Ut ur fackbastun – in med jämställdhet!

Marianne Laxén är fortfarande en eldsjäl i finländsk jämställdhetspolitik,  efter ett helt liv som ledande jämställdhetstjänstekvinna både på det finska och det svenska regeringskansliet, samt på Nordiska ministerrådets sekretariat i Köpenhamn. Vi träffar henne en snöig kväll i centrala Helsingfors, på kulturcentret Luckan. Hon är där för att tala på de finlandssvenska fredsvännernas möte. Ett tiotal kvinnor vill höra Marianne Laxén om kvällens tema, feministiskt fredsarbete.

Bastun har slocknat, flaskan är tömd

Vi väntar ut det mötet för att få en hastig resumé om finländsk jämställdhet inom arbetslivet förr och nu.

Det börjar överraskande: det är slut på mansdominansen: Förr i världen var det pojkarna som satt i bastun och diskuterade. Alkoholen hade också en viktig roll i beslutsfattandet påminner Marianne Laxén. 

Men den kulturen finns inte mer. Spritanvändningen inom facket har minskat betydligt sedan 80-talet.

Därför är det också lättare för kvinnor vara med, kulturen är öppnare. Besluten fattas öppnare. Kanske den inte är helt borta ännu, inte heller i de övriga Norden.  Men kvinnornas representation i facket mår bra av mindre alkohol och broderliga bastubadsavtal.

Det finns också annat som enligt Marianne Laxén gör att kvinnorna avstår från toppjobben i facket. En orsak är kanske den långa fackliga utbildningsprocessen som känns lite gammaldags, kräver mycket frånvaro från hem och familj. Männen verkar med beredda att offra familjen för facket.

Facklig konkurs skrämde kvinnorna?

De tre finländska fackliga centralorganisationerna - FFC, Akava och FTFC - leds alla av män, och har alltid gjort det.

Det fanns en fjärde, som leddes av en kvinna. Men tjänstemannacentralen TOC gick i konkurs i samband med 90-talets kasinoekonomi i Finland.

Marianne Laxén ser konkursen som en orsak till att ingen kvinna senare har velat söka de högsta posterna.

Kvinnorna fick ta ansvaret och städa upp, för något som männen hade åstadkommit, sa man efteråt. Det vill ingen att ska hända igen.

Framsteg finns

Marianne Laxén ser framsteg i Finland. Men någon idealsituation finns det inte på centralnivå.

Män och kvinnor i centralstyrelserna, 2015

Tabellen visar på skillnader i kvinnlig och manlig styrelserepresentation i de tre fackliga centralorganisationerna samt i arbetsgivarorganisationen, Näringslivets centralförbund EK.

Marianne Laxén är mest förvånad över att akademikercentralen Akava, med sina välutbildade medlemmar, inte har kommit längre än till ynka 19% av kvinnorepresentation.

Finlands Fackförbunds Centralorganisation (SAK på finska) motsvarar Landsorganisationen i övriga Norden. Störst, men inte bäst på jämställdhet. Här är de kvinnliga medlemmarna i knapp minoritet. 

Tjänstemannacentralorganisationen FTFC (STTK på finska) tog över de konkursdrabbade kvinnorna och är därmed störst på kvinnosidan och har flest kvinnor i sina ledande organ.

På arbetsgivarsidan är kvinnorepresentationen i styrelsen 21 procent, men i arbetsutskottet noll procent. 

Här får kvinnligheten synas

I det moderna kontorshuset för JHL, förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena, samlas styrelsen. Päivi Niemi-Laine är den nya tidens ordförande, som låter det synas att hon är kvinna, både till klädsel och uppförande, påpekar hon själv.

Hon berättar gärna om sin första viktiga förhandling med arbetsgivaren, då hon dök upp i kortkort och högklackat och mötte dubier, som så ofta kvinnor gör. Men om man kan sin sak, har klädseln ingen betydelse, påminner hon.

Ännu år 2001, då hon började, var det vanligt med manliga fackbossar som talade nedvärderande till henne och kvinnor i allmänhet. Kvinnor fick komplimang för sin hårfärg, men ingen ville förhandla på allvar, och vissa jobb var underförstått reserverade för män.

Men inte längre. Päivi Niemi-Laine ser inget kvinnoförtryck mot kvinnliga ledare i fackorganisationerna. Däremot drabbas de kvinnliga branscherna.

Kvinnliga branscher med största medlemskår

Socialdemokraten Päivi Niemi Laine blev ordförande i JHL för ett år sedan, efter Jarkko Eloranta, som valdes till ordförande för FFC. Före honom satt en kvinna på posten, så här är kvinnlig ledning inget nytt. 

Päivi Niemi-Laine är en av de fyra kvinnorna i FFC:s styrelse. Hennes förbund har över 225 000 medlemmar, av vilka 70 procent är kvinnor. Servicefacket PAM är aningen större, och har också kvinnlig ordförande.

De största fackförbunden har alltså mycket gemensamt. Stor kvinnoövervikt i medlemskåren och i sina styrelser.  Det handlar bland annat om städ, vård, service och utbildning. Hårt konkurrensutsatta låglönebranscher, påpekar Päivi Niemi-Laine.

 Vårdreform hotar kvinnorna

Inom den offentliga sektorns fackförbund är största problemet den vårdreform som Finland ska genomgå inom några år. En ny landskapsstruktur tar över kommunernas ansvar inom vård och socialsektor.

Över 200 000 anställda byter arbetsgivare. Rädslan för lägre löner, snuttjobb, krav på flexibilitet och nollavtal, är stor bland de anställda då deras arbetsplatser bolagiseras och nya vårdföretag kommer in i konkurrensen för att trygga klienternas valfrihet.

Kvinnligt ledarskap - annorlunda?

Det är många som vill ha fler kvinnliga ledare. Men varför? Bara för den matematiska balansen, eller för att deras ledarskap är bättre?

Åtminstone finns det skillnader i frågor som drivs och i ledarskapet, anser både Marianne Laxén och Päivi Niemi-Laine.

Lönepolitik verkar vara de fackliga männens specialområde, medan kvinnliga fackledare kanske talar mer om familjepolitik. Tidvis har de också fått igenom krav på skilda lönepotter för kvinnor. Men det är länge sen.

-I övrigt är det en fråga om personlighet mer än kön. Kvinnliga och manliga fackbossar har i stort sett gått igenom samma utbildnings- och urvalsprocess, påpekar Marianne Laxén. Deras politik är ganska lika, formad tillsammans.

Tarja Halonen förebild

Päivi Niemi-Laine talar om känsloledarskapet, empatin som ska finnas mer bland kvinnor. Männen leder i sakfrågor, går rakt på att förverkliga besluten, men har mindre känslor och empati (som nu också annars anses vara typbilden av finskt ledarskap).

En förebild på många sätt är Tarja Halonen som nådde republikens högsta post, presidentämbetet, efter att ha varit både bland annat utrikesminister och riksdagsledamot. Hon visade på kvinnligt ledarskap som koncentrerade sig också på mjuka värden, mänskliga rättigheter, säger Päivi Niemi-Laine, som själv jobbade i kampanjen.

Marianne Laxén håller med. Om det går att nå balans i representationen i politiken, både på kommunal och riksnivå, varför ska det vara så svårt inom facket?

Krav på kvinnlig flexibilitet och osäkra jobb

Den offentliga sektorn med många kvinnor har en svår situation med den nya vårdreformen, påpekar Päivi Niemi-Laine. Mångas arbete hotas, det behövs lyhördhet hos arbetsgivaren, en förmåga att sätta sig in i känslor.

Besluten kanske blir de samma, oberoende av chefens kön. Men målen uppfylls mjukare med kvinnliga chefer, tror hon.

Sparmålet är tre miljarder, och det kritiseras mycket av facket.

- När det har sparats och skurits ner färdigt inom service och vård, kommer nog också de manliga branscherna att drabbas, varnar Päivi Niemi-Laine. Hon hoppas på manlig solidaritet nu. Männen kan behöva kvinnornas solidaritet senare.

 ”Annat var det på Lipponens tid”

Både Marianne Laxén och Päïvi Niemi-Laine är medvetna om att kvinnorna är långt fler i de övriga nordiska fackens ledning. Kanske därför får vardagens problem mindre uppmärksamhet i Finland. Och ekonomin, till exempel likalön får så mycket mer uppmärksamhet i t.ex. Norge.

Den frågan har legat nästan nere länge i Finland, finns inte med som målsättning i det senaste regeringsprogrammet.

Med socialdemokratiska statsministrar drevs frågan om likalön, t.ex. av Paavo Lipponen.

Nu har man vant sig vid löneskillnaderna.

Lönegapet har växt bland i synnerhet de yngre. Mannens euro är 83 cent för kvinnan. Eller tvärtom: kvinnans euro motsvaras av en lön på 1.20 euro för mannen.

Löneojämlikhet ända till graven

Löneskillnaden har betydelse livet ut, ojämlikheten syns också i pensionssumman.

Det vet Marianne Laxén senast nu, när hon är aktiv i ett av de stora pensionärsförbunden i Finland.

De finländska kvinnornas kortare arbetskarriär påverkar pensionen. Kvinnan blir beroende av mannens pension.

Däremot har Finland inte samma problem som Sverige med de många deltidsjobbande kvinnorna som får sämre pension av den orsaken.

Sänk männens löner?

-Allt kan inte ses i termer av kostnadseffektivitet, konkurrens och bolagisering. Man måste komma ihåg att den offentliga sektorn också understöder de manliga branscherna, exportindustrin och den ekonomiska framgången. Det är både Päivi Niemi-Laine och Marianne Laxén eniga om.

Laxén är till och med villig att sänka männens löner om kvinnornas inte kan höjas. På allvar?

-Jo, hela vår ekonomiska politik går ut på att öka konsumtionen. Men jag är inte säker på att mänskorna blir lyckliga av att konsumera mera.  Vi borde bromsa upp. Men utvecklingen går ju i motsatt riktning, mot högre och större orättvisa, säger Marianne Laxén.

Jämställdhet gynnar också arbetsgivarna

Kvinnorna i ledningen för arbetsgivarna är lika få som i facket. Men det kanske inte har någon betydelse. Päivi Niemi-Laines motpart i de kommunala förhandlingarna är den kommunala arbetsgivarorganisationen. Där har hon funnit förståelse för kvinnokraven.

Däremot inte i exportsektorn, bland bergsråd och storindustri.

Marianne Laxén påpekar att också arbetsgivaren gynnas av jämställdhet, t.ex. inom familjepolitiken. Med nuvarande system är det kvinnornas arbetsgivare som betalar mycket mer för föräldraledigheterna, då det mest är kvinnorna som tar ut den.

Men där verkar en ändring vara på väg. Alla organisationer uppdaterar nu sina familjepolitiska program Förändringar verkar vara på väg gällande möjligheten till barnledighet.

Kvotering i fack och företag?

Frågan om kvinnokvoter i börsbolagens ledning diskuteras flitigt i Finland. Men finns idag lika lite i företagen som i facken.

Principiellt vill JHL:s ordförande ha krav på kvinnokvot i bolagsstyrelserna. Det ger exempel för hela samhället. Det har synts en förbättring, men behövs en kvot, åtminstone tills obalansen är ur världen och balansen finns där, säger Päivi Niemi-Laine.

Men i facket? borde det finnas kvotering?

Marianne Laxén tvekar numera om kvoterna.

-Jag har varit för i företagslivet, men vet inte om det gör någon större nytta. Det är mest en demokratifråga. En kvotering skulle fortfarande göra en förändring i facket. Utan kvotering tar det längre tid för att få balans, men Laxén tror det jämnar ut sig ändå.

Kvinnokvoter är inte en målsättning, men ett verktyg för att komma till jämvikt snabbare.

Det viktiga är att inte mangla kvinnorna till män för att duga i ledningen och bli valda.

 Vi behöver kanske inte fler tuffa chefer, också om de är kvinnor, antyder Marianne Laxén.

Tar tid ändra inställningen

Landets regering borde förstås arbeta mer för jämställdhet. Men den nuvarande borgerliga regeringen konstaterar bara att det råder jämställdhet mellan kvinnor och män i Finland. Det kritiserar både Päivi Niemi-Laine och Marianne Laxén, båda socialdemokrater.

Både i facket och i privata sektorn syns det. Det är fortfarande utmanande att få en kvinna i toppen.

Inte för att kvinnor inte skulle ha strävat till de allra högsta posterna. Men av någon anledning har de hoppat av i sista stund.

Servicefackets ordförande Ann Selin har hoppat av ordförandekampen i FFC, med diffusa hänvisningar till att hon inte vill framkalla splittring.

Men medan Päivi Niemi-Laine tror på jämställdhet i fackets ledning är Marianne Laxén mer pessimistisk.

Sjukvårdarfacket har just nu en manlig ordförande, trots kvinnodominansen bland medlemmarna.

Och det räcker nog många år innan Metallfacket i Finland får en kvinna i ledningen, som det tycks gå i Sverige nu, konstaterar Marianne Laxén.

De manliga bastufyllorna är kanske borta från finländsk fackverksamhet. Men fortfarande finns det i ryggraden att vissa jobb är för män och andra för kvinnor.

Både Marianne Laxén och Päivi Niemi-Laine hoppas på nästa generation fackmedlemmar.