Send denne siden

1775 skrev en engelsk kirurg, Percival Pott, en rapport om flera tillfällen av cancer på pungen som han upptäckt hos sotare i London. På den tiden användes ofta barn som sotare, eftersom de var så små att de kunde firas ned i skorstenarna.  Från barndomen tills de blev gamla jobbade de därför i en miljö med sot och tjära från bränt kol.

I snart 250 år har vi därmed känt till att det finns cancerframkallande ämnen i många arbetsmiljöer. Men steget från den insikten till att något gjordes för att eliminera hälsorisken har ofta varit olidligt lång.

Redan 1870 upptäcktes det att många gruvarbetare i Centraleuropa dog av lungcancer. Först 50 år senare slogs det fast att det var radioaktivt damm som var orsaken. Men hundra år senare arbetade fortfarande tusentals amerikanska arbetare i urangruvor som tredubblade risken att få lungcancer.

Vid sekelskiftet upptäckte forskarna att det finns något som kallas för aromatiska aminer inom färgindustrin som ledde till cancer i urinblåsan. På 1970-talet fanns det fortfarande industrier där arbetarna kom i kontakt med ämnen som bensidin och betanaftylamin – på en bensidinfabrik fick hälften av alla anställda cancer.

För 50 år sedan förstod man att asbest inte bara orsakade lungsjukdomar, men också lungcancer. Men fram till mitten av 70-talet fanns det dussinvis av asbestfabriker och hundratals företag som använde asbest – dammet var i vissa fabriker så tjockt att ljuset inte kunde tränga igenom det. 30-40 procent av alla som arbetad med asbest beräknades få lungcancer.

Källa: Wikipedia, Cancer and the Worker, red B. Boland and P. Lehman. Målning: Frans Wilhelm Odelmark