De nordiska kvinnorna har tagit lite mer makt mot i fjol

Wanja Lundby-Wedins avgång som svensk LO-chef var den största ändringen 2012. Island fick både sin första kvinnliga finansminister och biskop.

AiN:s jämställdhetsbarometer försöker spegla kvinnornas inflytande på 13 ministerposter, de stora organisationerna i arbetslivet samt andra symboliskt viktiga positioner, som statsöverhuvud, överbefälhavare och centralbankschef.

Ser man bara till kvinnoandelen i regeringarna ligger alla de nordiska länderna kring 50 procent:

Eftersom vissa ministrar har mer makt än ändra, eller har ett symbolvärde som är högre, är det emellertid ett trubbigt mått på jämställdheten. Vi har valt att ge alla ministrar ett poäng, men statsministern får fem, finansministern tre och utrikesministern två poäng. De 13 ministrar vi jämför är de som deltar i nordiska ministerrådet eller som normalt ingår i en regering. LO-chefen får fyra poäng, medan ledaren för tjänstemanna- respektive akademikerfacket får två poäng vardera. Arbetsgivarsidan är uppdelad med två poäng för styrelseordföranden och två poäng för vd:n. För en fullständig lista se här.

Alla mätningar av makt har sina svagheter. Tidigare har vi gett kvinnorna poäng så länge det suttit en kvinna på ministerposten mer än en månad det året. Men när Kristin Skogen Lund bytte position, från styrelseordförande i arbetsgivarorganisationen NHO till vd, skulle det medföra att hon räknades dubbelt det året.

Vi har därför justerat barometern så att vi mäter vem som innehar positionen på kvinnodagen den 8 mars varje år. Det gör att jämställdhetskurvan  blir lite lägre än tidigare. Störst skillnad är att Finlands första statsminister Anneli Tuulikki Jäättenmäki  som satt den 7 april 2003 – 24 juni 2003  inte kommer med.

Samtidigt går utvecklingen snabbare än vad vi trodde den skulle göra.

När vi presenterade den första barometern för tre år sedan såg vi på vilka positioner som kvinnorna inte nått i något nordiskt land, och vilka positioner som fattades i de enskilda länderna.

En sådan nordisk position som kvinnorna inte erövrat var ärkebiskop. Sedan dess har emellertid Helga Haugland Byfuglien, blivit vigd som preses den 2 oktober 2011, det närmaste man kan komma en ärkebiskop i Norge. I Island finns det bara en biskop, men även där är det nu en kvinna, efter att Agnes M. Sigurðardóttir ordinerades den 24 juni 2012.

För tre år sedan hade Danmark inte haft någon kvinnlig statsminister, Finland hade inte haft någon kvinnlig finansminister och Norge hade inte haft en kvinnlig arbetsgivardirektör. Alla de posterna har sedan dess fyllts av kvinnor.

Aldrig en kvinnlig chef för försvaret i Norden

Den enda symbolfunktionen som en kvinna aldrig haft i något nordiskt land är överbefälhavare och då tänker vi på yrkesmilitärer och inte på att den finske presidenten formellt är landets överbefälhavare (forsvarssjef/chef på norska och danska).

Fortfarande finns det emellertid många positioner där den första kvinnan kan utnämnas:

Danmark – har aldrig haft en kvinnlig LO-ordförande eller arbetsgivarchef. Det har heller aldrig funnits en kvinnlig biskop i Köpenhamn (titeln ärkebiskop finns inte i Danmark), polischef eller ordförande i Högsta domstolen. 

Finland – har den sämsta jämställdheten av alla nordiska länder för organisationerna inom arbetslivet. Varken LO, tjänstemännen, akademikerna eller arbetsgivarna har någonsin haft en kvinna i topp. Finland saknar också ärkebiskop, ordförande i Högsta domstolen och polischef. 

Island fick på många sätt en jämställdhetsboom efter finanskrisen, då många män fick skulden för den kollaps som drabbade landets banker. Även om statsministern är en kvinna finns det flera ministerposter som en kvinna aldrig haft. Även här brister det i jämställdhet hos arbetsgivarna, polisen och kustbevakningen (eftersom landet inte har något försvar). Nyligen bytte De gröna partiledare – Katrín Jakobsdóttir övertar efter Steingrímur J. Sigfússon. Strax innan bytte emellertid de isländska socialdemokraterna partiledare. Árni Páll Árnason tog över efter Johánna Sigurðardóttir, som fortsätter som statsminister. 27 april är det val i Island. 

Även i Norge är det val. Det sker 9 september, under ett år då det firas att det är 100 år sedan de norska kvinnorna fick rösträtt. Målet är att antalet kvinnor som ska rösta i år ska bli extra stort. Statsminister Jens Stoltenberg sitter inte tryggt, enligt opinionsmätningarna. Landets nästa statsminister blir därför troligen en kvinna – Erna Solberg från høyre. I maj ska dessutom en ny LO-ledare väljas efter Roar Flåthen.

Norge profilerar sig som ett land där jämställdheten prioriteras, bland annat i börsbolagens styrelser. Men det hamnar näst sist efter Finland på vår lista, men 9 av 40 möjliga poäng. De har aldrig funnits en norsk kvinnlig utrikesminister. Däremot har alla de positioner vi ser på i arbetslivet någon gång beklätts av en kvinna. Några nyckelpositioner, som centralbankschef och ordförande i Högsta domstolen saknas – liksom statsöverhuvud. 

Sverige har aldrig haft en kvinnlig statsminister, den främsta maktpositionen i Norden som ännu inte intagits av en kvinna. Inte heller statsöverhuvudet har varit kvinna, men där står i alla fall en på tur. Varken kyrkan, centralbanken och polisen har haft en kvinnlig chef. Att LO-ledaren Wanja Lundby-Wedin efterträddes av Karl-Petter Thorwaldsson fick störst konsekvenser i AiN:s jämställdhetsbarometer, eftersom vi ger den posten fyra poäng.