Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
Du er her: Forside i I fokus i I fokus 2014 i Nye grep for bedre integrasjon i Arbetet viktigast i alla nordiska ländernas integrationspolitik
Arbetet viktigast i alla nordiska ländernas integrationspolitik
tema

Arbetet viktigast i alla nordiska ländernas integrationspolitik

| Text: Björn Lindahl

De nordiska länderna är alla attraktiva mål för både flyktingar och arbetsinvandrare. Men det finns stora skillnader, både vilka grupper som kommer och hur de tas emot. Finland och Island har alltid haft sina säregenheter, men nu ökar skillnaderna också allt snabbare mellan Danmark, Norge och Sverige.

Fram till 1980-talet hade de tre skandinaviska länderna vad forskarna kallar för en multikulturell integrationsmodell. Invandrarna fick själva bestämma var de skulle bosätta sig och det fanns en allmän tilltro till att integrationen skulle ske naturligt. Även om invandringen medförde vissa kostnader, ansågs den bidra positivt till tillväxten. 

Integration är en ömsesidig process:

- För att människor skall uppfattas, och själva uppfatta sig, som fullvärdiga medborgare krävs att de får tillgång till vissa grundläggande resurser som värdesätts i det samhälle där de bor. Genom sociala rättigheter skapas en samhällsgemenskap – en integration – mellan invånarna i en stat, skriver de två forskarna Karin Borevi och Gunnar Myrberg på Malmö Universitet och hänvisar till den definition som den brittiske sociologen Thomas Humphrey Marshall införde 1950.

Integrationsmodellen knakar

I takt med att invandringen ökade, både på grund av yttre händelser, som Jugoslaviens sönderfall och krig i Mellanöstern och allt fler familjeåterföreningar, började integrationsmodellen att knaka. 

De nordiska välfärdsstaterna står inför speciella utmaningar när det gäller migration. Detta beskrivs av Grete Brochmann, som ledde den stora norska utredningen om invandringens konsekvenser för välfärdsmodellen, på följande sätt

- Modellen är beroende av ett högt yrkesdeltagande och en relativ lik inkomstfördelning för att upprätthålla ett generöst och universellt välfärdssystem. Samtidigt kan en sammanpressad lönestruktur ge höga trösklar in i arbetslivet och väl utbyggda välfärdsrättigheter kan försvaga incitamenten för att ta betalt arbete.

Både invandring och utvandring påverkar välfärdsmodellens bärkraft. Om kostnaderna vid att finansiera modellen ökar kan det på sikt göra att uppslutningen i befolkningen om hur välfärden ska fördelas och hur universella dessa rättigheter ska vara, påpekar hon.

Migration speciell utmaning i Norden

I länder som USA, där invandrarna med dåliga kvalifikationer ändå kan hitta låglönejobb, utmanar inte invandrarna på samma sätt fundamentet i samhällsmodellen. Men invandrarna kan också ha just de kvalifikationer som det land de flyttar till behöver. En hög invandring kan därför vara positivt. Det finns inget facitsvar på vilken effekt invandringen har. Allt handlar om vilka grupper som kommer och hur snabbt de integreras.

När politikerna försöker att påverka integrationen har de olika verktyg de kan använda sig av:

  • De kan försöka begränsa hur många som kommer till landet och urvalet av invandrare.
  • De kan begränsa invandrarnas rätt att bosätta sig var de vill i landet och försöka styra bosättningen så att det sker i områden med behov av arbetskraft.
  • Invandrarna kan kvalificeras genom språkkurser och annan relevant utbildning för att lättare få jobb.
  • Reglerna för hur välfärdssystemet byggs upp kan ändras. 

Ser man på invandringen i ett längre perspektiv, från 1960 - 2010, är det tydligt att inte ens i de länder som fört en mer restriktiv politik för vilka som får komma in i landet, som Danmark, har invandringen minskat. Tvärtom skjuter den fart under det senaste decenniet, även om takten faller tillbaka till den mer långsiktiga trenden efter finanskrisen 2008. 

Total invandring till Norden 1960-2010

Det finns ingen dansk statistik över invandringen innan 1980. Återinvandring av inrikes födda ingår i diagrammet. Källa:  Nordisk fickfakta. Statistik om integration 2013.

Invandringen har emellertid ändrat karaktär. Fram till 2004 dominerade flyktingar och familjeåterföreningar. Efter att EU i två omgångar utvidgats har arbetsinvandrarna dominerat. Samma regler för en fri europeisk arbetsmarknad gäller också genom EES-avtalet för Norge och Island. I absoluta tal har Norge kommit upp i nästan samma nivå som i Sverige för antalet invandrare.

Vilka invandrare som kommer till vilket nordiskt land varierar kraftigt under 2000 - 2011:

Tabell integration

Källa: Nordisk fickfakta. Statistik om integration 2013. 

Polen dominerar som ursprungsland under det senaste decenniet. Men Island och Finland är ytterpunkterna. 38 procent av invandrarna som kom till Island under perioden kom från Polen. I Finland var polackerna inte ens bland de tio största invandringsgrupperna. Istället är det ryssarna och estländarna som dominerar där. Sverige hör till de länder i Europa som tagit emot flest flyktingar från Irak. Danmark har den mest jämnt fördelade invandringen - ingen grupp utgör mer än åtta procent.

Svårt att se effekt av åtstramningar

Det är svårt att se någon större effekt av politiska beslut i invandringsstatistiken. Yttre faktorer som krig i Mellanöstern och införandet av en fri arbetsmarknad i EU/EES-området har betytt mer. Trots att Sverige och Finland var de enda länderna utan övergångsregler efter att EU utvidgades med åtta tidigare östeuropeiska länder 2004, så valde flest polacker att resa till Norge, där högre löner och en bättre arbetsmarknad lockade.

Det är bosättningen av flyktingarna som skapat de flesta konflikterna i invandringspolitiken. Här skiljer sig också Danmark, Norge och Sverige mest åt.

  • I Sverige har flyktingar rätt att själva skaffa bostad om de har möjlighet till det.
  • Norges system liknar det svenska, men ett ekonomiskt bidrag till bosättning utgår endast när integrationsmyndigheten hjälpt till att genom avtal med en kommun förmedla bostad och introduktionsplats.
  • I Danmark är ambitionen att styra bosättningen starkast. Som asylsökande bor flyktingarna regelmässigt på ett asylcenter. När uppehållstillstånd givits ”bostadsplaceras” flyktingen av Utlänningsstyrelsen

Protester mot bosättningen av flyktingar började öka när antalet asylsökande stegrades i slutet av 80-talet. I Sverige hade myndigheterna planerat för tre större flyktingförläggningar, istället blev det 17.

I Sverige uppmanade Invandrarverket 1987 samtliga svenska kommuner att ta emot flyktingar, när en kraftig ökning av antalet asylsökande pressade kapaciteten. Målet var att varje kommun skulle ta tre flyktingar per tusen invånare. Det skedde inte utan protester. Folkomröstningen om flyktingmottagandet som anordnades i kommunen Sjöbo i Skåne samma år blev ett trendbrott som banade vägen för att det invandringskritiska Ny Demokrati bildades 1991. Partiet splittrades och försvann ur politiken. Istället trädde Sverigedemokraterna fram, som vid valet 2010 tog sig in i Riksdagen.

I Danmark bildades Danskt Folkeparti 1995 och det var under 2001-2011 en del av det parlamentariska underlaget för den borgerliga regeringen. Den danska integrationspolitiken lades under den perioden om. Det infördes begränsningar för släktrelaterad immigration och socialpolitiken för nyanlända stramades åt. 

I Norge, som länge låg närmare den svenska integrationspolitiken, började på 2000-talet mer lägga sig på den danska linjen. Den utredning om välfärd och migration som lades fram av Grete Brochmann 2011 innebar ett markant skifte i den norska debatten.  I utredningen gjordes beräkningar av invandringens effekter på lång sikt, där slutsatsen var att vissa invandrargrupper medför en stor belastning på statsfinanserna. Som det krasst uttrycks i utredningen:

- Den generösa och omfördelande välfärdsstaten, som ska inkludera alla legalt bosatta, gör det nödvändigt med ett urval och avgränsning gentemot potentiella nya medlemmar utifrån.

Efter valet 2013 bildade Høyre och Fremskrittspartiet en gemensam regering, med parlamentarisk stöd av Venstre och Kristelig Folkeparti. Invandringsfrågorna var de svåraste i regeringsförhandlingarna, men de fyra partierna blev till sist eniga om en detaljerad politik.

Arbete är huvudstrategin

I samtliga nordiska länder är huvudstrategin för att öka integrationen att kvalificera invandrarna genom språk- och arbetsmarknadsutbildning så att de lättare får jobb. Detta har också visats genom att ansvaret flyttats. I Sverige fick till exempel Arbetsförmedlingen från och med 1 december 2010 ansvaret etableringsinsatserna för nyanlända och Arbetsmarknadsdepartementet fick från och med den 1 januari 2011 ansvaret för samordningen av integrationspoliti­ken.

Språk- och arbetsmarknadsutbildning erbjuds i första hand till flyktingar. Men hur vällyckad den är beror både på sysselsättningen i stort. Är arbetslösheten hög har invandrarna svårt att få jobb oavsett hur många kurser de tar.

Inte ens i Norge, med sitt sug efter arbetskraft, är resultaten särskilt imponerande. I Norge är det sedan 2004 både en rätt och plikt för nyanlända flyktingar att genomföra en tvåårig språk- och samhällskurs. Målet är att 65 procent av deltagarna skulle gå vidare till arbete eller utbildning. När den statistiska centralbyrån, SSB, summerade resultaten för dem som var färdiga med utbildningen 2010, visade det sig att bara 54 procent hade fått arbete eller fortsatt studera. Det är det sämsta resultatet sedan reformen genomfördes.

Strukturell rasism?

I Sverige diskuteras det mycket om de dåliga resultaten beror på invandrarna eller om de hindras av det som kallas för en strukturell rasism. I Danmark och Norge placeras ansvaret för integrationen mer direkt på invandrarna.

När politikerna varken lyckats styra eller begränsa invandringsströmmen och när språk- och arbetsmarknadsutbildningen inte är tillräckligt effektivt är det bara det fjärde verktyget kvar: Att justera reglerna för välfärdssystemet. 

I Norge har vårdnadsbidraget, som ges till föräldrar som vill ta hand om sitt barn under det första levnadsåret i hemmet, och som är på 5 000 kronor i månaden använts som exempel på det som kallas social turism eller välfärdsexport. När stödet går till en polsk arbetsinvandrares familj i Polen, motsvarar beloppet en köpkraft som är många gånger högre än i Norge. 

Motargumentet är att detta är rättigheter som upparbetats av arbetsinvandrarna på lik linje med norsk arbetskraft. Huvudregeln inom EES-området är också att sådana bidrag ska exporteras.

Om politikerna stramar åt för mycket riskerar de också att skapa en sorts gästarbetare som lever på andra villkor. Som Grete Brochman påpekade när hon lämnade över utredningen om migration och välfärd:

- Välfärdsmodellen är både en del av problemet och av lösningen när det gäller integreringen av invandrare. Trots att de statliga välfärdsinstrumenten kan verka passiviserande har de också bidragit till kvalificering, förberedelser för arbetslivet och livskvalitet för nyanlända familjer.

Invandringen i Norden 2000-2011

Diagrammet ovan visar invandring av utrikes födda under åren 2000-2011. Källa: OECD/Nordisk fickfakta. Statistik om integration 2013. 

Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
h
This is themeComment