Arbetet viktigast i alla nordiska ländernas integrationspolitik

Fram till 1980-talet hade de tre skandinaviska länderna vad forskarna kallar för en multikulturell integrationsmodell. Invandrarna fick själva bestämma var de skulle bosätta sig och det fanns en allmän tilltro till att integrationen skulle ske naturligt. Även om invandringen medförde vissa kostnader, ansågs den bidra positivt till tillväxten. 

Integration är en ömsesidig process:

- För att människor skall uppfattas, och själva uppfatta sig, som fullvärdiga medborgare krävs att de får tillgång till vissa grundläggande resurser som värdesätts i det samhälle där de bor. Genom sociala rättigheter skapas en samhällsgemenskap – en integration – mellan invånarna i en stat, skriver de två forskarna Karin Borevi och Gunnar Myrberg på Malmö Universitet och hänvisar till den definition som den brittiske sociologen Thomas Humphrey Marshall införde 1950.

Integrationsmodellen knakar

I takt med att invandringen ökade, både på grund av yttre händelser, som Jugoslaviens sönderfall och krig i Mellanöstern och allt fler familjeåterföreningar, började integrationsmodellen att knaka. 

De nordiska välfärdsstaterna står inför speciella utmaningar när det gäller migration. Detta beskrivs av Grete Brochmann, som ledde den stora norska utredningen om invandringens konsekvenser för välfärdsmodellen, på följande sätt

- Modellen är beroende av ett högt yrkesdeltagande och en relativ lik inkomstfördelning för att upprätthålla ett generöst och universellt välfärdssystem. Samtidigt kan en sammanpressad lönestruktur ge höga trösklar in i arbetslivet och väl utbyggda välfärdsrättigheter kan försvaga incitamenten för att ta betalt arbete.

Både invandring och utvandring påverkar välfärdsmodellens bärkraft. Om kostnaderna vid att finansiera modellen ökar kan det på sikt göra att uppslutningen i befolkningen om hur välfärden ska fördelas och hur universella dessa rättigheter ska vara, påpekar hon.

Migration speciell utmaning i Norden

I länder som USA, där invandrarna med dåliga kvalifikationer ändå kan hitta låglönejobb, utmanar inte invandrarna på samma sätt fundamentet i samhällsmodellen. Men invandrarna kan också ha just de kvalifikationer som det land de flyttar till behöver. En hög invandring kan därför vara positivt. Det finns inget facitsvar på vilken effekt invandringen har. Allt handlar om vilka grupper som kommer och hur snabbt de integreras.

När politikerna försöker att påverka integrationen har de olika verktyg de kan använda sig av:

• De kan försöka begränsa hur många som kommer till landet och urvalet av invandrare.
• De kan begränsa invandrarnas rätt att bosätta sig var de vill i landet och försöka styra bosättningen så att det sker i områden med behov av arbetskraft.
• Invandrarna kan kvalificeras genom språkkurser och annan relevant utbildning för att lättare få jobb.
• Reglerna för hur välfärdssystemet byggs upp kan ändras. 

Ser man på invandringen i ett längre perspektiv, från 1960 - 2010, är det tydligt att inte ens i de länder som fört en mer restriktiv politik för vilka som får komma in i landet, som Danmark, har invandringen minskat. Tvärtom skjuter den fart under det senaste decenniet, även om takten faller tillbaka till den mer långsiktiga trenden efter finanskrisen 2008. 

Det finns ingen dansk statistik över invandringen innan 1980. Återinvandring av inrikes födda ingår i diagrammet. Källa:  Nordisk fickfakta. Statistik om integration 2013.

Invandringen har emellertid ändrat karaktär. Fram till 2004 dominerade flyktingar och familjeåterföreningar. Efter att EU i två omgångar utvidgats har arbetsinvandrarna dominerat. Samma regler för en fri europeisk arbetsmarknad gäller också genom EES-avtalet för Norge och Island. I absoluta tal har Norge kommit upp i nästan samma nivå som i Sverige för antalet invandrare.

Vilka invandrare som kommer till vilket nordiskt land varierar kraftigt under 2000 - 2011:

Svårt att se effekt av åtstramningar

I Danmark bildades Danskt Folkeparti 1995 och det var under 2001-2011 en del av det parlamentariska underlaget för den borgerliga regeringen. Den danska integrationspolitiken lades under den perioden om. Det infördes begränsningar för släktrelaterad immigration och socialpolitiken för nyanlända stramades åt. 

I Norge, som länge låg närmare den svenska integrationspolitiken, började på 2000-talet mer lägga sig på den danska linjen. Den utredning om välfärd och migration som lades fram av Grete Brochmann 2011 innebar ett markant skifte i den norska debatten.  I utredningen gjordes beräkningar av invandringens effekter på lång sikt, där slutsatsen var att vissa invandrargrupper medför en stor belastning på statsfinanserna. Som det krasst uttrycks i utredningen:

Arbete är huvudstrategin

Språk- och arbetsmarknadsutbildning erbjuds i första hand till flyktingar. Men hur vällyckad den är beror både på sysselsättningen i stort. Är arbetslösheten hög har invandrarna svårt att få jobb oavsett hur många kurser de tar.

Strukturell rasism?

I Norge har vårdnadsbidraget, som ges till föräldrar som vill ta hand om sitt barn under det första levnadsåret i hemmet, och som är på 5 000 kronor i månaden använts som exempel på det som kallas social turism eller välfärdsexport. När stödet går till en polsk arbetsinvandrares familj i Polen, motsvarar beloppet en köpkraft som är många gånger högre än i Norge.