Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
Du er her: Forside i I fokus i I fokus 2013 i Olik syn på social dumping i Norden i Norden skärper kampen mot social dumping
tema

Norden skärper kampen mot social dumping

| Text: Björn Lindahl

335 000 medborgare från EU:s nya medlemsländer flyttade under åren 2004-2011 till Norden. Dessutom har ett betydligt antal arbetstagare och tjänsteutövare från dessa länder varit utstationerade under samma tid. Den utländska arbetskraften har bidragit positivt till den ekonomiska tillväxten, men innebär också en press på lönerna och arbetsvillkoren.

Social dumping är ett begrepp som inte är klart definierat. Det används mest i Danmark och Norge, medan det i Finland talas om den ”grå ekonomin”. I Sverige är social dumping ett begrepp som knappast används alls i officiella sammanhang idag, enligt Kerstin Ahlberg, en av författarna till en ny nordisk pilotstudie om hur arbetet mot social dumping genomförs i Norden.

Hon har skrivit om Sverige och Finland, medan Line Eldring från norska Fafo har varit projektledare och skrivit om Norge. Klaus Pedersen från FAOS har skrivit om Danmark.

Trots att det ofta talas om den nordiska modellen, med trepartssamarbete, sociala skyddsnät och hög organisationsgrad, är de nordiska ländernas sätt att hantera problemet med social dumping mycket olika.

- Norge är ett exempel på ändringarna som sker. Från att vara ett land som inte hade något system för allmängilitigförklaring av kollektivavtal, som är vanligt i Finland och Island, har det blivit vanligare, även om det än så länge bara skett i fyra branscher, säger Line Eldring.

I Norge har begreppet definierats av regeringen som att det handlar om social dumping när utländska arbetstagare erbjuds löner och andra villkor som är oacceptabelt låga jämfört med vad norska arbetstagare får normalt, eller när andra villkor som arbetstider, boende och arbetsmiljö, inte lever upp till de regler som finns eller den standard som kan förväntas.

Danmark och Sverige skiljer sig inte bara i en nordisk jämförelse, de är unika inom EU genom att det varken finns några minimilöner eller något sätt att allmängiltigförklara kollektivavtal, så att de omfattar inhyrd eller utstationerad arbetskraft. 

I Sverige och Danmark är parterna i arbetslivet eniga om att de bör ha det fulla ansvaret för lönebildningen. Motståndet mot statlig inblandning är stor, trots att det blivit allt svårare att säkerställa löner och andra anställningsvillkor:

- De enstaka röster som har höjts för att Sverige ska införa någon form av allmängiltigförklarade kollektivavtal eller lagstadgad minimilön ropar i öknen, skriver Kerstin Ahlberg om situationen i Sverige.

- Mitt intryck är att både facket och arbetsgivarna i Danmark är mer intresserade av de norska erfarenheterna än vad man är i Sverige. Men de ser införandet av allmängiltigförklaring som ett steg nedåt, säger Line Eldring.

En förklaring till skillnaderna mellan de nordiska ländernas politik mot social dumping kan ligga i att det är betydande skillnader i organisationsgraden och hur dominerande kollektivavtalen är.

 

Land Organisationsgrad Kollektivavtalens
täckningsgrad
Danmark 68 80
Finland 69 90
Island 85 99
Norge 52 74
Sverige 71 91

Talen är från 2009, bortsett från Island (2011).

Källa: Fafo


Norge har den lägsta organisationsgraden, medan Island har en närmast 100-procentig täckningsgrad för kollektivavtalen.

Skillnaderna gäller också myndigheterna som ska övervaka arbetsmarknaden. I Finland och Norge har Arbetarskyddsstyrelsen respektive Arbeidstilsynet ansvar för att kontrollera att verksamheter följer lönevillkoren om de har allmängiltigförklarats. I Danmark och Sverige har de ingen sådan roll. Där är lönerna helt och hållet parternas ansvar. 

- Det är uppenbart att om myndigheterna har ett kontrollansvar även i förhållande till lönerna så får de ett mer sammanhängande grepp i förhållande till fenomenet social dumping, skriver Line Eldring i sammanfattningen.

Det finns emellertid inga enkla svar på varför Danmark och Sverige, som bägge överlåter lönebildningen till parterna,  ändå skiljer sig i hur många som arbetar i Arbejdstilsynet respektive Arbetsmiljöverket. I Danmark är det 420 inspektörer men i Sverige, med dubbelt så många invånare, är det bara 286.

Ett gemensamt drag är att uppmärksamheten not branscher som använder sig av mycket utländsk arbetskraft, har ökat. Det visas också. av de ökade beviljningarna som ges. Framförallt det norska Arbeidstilsynet och den finska Arbetarskyddsstyrelsen har fått mer resurser. 

Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
h
This is themeComment