Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
Du er her: Forside i I fokus i I fokus 2014 i Norden feirer 60 år med grenseløst arbeidsmarked i Djärvt nordiskt avtal utan politisk "far"
Djärvt nordiskt avtal utan politisk "far"
tema

Djärvt nordiskt avtal utan politisk "far"

| Text och foto: Björn Lindahl

Den gemensamma arbetsmarknaden är juvelen i det nordiska samarbetet. Den upprättades redan 1954, tre år innan de fem första medlemsländerna i det som blev EU skrev under Romfördraget.

- Djärvheten i projektet kopplades till en tro på planekonomi, säger Rune Solberg.

Som den överste tjänstemannen på det norska arbets- och socialdepartementet har han levt med den nordiska arbetsmarknaden under hela sitt yrkesverksamma liv, men var inte själv med vid förhandlingarna innan den upprättades.

- Men jag hade en chef som var det, Hans Cristian Arisholm, och han har berättat tillräckligt för att jag alltid haft ett intresse för frågan, säger han.

Inför 60-årsjubileet har han grävt lite i dokumenten för att kunna kåsera under middagen när jubileet firas i Reykjavik den 22 maj.

- Men jag har inga ambitioner om att vara historiker. Till det krävs någon som går ned i alla fotnoterna, säger han.

Inledningen till det nordiska samarbetet på arbetsmarknadsområdet skapades under det andra världskriget. Då tog Sverige emot flyktingar från främst Norge och Danmark, som sattes i arbete.

-  Norrmännen kunde hugga och flotta timmer. Den organisation som byggdes omkring flyktingarna blev starten på den svenska arbetsförmedlingen. Det ledde också till en mer liberal hållning till att arbetskraften skulle kunna flytta på sig.

Sverige och Danmark ivrigast

Till en början var det Sverige och Danmark som drev frågan. Sverige hade sin industri intakt och en exportindustri som tillverkade det Europa behövde för sin återuppbyggnad efter kriget – stål, trä- och verkstadsprodukter. I Norge, och ännu mer i Finland, fanns det stora reservationer. Bägge länderna behövde all arbetskraft som kunde uppbringas för återuppbyggnaden. Finland hade dessutom en stor krigsskuld till Sovjetunionen, som först hade betalats ned 1953.

- Norge och Finland såg till att det tillkom ett eget avsnitt, innan paragraf 1 i avtalet, där det framhölls att det skulle vara full sysselsättning i det egna landet innan vakanser kunde fyllas med arbetare från de nordiska grannländerna.

I alla de nordiska länderna – Island kom med först 1982 – fanns det en inställning att arbetsförmedlingen skulle ske genom de offentliga organen och att det inte skulle öppnas för privat rekrytering.

-  De stora företagen gjorde nog som politikerna ville och lät kontakterna gå genom det lokala arbetskontoret. Men det var nog andra faktorer som var viktigare, som om det fanns personer som man kände som redan flyttat dit.

Svårt att kontrollera

Eftersom den gemensamma arbetsmarknaden infördes samtidigt med en passunion som gjorde att de nordiska invånarna kunde röra sig över gränsen utan att behöva söka visum eller ha pass med sig, var det svårt att ha en översikt över flyttströmmarna. Samtidigt blev samarbetet mellan de nordiska arbetsmarknadsdepartementen tätt och substantiellt.

- Idag är den gemensamma nordiska arbetsmarknaden mest symboliskt, eftersom EU och EES-avtalet är det som bestämmer. Delvis är också det nordiska avtalet i strid med EU:s regler, säger Rune Solberg.

Att bara offentliga arbetsförmedlingar skulle få förmedla jobben är en sådan punkt. EU:s fria rörlighet för arbetskraften definieras utifrån individen. Det görs inga makroekonomiska hänsynstaganden när de europeiska medborgarna får röra sig fritt.

Ingen politisk far

Den gemensamma nordiska arbetsmarknaden skapades utan de stora politiska initiativen, eller genom enskilda politikers förtjänst. Kanske de hade bränt fingrarna på försöken att först skapa ett nordiskt försvarsförbund.

- Jag tycker, när jag studerar hur avtalet blev till, att det är svårt det är att hitta en politisk ”far” till avtalet, säger Rune Solberg.

Men den fria nordiska arbetsmarknaden blev en succé bland medborgarna och etablerades 15 år innan alla restriktioner för arbetskraften att flytta på sig togs bort i EU.

Störst betydelse fick den nordiska arbetsmarknaden i förhållandet mellan Finland och Sverige, men det var även många som flyttade mellan de övriga länderna.

1 miljon som flyttade

- Fram till 1980-talet talar vi om en miljon förflyttningar sammanlagt, varav 500 000 mellan Finland och Sverige.

Flyttmängderna blev så stora att Finland inledde förhandlingar med Sverige som ledde till ett bilateralt ”kanaliseringsavtal”, som satte vissa begränsningar.

Andra faktorer som påverkat flyttmönstren är bron mellan Sverige och Danmark som invigdes år 2000, den norska oljeverksamheten som gjort att lönerna stigit mycket snabbare och den ekonomiska krisen 2008, som fick störst konsekvenser från Island. Sverige har efter att ha varit det största mottagarlandet under de första 50 åren blivit det land som har flest personer som arbetar i ett nordiskt grannland.

Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
h
This is themeComment