Konsten är alltid i framkant men utan ett centrum

Han hörde till den grupp som 1969 vann uppdraget att rita det nya Centre Pompidou i Paris, ett bibliotek, kulturhus och utställningslokal för konst i ett. Tillsammans med sin brittiske kollega Richard Rogers hade han bildat ett arkitektkontor i London. De kastade sig in i tävlingen, som lockade 688 bidrag. Piano och Rogers förslag vände ut och in på det mesta – rören för ventilation och vatten satt på utsidan av huset och rulltrappor i glasrör som gick diagonalt över fasaden. Men det tog juryn med storm.

- Den gången var det revolution. Det här är något helt annat, sa Renzo Piano vid invigningen av det nya Astrup Fearnley-museet i Oslo.

Tillsammans med museets direktör, islänningen Gunnar B Kvaran, sitter han under en stor tavla av Dan Colen, gjord av tuggummi i olika färger, som smetats ut över duken.

Konst och natur

Medan Pompidou-centret såg ut som en oljeplattform plötsligt släppts ned mitt i Paris, är det Louisiana i Danmark som är inspirationen för Pianos senaste byggnad.

- Inte arkitektoniskt, men på det sätt som konst och natur blandas där. Jag ville göra en plats där man kan uppleva havet och konst samtidigt, säger han.

Astrup Fearnley-museet har till och med fått en egen liten strand.

Själv är han en passionerad seglare och designar också sina egna segelbåtar. Därför fanns det stora segelformade taket med redan från början.

- Att bygga ett konstmuseum handlar både om något väldigt poetiskt och samtidigt något väldigt tekniskt. I södra Europa är ljuset så starkt att mycket av arkitekturen handlar om hur man ska skydda sig från det. Men här i norra Europa handlar det mer om hur man ska fånga ljuset.

- Det värsta man kan göra för konsten är att bygga en vit kub utan fönster och så slå på det artificiella ljuset. Det är att döda konsten.

Snabbt eniga

Att Astrup Fearnley-muséet är privatägt är en av förklaringarna till att det varit helt tyst under byggnadsprocessen, till skillnad från den eviga debatten om hur ett nytt Munch-museum ska se ut och var i Oslo det ska ligga.

Men det handlar också om att det snabbt uppstod en enighet om vad som var målet.

- Det har varit ett privilegium at få jobba med Renzo Piano och vara med i processen från de första utkasten till den färdiga byggnaden, säger Gunnar B. Kvaran.

Museet sett från luften, den lilla stranden syns också.

Det nya museet ligger ytterst på Tjuvholmen, som är en helt ny stadsdel som byggts på det som tidigare var en containerhamn. Det är Oslos mest exklusiva stadsdel, med ett snittpris på 90 000 kronor kvadratmetern, dubbelt så mycket som genomsnittet i Oslo. Det har tolv anställda och ett femtiotal deltidsanställda, men museet har redan lett till att sex gallerier öppnat i stadsdelen och ett eget konsthotell.

Museet ligger i ett område för eliten. Hur passar det ihop med den samhällsinstitution som du vill skapa?

- Det finns två sidor. Det är en hel del arkitektur bakom oss som påminner om finansdistrikten i andra städer, men på den andra sidan har vi naturen och fjorden som är en del av vår själ och vår personlighet. Jag tror att det är detta mötet mellan fjorden och konsten som blir det intressanta.

Stötande konst

När man kommer in i museet finns det en liten skylt:

”En del av verken i utställningen kan verka stötande”, står det på den.

Museets direktör Gunnar B Kvaran framför ett par av Damien Hirsts verk.  

Vad folk reagerar på beror förstås på vilken kultur de kommer ifrån. Museet har inte som mål att vara representativ för en hel konstriktning eller land. Samlingen är speciellt stark på amerikansk 80-talskonst, med Jeff Koons' porslinsskulptur av Michael Jackson och hans schimpans Bubbles samt Damien Hirsts djurlik i formalin som de mest kända verken. Men här finns också plats till Odd Nerdrums stora målning Mordet på Andreas Baader som han målade 1977-78.

Få norska målningar har provocerat så mycket som detta verk. Men det var inte i första hand för att Nerdrum skildrar den tyske terroristen som ett offer för en avrättning, när det enligt de tyska myndigheter handlade om ett självmord, som retade upp konstkritiker och andra konstkännare. Det var att Nerdrum målade scenen som en Caravaggio eller Rembrandt skulle gjort det – ett totalt brott med modernismen och tidsandan.

Instinktivt är det vid sidan av den tavlan som vakten har ställt upp sig.

Konsten alltid i framkant

- Det som är intressant med konsten och det som gör konst till konst är att den är så nyskapande, så konsten ligger alltid lite i framkant. Vi måste få lite ”utbildning” för att hjälpa oss att komma till det som konstnären har kommit till. Därför lägger vi ned mycket resurser på förmedlingen, så att vi har de verktyg som behövs och anställda som både kan skriva och tala om verken, säger Gunnar B Kvaran. 

- Det som är intressant är att det inte finns något geografiskt centrum i samtidskonsten. Vi har en situation som är ganska unik. Samtidskonsten har fått ett slags universellt språk, säger Gunnar B Kvaran.

Konstnärer från Kina, Indien och USA arbetar med samma sorts formspråk. New York är visserligen en slags smältdegel. Men det är också Berlin och Beijing, Dehli och många andra städer i Europa och på andra kontinenter. Det vi talade om som ett centrum för konsten, först Paris och därefter New York, är borta, säger Gunnar B Kvaran.