De dolda kostnaderna av ungdomsarbetslösheten

Teorin om att ungdomsarbetslöshet ger permanenta ärr lanserades i början av 80-talet av David T Ellwood,  en av USA:s främsta forskare på fattigdom och välfärd. Störst konsekvenser får det om en ungdom upprepade gånger blir arbetslös.

Paul Gregg på Bristol University i Storbritannien hör till de som följt i hans spår. 2004 gick han igenom National Child Development Study, som följer en mycket stor grupp barn som föddes 1958, och såg hur det gått för dem. Han fann då att löneskillnaden var 12-15 procent vid 42 års ålder, för de ungdomar som blev arbetslösa, jämfört med de som inte blev det. Undveks upprepad arbetslöshet var skillnaden mindre, 8-10 procent.

Det går förstås inte att överföra de brittiska förhållandena direkt till Norden.  Men att ungdomsarbetslösheten har ett mycket högt pris visar också en färsk studie som Vista Analyse har gjort för det norska Barne- likestillings- og inkluderingsdepartementet, BLD. 

Vad kostar marginaliseringen? 

Där har man sett på vilken kostnad det har för samhället om ungdomar marginaliseras och aldrig kommer tillbaka till arbetslivet.

Norge har visserligen klarat sig igenom finanskrisen bättre än de andra nordiska länderna, men även här har ungdomsarbetslösheten ökat. För åldersgruppen 15-24 år var den 9,1 procent år 2009, mot 7,8 procent året innan.

Kostnaderna för ungdomsarbetslösheten fördelar sig både på staten och kommunen, men det är  förstås ungdomarna själva som är de största förlorarna.

Kommunen bär det mesta av kostnaden för att ta hand om ungdomarna som hamnar utanför när de är 16-20 år. Det kan vara allt från 2 000 kronor till 200 000 kronor per person år. I fall där det krävs en plats på en institution eller tung behandling kan kostnaderna bli betydligt högre. Dessa täcks i så fall av staten.

Om åtgärderna lyckas, så att ungdomen kommer in permanent på arbetsmarknaden, kan staten spara bidrag som motsvarar tre miljoner kronor per ungdom.

Åtta procent av 25-åringarna i riskzonen

Enligt utredningen är det i vanliga fall mellan två och fyra procent av ungdomarna som är i riskzonen för att marginaliseras, här definierad som att de är utan jobb och skola i minst tre år.

På dagens arbetsmarknad och med en hög ungdomsarbetslöshet ökar andelen ungdomar som är i riskzonen till åtta procent för 25-åringarna.

Om alla de utsatta i det senare fallet skulle marginaliseras innebär det livstidskostnader för en årskull på 15 miljarder norska kronor, enligt Vista Analyse.

Det finns därför mycket att tjäna på att förhindra ungdomsarbetslöshet. Det är emellertid inte så lätt att hitta lösningar. Ofta har problemen startat långt innan ungdomen blir arbetslös, i familjen och i skolan.

Ser man på riskerna för att marginaliseras är familjebakgrunden en avgörande faktor. Är föräldrarnas utbildning kort och inkomsten låg påverkar det risken kraftigt. Första generationens invandrare är också en utsatt grupp. Om familjen är splittrad ökar det också risken. 

Även medelklassens barn hotade

Men även barn som kommer från stabila medelklasshem kan hamna i farozonen för att bli marginaliserade om de utsätts för en längre arbetslöshet. Som Paul Gregg uttrycker det i en intervju:

- Om du går mitt i vägen så är det större sannolikhet för att du blir påkörd av en bil. Men om du blir påkörd när du går på trottoaren så gör det ändå förbannat ont. Risken är väldigt annorlunda, men skadan blir densamma.

Det är emellertid svårt att skilja mellan den individuella risken till att en ungdom inte får jobb och vad konjunkturen betyder.

En av de studier som försökt visa arbetsmarknadens effekt gjordes 2004 av nationalekonomen Oskar Nordström Skans på Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Ifau.

Han studerade hur det gått för syskonpar som blev färdiga med sin utbildning i olika konjunkturfaser. Eftersom de kom från samma familj hade de också liknande uppväxtvillkor. En registerstudie gjordes på alla 18- och 19-åringar som slutförde sina praktiska eller tvååriga gymnasielinjer mellan 1991 och 1994. Skillnader som hängde ihop med betyg, studieinriktning och arbetslivserfarenhet rensades bort.

- Resultaten visar att de ungdomar som blev arbetslösa direkt efter gymnasiet hade en betydligt större sannolikhet att vara arbetslösa under de följande tio åren än de övriga, skriver Oskar Nordström Skans.

Den som blev arbetslös omedelbart efter gymnasietiden hade 18,75 procent större risk att bli arbetslös igen, fem år senare.

Hans studie visade inte om ungdomarna drabbades hårdare än de som blev arbetslösa när de blev äldre. I Sverige är ungdomsarbetslösheten betydligt högre än arbetslösheten för de som är äldre än 24 år. Ungdomarna blir också oftare arbetslösa än övriga, men under betydligt kortare tid. Ett  tredje utmärkande drag, enligt Oskar Nordström Skans, är att arbetsmarknadsprogram för ungdomar verkar fungera särskilt dåligt. 

Samordnad insats krävs

Det är något som även Vista-studien i Norge påpekar. Eftersom problemet är så komplext krävs det en samordnad insats för att förhindra att ungdomar marginaliseras:

- Men så länge aktörerna som ska ”samordna” sig inte har ett handlingsrum i form av myndighet och budgetar för att samla sig om ett gemensamma, långsiktiga och förutsägbara åtgärder, så blir kostnadseffektiviteten och träffsäkerheten låg i förhållande till de resurser som används, skriver Vista Analyse.

Orsakerna till marginalisering kan vara dåliga betyg, prioritering av fester, vänner eller dataspel istället för studier. Det kan handla om dålig fysisk eller psykisk hälsa som lett till frånvaro och kunskapshål. Eller det kan vara önskemål om ett friår eller skolan som system.

- Vi har skapat ett skolsystem som är skräddarsytt för en vit medelklass som är bra i svenska och matematik. Men systemet gör att de som är duktiga att arbeta med händerna får en stämpel i pannan om att de inte passar på arbetsmarknaden, säger Anders Forslund, tf generaldirektör på Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. 

Finska erfarenheter

Finland har haft den högsta och längsta ungdomsarbetslösheten av alla de nordiska länderna. 1994 var den som högst, hela 33 procent. Året efter hade den sjunkit till 29,9 procent. Samma år var den 9,7 procent i Danmark, 11 procent i Island, 11,8 procent i Norge och 15,3 procent i Sverige.

Samtidigt inledde Matilda Wrede-Jäntti en studie av 36 arbetslösa helsingforsungdomar som hon följde i tio års tid. Resultatet presenterades nyligen i en doktorsavhandling i socialt arbete. Det är en longitudinell studie som visar att ungdomar som är arbetslösa inte behöver ha så mycket gemensamt än arbetslösheten.

Själv delar hon upp de 36 personerna i fyra grupper:

De studieinriktade som anser att det på sikt lönar sig att satsa på utbildning och givande arbete, inte på ströjobb. De är därför inte heller nu intresserade av att ta emot ett tillfälligt arbete.

De arbetsorienterade, som absolut inte ville studera. De vill ha en fast anställning så att de kan tjäna sitt uppehälle. De ställer inte särskilt höga krav på sina arbetsuppgifter och majoriteten av dem förväntar sig inte att arbetsuppgifterna skall vara särskilt givande.

De alternativt tänkande som ifrågasatte den kapitalistiska livsstilen. De är inte arbetsskygga utan uttalat positivt inställda till arbete – men endast till oavlönat sådant. För att åta sig ett arbete förutsätter de att arbetsuppgifterna rimmar med deras personliga värderingar.

De villrådiga som inte vet vad de vill göra med sitt liv. En del av dem leker med tanken på studier, arbete eller läroavtal, men utreder inte hur de skall gå till väga för att i praktiken kunna realisera dessa tankar.

Från grupperna valde hon en person vardera som hon beskrev utförligt. 

Många dilemman

Doktorsavhandlingen har fått titeln ”Pengarna eller livet” och skildrar de åtgärder som myndigheterna erbjuder ur ungdomens perspektiv.

- Det som i serviceproducentens ögon förmodligen ter sig som en artig, neutral och saklig betjäning uppfattas av många av informanterna som ett opersonligt avståndstagande. De unga, som är produkter av sin tid, verkar reagera förhållandevis starkt på att de inte bemöts som unika individer, utan snarare ses som företrädare för en given, föga glamoriserad, grupp – arbetslösa eller bidragsmottagare, skriver hon.

Avhandlingen ger en detaljerad och tämligen unik bild av de dilemman som arbetslös ungdom ställs inför och där det inte finns en lösning som passar alla. Här citerar vi ett avsnitt som handlar om hur ungdomarna förhåller sig om kravet att ta de korttidsjobb som erbjuds, eller ”snuttjobb” som de kallas på finlandssvenska.

”En del tänker sig att flera snuttjobb tillsammans kan utgöra en ”portfolio”, d.v.s. en modern Curriculum vitae, och därmed vara meriterande. Sålunda försöker informanten Leena genom vikariat hålla ena foten i arbetslivet och förbättra sina möjligheter att på sikt få en stadigvarande arbetsplats. Men det finns andra som, i motsats till henne, ser de kortvariga snuttjobben som en ekonomisk risk: Pete är inte ensam om att irritera sig över att arbetskraftsbyrån sökt placera honom endast i kortvariga arbeten:

 ”Från arbetskraftsbyrån har de sänt uppmaningar att söka arbeten på en månad eller två. Dem skiter jag i! De är ju alldeles onödiga... En månad eller två – vad är det för vits med dem? Inte någon alls! Man hinner knappt bli bekant med de andra där [på arbetsplatsen] och göra något smått, så skall man sluta. Och så igen fylla i de där lapparna och vänta på att det kommer pengar någonstans ifrån.”

Också Leila kritiserar de negativa effekterna av snuttjobben och känner att även hennes tillvaro i övrigt blir snuttifierad:

”Man lever upp då man har ett jobb och genom det också har fritid, rytm i tillvaron, inkomster, möjligheter att planera och ett socialt värderat sammanhang. När jobbet sen tar slut rasar korthuset samman. Man måste börja från noll igen”.

Det är tungt att söka en ny arbetsplats, bli bekant med nya rutiner, arbetsuppgifter och kolleger – för att sedan i all hast sluta.”