De olika modellerna är inte entydiga, utan rymmer i sig många skilda nationella inslag. Det handlar om vissa gemensamma huvuddrag. En skiljelinje går mellan system som skyddar rätten till anställning eller system som skapar ekonomisk trygghet för de arbetslösa.
Den Anglosaxiska modellen: Omfattar Storbritannien och Irland. Länderna karaktäriseras av många, men svaga fackföreningar, ökande lönespridning och relativt hög förekomst av låglönearbeten. Svagt skydd för de anställda, men relativt frikostiga arbetslöshetsersättningar.
Den kontinentala modellen: Omfattar bland andra Belgien, Frankrike, Luxemburg, Tyskland och Österrike. Försäkringsbaserade arbetslöshetsunderstöd. Fallande medlemstal i fackföreningarna, som dock fortfarande är starka genom sina kollektivavtal som också omfattar icke-fackanslutna. Starkt skydd för de anställda.
Medelhavsmodellen: Omfattar Grekland, Italien, Portugal och Spanien. De sociala utgifterna går framför allt till höga pensioner, som befäster en segregation som bygger på titlar och status. Systemet ger starkt skydd för dem som har anställning och gynnar tidiga pensionsavgångar.
Den nordiska modellen: Omfattar de nordiska länderna samt Nederländerna. De kännetecknas av starka, generella välfärdssystem och höga sociala utgifter. Det finns en omfattande offentlig inblandning i arbetsmarknad med en aktiv arbetsmarknadspolitik. Starka fackliga organisationer och pressade lönestrukturer. Generösa och inkluderande arbetslöshetsförsäkringar.
Det finns också skillnader mellan de olika länderna. Danmark väcker upp märksamhet med sin form av ”flexicurity”, som innebär att det är lätt att anställa, men också att sparka folk. Tryggheten ligger inte i anställningen utan i den ekonomiska kompensation och den hjälp att vidareutbilda sig till ett nytt arbete, som den arbetslöse får. I till exempel Sverige är däremot tryggheten mer uppbunden till anställningen och lagen ger den anställde ett starkare anställningsskydd än i Danmark.
(Källa: Bland andra artikeln ”Globalisation and the Reform of European Social Models” av André Sapir)