Vad kan vi lära av 80 kvinnliga statsministrar och presidenter?

Torild Skard har varit stortingsrepresentant och direktör för kvinnofrågor i UNESCO.  Hon har koordinerat UNICEFs arbete för bar i 23 afrikanska länder och har personligen deltagit på flera av de stora kvinnokonferenserna i FN:s regi.

I fjol kom hennes bok ”Maktens kvinner” om de 73 kvinnor som har valts till statsministrar eller presidenter sedan Sirimavo Banandaraike bröt könsbarriären på Ceylon (nuvarande Sri Lanka) 1960 och fram till år 2000. Hon ställer frågan om hur kvinnorna lyckades ta sig till toppen och om det finns något som maktens kvinnor kan lära oss.

Sedan dess har ytterligare sju kvinnliga ledare valts, så att antalet nu är uppe i 80. Det senaste tillskottet är Sydkoreas president Park Geun-hye, som invigdes den 25 februari i år. 17 kvinnor har en av de två maktpositionerna idag,  däribland Jóhanna Sigurðardóttir  i Island och Helle Thorning-Schmidt i Danmark. De två mäktigaste kvinnorna i världen är Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som valdes 2005, och Brasiliens president Dilma Rouseff som valdes 2011.

När Torild Skard försöker hitta gemensamma drag handlade det för de första kvinnorna som kom till makten ofta om familjeförbindelser. Sirimavo Banandaraike och Isabel Peron var änkor till politiker, medan Indira Ghandi var dotter till Jawaharlal Nehru, Indiens förste premiärminister. Élisabeth Domitién blev statsminister utan familjeförbindelser men i Centralafrikanska republiken, ett land som styrdes av den storhetsvansinnige Jean-Bédel Bokassa. Bara Golda Meir i Israel valdes på egna meriter av de fem första kvinnliga pionjärerna.

Skillnaden mellan de kvinnor som blivit ledare sedan 90-talet är stor:

-  Förutom en portion tur gick kvinnorna generellt till toppen på grund av sina egna förmågor. Det är slående vilken kompetens och självsäkerhet många av dem har, skriver Torild Skard.

Tre sätt till makten

Enligt forskare som Francine D´Amico fins det tre sätt som kvinnorna har nått den absoluta makttoppen. Torild Skard använder en liknande, men lite ändrad definition:

1. Ställföreträdarna - de kvinnor som övertar en familjemedlems maktposition.
2. Insiderna - som klättrar till makten i ett politisk parti.
3. Outsiderna - som får en maktposition på grund av sitt arbete i frivilliga organisationer, bland gräsrötterna eller på grund av sitt yrke.

De tre sätten kan verka enkla, men det är en lång väg att gå:

- Det har närmast blivit ett standarduttryck att kvinnor stöter på ett "glastak" som blockerar vägen till ledarpositioner, skriver Torild Skard.

Hon kritiserar uttrycket för att metaforen ger intryck av att man kan bryta igenom taket en gång för alla.

Labyrint - inte glastak

Hon tycker att en labyrint är en bättre metafor:

- Kvinnor stöter hela tiden på barriärer som de måste övervinna för att komma vidare. De måste ta omvägar, gå tillbaka och ta sig fram på invecklade och delvis dolda stigar.

Det gäller även för män, men labyrinterna är oftast enklare för dem. För en kvinna är det så mycket som måste stämma: samhället måste vara förberett och det politiska systemet tillgängligt. Dessutom måste kvinnor ha en passande kompetens och stöd från miljön runt dem. Flera markanta kvinnliga ledare, som Margaret Thatcher och Angela Merkel, har haft manliga mentorer - i deras fall Edward Heath, respektive Helmut Kohl. Den brasilianska presidenten Dilma Rouseff byggdes upp av sin föregångare Lula da Silva. Men relationen till den manlige mentorn får inte vara för tät - då uppstår det fort rykten om ett sexuellt förhållande.

I många fall var det tillfälligheterna som gjorde att en kvinna kom till makten - men politiska beslut om kvotering och jämställdhet gör det också lättare. Gro Harlem Brundtland blev minister i Norge efter att en kvinnlig socialminister dog. Då en av de manliga regeringsmedlemmarna såg henne i en TV-debatt om abort, en fråga som den unga läkaren engagerat sig i, föreslog han Brundtland. Hon blev inte socialminister, men miljöminister. Några år senare hade hon valts till vice partiledare. När statsministern Odvar Nordli avgick på grund av sjukdom och partiordföranden Reiulf Steen inte hade tillräckligt stöd, blev hon den naturliga kandidaten att ta över. På den påföljande partikongressen såg hon emellertid till att ta över även som partiordförande.

Olika köns- och politikerroller

För manliga ledare är det inga stora skillnader mellan mansrollen och politikerrollen. I bägge fall ska männen gärna vara ambitiösa, handlingskraftiga, konfliktorienterade och tuffa.

- Utifrån den könsmässiga arbetsdelningen förväntades det att kvinnorna, däremot, skulle vara samarbetande, omsorgsfulla, kompromissorienterade och fredliga. I politiken skulle kvinnorna både vara "kvinnor" och "politiska ledare", vilket inte var lätt att kombinera, skriver Torild Skard, som sätter upp följande villkor som är nödvändiga för att kvinnoandelen i maktpositionerna ska öka:

• Den politiska kulturen måste ändras så att rekryteringen till partierna, de interna processerna, val och beslutsformer inte missgynnar kvinnorna.
• Parlamentet och regeringen måste bli mer representativa. I många valsystem är det bara en av kandidaterna i varje valkrets som vinner, vilket gör det svårare än när partiet ställer vallistor med flera kandidater.
• I många länder måste feodala maktstrukturer, klass- och kastskillnader samt etniska skillnader brytas ner för att en kvinnovänlig demokratisering ska lyckas.
• Staten måste vara handlingskraftig. Det är bara staten som kan tillvaratar gemenskapens intressen, beskydda människorättigheterna och främja social jämlikhet.