är arbetslösheten betydligt större bland invandrare från tredje land, det vill säga från länder utanför Norden och EU, än bland infödda nordbor.

I Sverige skriver Integrationsverket i ”Rapport Integration 2001”, som kom ut i våras, att av de flyktingar som kom till Sverige 1995 var det bara tretton procent som kunde försörja sig själva tre år senare. 2000 visar statistiken att arbetslösheten var 13 procent bland utlandsfödda jämfört med tre procent bland de infödda.

Att ha god utbildning från hemlandet, visar sig långt ifrån att vara en garant för att lyckas i det nya landet. Endast 39 procent av de utlandsfödda akademikerna hade arbete som motsvarade deras kompetens, jämfört med 90 procent av de infödda svenskarna. Erfarenheter från Sverige visar också att många av invandrarna fastnar i okvalificerade och dåligt betalda yrken. 

Jobb från nedersta hyllan

I Finland hörde i slutet av 2001 45,5 procent av invandrarna till arbetskraften. 23 500 var arbetssökande och av dessa hade två tredjedelar högskoleexamen eller annan yrkesutbildning. Så vad är det som hindrar integration av de som redan finns här? Eller som gör att invandrarna ofta får välja ”från nedersta hyllan i butiken” när det gäller arbete, oavsett kvalifikationer från hemlandet?

Undersökningar visar att hindren för integration är mångfacetterade. Det handlar ofta om dåliga språkkunskaper, om kvalifikationer som är svåra att värdera eller inte stämmer överens med de krav som ställs. Det handlar också om attityder. I rapporten ”Sand i maskineriet”, som handlar om makt och demokrati i det flerkulturella Norge och som är en del av den norska maktutredningen, skriver forskaren Jan Rogstad om integrationens konsekvenser och arbetsgivarnas makt. Det är de, som i förhållande till invandrarna, definierar vad invandrarna kan, som kan ignorera dem eller som kan tillskriva dem olika egenskaper. 

"Arbetsgivarna fulla av fördomar"

- Norska arbetsgivare är utan förmåga eller vilja att integrera invandrare. De är fulla av fördomar och det gäller dessvärre också arbetstagarna. Vi får alltför liten hjälp av våra egna, säger Ellen Stensrud som är integrationsansvarig vid norska LO.

- Många invandrare har ganska nyligen kommit till Finland och språket är ett stort hinder. Att komma hit blir för många en kulturchock. Det finns också vissa fördomar hos arbetsgivarna, säger Juha Beurling som är sekreterare i ETNO, delegationen för etniska relationer vid finska Arbetsministeriet.

Jan Hjærnø, forskare vid Danskt center för migration och ledelse vid Syddanskt universitet har ägnat 30 år att studera integration. Utan tvivel diskrimineras invandrare på arbetsmarknaden, säger han. Undersökningar visar att en invandrare nekas jobb tre gånger så ofta som en infödd dansk.

Fler självstyrande grupper

Orsakerna är flera. En handlar om den förändrade arbetsmarknaden. När de manuella och okvalificerade arbetena började flyttas ut under 70-talet så var invandrarna de som kommit in sist och alltså fick gå först. Arbetsplatserna ändrade också karaktär. Förmännen försvann och det blev fler självstyrande grupper, vilket ställde betydligt större krav på språkkunskaper. Integrationen försvåras också av invandrarnas familjemönster, hävdar Jan Hjærnø.

Kvinnorna som kommer från tredje land stannar ofta hemma, de får många barn och familjen lever på en inkomst. Det ger dem en disponibel inkomst som är betydligt lägre än danskarna. Många danskar ser detta som ett tecken på att kvinnor från tredje land diskrimineras av sina män och har därför svårt att solidarisera sig i kampen mot rasismen. Att kvinnor ska vara ute i arbete är och har varit oerhört centralt i Danmark och därför tror han att det är viktigt att invandrarna ser till att få ut sina kvinnor i arbetslivet. Det handlar också om en annan syn på integration än till exempel i Sverige. Från början sågs de danska invandrarna som gästarbetare som inte skulle integreras utan åka hem. Familjeföreningar var därför inte så vanliga, istället fick många av invandrarna danska kontakter.

Men när arbetslösheten ökade bland invandrarna, växte en diskussion om invandrarna som ett ekonomiskt hot mot den danska välfärden och denna fokusering på kostnader har spelat en avgörande roll i den främlingsfientliga diskussionen i Danmark och de flesta borgliga partier, liksom socialdemokraterna, har värvat röster med främlingsfientliga argument, anser Jan Hjærnø. 

"Fungerar på pappret"

- Den svenska politiken ser bra ut på pappret. Man säger ”det är bra att vi är olika”, men verkligheten är en annan. I Danmark har man tydligare betonat ett land, ett språk, ett folk och flertalet i de främlingsfientliga partierna önskar inte att Danmark blir ett multikulturellt samhälle, säger han.

Den svenska ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) Margareta Wadstein ser att diskrimineringen av invandrare sker i huvudsak när de söker jobb, precis som också var fallet när kvinnorna begav sig ut på arbetsmarknaden. Hon, liksom flera andra aktörer som Arbeidsliv i Norden talat med, anser inte att det stora problemet är rasism utan snarare okunskap och omedvetenhet.

Många arbetsgivare blir tagna på sängen när de till exempel upptäcker att den unga person de talat med i telefon, plötsligt dyker upp på anställningsintervjun med täckt huvud. Om arbetsgivaren då säger ”du måste ta av dig den”, så är det diskriminering.

Att det förekommer diskriminering på den svenska arbetsmarknaden är ställt bortom varje tvivel. 1997 gjordes 59 anmälningar, fyra år senare, 2001, var antalet anmälningar till DO 272.

- Vi kan däremot inte säga att diskrimineringen ökat, men däremot att vi varit bra på att informera om den nya lagen som med allt rätt ökade förväntningar om upprättelse hos de som diskriminerats. Men vi vet att det finns ett stort mörkertal, säger Margareta Wadstein.

Invandrarna ska arbeta

Så hur ska de nya nordborna från tredje land komma in på arbetsmarknaden? Den nya danska borgliga regeringen, som består av Det konservative Folkeparti och liberala Venstre, har förklarat sin ståndpunkt i rapporten ”På vej mot en ny integrasjonspolitik”. Invandrare ska arbeta, på ett eller annat sätt, från det de sätter sin fot på dansk jord. Som asylsökare ska de arbeta på förläggningen, senare föreslår regeringen praktik i arbetslivet på upp till ett år.

Integrationsminister Bertel Haarder ger uttryck för sin syn i en krönika i tidningen Politiken där han som ett gott exempel nämner mannen som fick jobb i Saxo Bank genom att acceptera lägre lön än vad facket rekommenderade. På så sätt fick mannen jobbet och senare en strålande löneutveckling.

Förslaget till dansk integrationspolitik lägger alltså stor vikt vid ekonomiska incitament för att få sina invandrare i arbete. 

Stängd dörr

- Arbetsmarknaden för invandrare är stängd för att danskarna har stängt den och det är både arbetstagare och arbetsgivare som inte har velat ta emot dem. Den dörren kan inte invandrarna själva öppna, säger Steen Karlsson på det danska förbundet HK, som organiserar handels- och kontorsanställda.

Steen Karlsson tycker dock att det sker en del positiva saker på integrationsområdet just nu. Regeringens förslag håller just nu på att förhandlas med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna och ett gemensamt avtal är på gång. Redan har arbetsgivare och arbetstagare enats om att man Undersökningar visar att en invandrare nekas jobb tre gånger så ofta som en infödd dansk  vill begränsa den tid då invandrarna arbetar med kontant-bidrag. De är också eniga om att den tiden ska definieras som en läroperiod med en tydlig plan. Varken arbetsgivare eller fackförbund är intresserade av gratis arbetskraft eller en arbetsmarknad med ett A- och B-lag.

- Skulle man acceptera en reducerad lön så kan man ju lika gärna överföra samma idé till exempel arbetslösa och då blir det en avreglering av hela välfärden, säger Steen Karlsson.

I Finland är diskussioner om och strategierna för integration en relativt ny fråga och man har betydligt färre invandrare än Danmark, Norge och Sverige. Nu försöker man att dra lärdom av misstagen i sina nordiska grannländer, till exempel försöker man aktivt motverka boendesegregation. Utgångspunkten är klart formulerad. Finland behöver sina nya invandrare för att klara välfärd och tillväxt. Samma argument återkommer i alla de nordiska länderna. Den finska debatten handlar mer om invandrarnas rättigheter än skyldigheter, berättar Juha Beurling.

Det finns en lag som handlar om integration i det finländska samhället och en ändring av lagen är just nu ute på remiss. Enligt den ska till exempel invandrarutbildningens volym bli betydligt större och nya resurser för verkställande av lagen ska garanteras. Det finns ekonomiska incitament för att motivera invandrarna att delta i arbetslivet eller språkundervisning. Om man till exempel kontinuerligt vägrar att delta i de integrationsaktiviteter som förslås av myndigheterna så tappar man sitt integrationsstöd. ETNO har också infört en logotype som kan ansökas av de arbetsgivare som uppfyller kraven på integration. 

Obligatoriskt introduktionsprogram

I Norge förbereds just nu en lagändring som kommer att skärpa tonen mot diskriminering. Det har också beslutats att alla nyanlända flyktingar ska genomgå ett obligatoriskt introduktionsprogram som handlar om att kvalificera sig för det norska arbetslivet, både genom språk och värdering av de egna kvalifikationerna. Också norska LO är aktivt i integrationsdebatten och lade nyligen fram en plan för hur de ska jobba med integration.

- Vi kommer att resa runt och förklara vad som sker när en stor grupp människor ställs utanför arbetsmarknaden, inte minst ungdomarna. De avvisas från arbetsplatser, uteställen och det sociala livet och detta är vårt eget ansvar. Vi vill att företagen ska ha program för integration och vi kommer att kräva av våra förbund att de förhandlar fram sådana. På central nivå börjar vi med Næringslivets Hovedorganisasjon, NHO, säger Ellen Stensrud på norska LO.

Dessvärre är inte arbete alltid tillräckligt för att skapa integration. Det visar en ny dom i Sverige där en arbetsgivare nyligen dömdes att betala 165 000 kronor i skadestånd till en man, bland annat för, att han kallats bin Ladin på sitt arbete. Kraven på de svenska arbetsgivarna skärptes i och med en ny diskrimineringslag som trädde i kraft 1999. I början av maj lades ett förslag som skärper lagen ytterligare. Tidigare var det den diskriminerade som skulle bevisa att han eller hon utsatts för diskriminering, numera är arbetsgivarna skyldiga att lägga fram fakta som bevisar motsatsen.

Det är ett väldigt framsteg, anser den svenska diskrimineringsombudsmannen, DO, Margareta Wadstein. Hon poängterar också att det är viktigt att skilja mellan asyl- och flyktingpolitik och integration. Hon menar att integrationsarbetet bäst bedrivs med ett diskrimineringsperspektiv.

Den norska maktutredningen visar att mångkulturella arbetsplatser förändras. Arbetstagarna blir mer splittrad som grupp och det blir svårare att nå enighet kring vissa frågor. Detta känner Ellen Stensrud igen och det är därför det är så viktigt att fackföreningsrörelsen arbetar med värderingsförändringar.

- Det mångkulturella samhället är här och det kommer att bli ännu mera så i framtiden. Det lönar sig inte att sträva emot utvecklingen. Vi måste däremot se till att alla som kommer hit har samma rättigheter. Vi vill inte ha ett A- och B-lag på arbetsmarknaden och vi vill inte ha en nyfattigdom bland invandrare från tredje land. Det är fel utifrån synen på mänskliga rättigheter, säger hon.

Frågan är om arbetskraftsinvandring i någon större omfattning är möjlig innan integrationen blivit bättre bland de som redan är här. Den svenske statsministern Göran Persson avvisar arbetskraftsinvandring med motiveringen att det skapar ett A- och B-lag på arbetsmarknaden och får stöd av svenska LO. Integration blir därför ett sätt att så småningom få gehör för den arbetskraftsinvandring som så många arbetsgivare önskar. Frågan är också om de kvalificerade arbetstagarna vill komma till länder som har en diskriminerande arbetsmarknadspolitik.

Jan Hjærnø, forskaren vid Syddanskt universitet, tycker det är dags att börja diskutera vad invandrarna tillför de nordiska samhällena.

- I Danmark finns en diskussion om att invandrare är en ekonomisk belastning för samhället och det blir en diskriminerande diskussion. Däremot diskuterar man inte vad de bidrar med. Men om vi ser på det vi benämner den globala staden, det vill säga en stad som präglas av små butiker och caféer så är det invandrarna som står för hela den kulturella utvecklingen, säger Jan Hjærnø.