Svenska arbetarkvinnor halkar efter i löner och villkor

– Framgångarna har i högre grad tillfallit tjänstemannakvinnorna, men mycket återstår fortfarande för att minska löneskillnader mellan män och kvinnor. Framför allt är det arbetarkvinnorna som halkar efter och värst ekonomiskt utsatta är ensamstående mammor och utrikesfödda, säger Ulrika Vedin, utredare på LO.

Ändå är hon positiv till att den övergripande statistiken visar att löneskillnaderna minskar mellan män och kvinnor.

– Vi ser att den nordiska modellen med dess samspel mellan arbetsmarknads-, familje- och generell välfärdspolitik är bra. Det är viktigt att ha med sig. För även om vi har lönegap, så är det ändå bättre här än i många andra länder, säger Ulrika Vedin.

Varje år, sedan sex år tillbaka, presenterar LO ”Sveriges jämställdhetsbarometer” inför 8 mars.  Förra året var temat tid, makt och pengar och byggde på en tillbakablick de senaste 20 åren. I år fördjupas undersökningen med fokus på ekonomisk jämställdhet med avstamp i arbets- och anställningsvillkor. Eftersom rapporten ännu inte är publicerad vid intervjutillfället är Ulrika Vedin försiktig med detaljer om dess innehåll.  Några avgörande skillnader i förhållande till arbetarkvinnornas lönemässiga eftersläpning har inte skett under året som gått.

Lönegapet växer

Det var i förra årets jämställdhetsbarometer, som LO gjorde en tjugoårig tillbakablick och såg hur förhållandena för löner, arbetsvillkor och familjeliv utvecklats sedan mitten av 90-talet. Ett resultat blev tydligt - den ekonomiska ojämlikheten har ökat i Sverige. Visserligen har både arbetarkvinnor och tjänstemannakvinnor knappat in på löneskillnaden i förhållande till männen, men tjänstemannakvinnorna har också dragit lönemässigt ifrån arbetarkvinnorna. Det beror på att skillnaderna i lön mellan arbetare och tjänstemän har ökat.

Men att det skulle bero på att tjänstemannafacken drivit sina medlemmars krav bättre och starkare vill inte Ulrika Vedin hålla med om. Utvecklingen av arbetslivet har gynnat mer kvalificerad arbetskraft och tillväxten av jobb sker hög grad inom yrken som kräver eftergymnasial utbildning. 

– Kvinnor inom LO-yrken har aldrig marknaden i ryggen och deras arbeten värderas inte lika högt som tjänstemännens högre upp i hierarkin. Det finns ett klassperspektiv på hur yrken värderas, så det är ingen slump att lönegapet ökar. I arbeten inom omsorg och service består också själva produktionskostnaden av arbetskraften och därför finns det ett intresse av att hålla tillbaka lönerna, säger Ulrika Vedin.

Utgångspunkten för LO:s sätt att räkna på löneskillnader är det de benämner den faktiska månadslönen. Det innebär att arbetstiden räknats in, eftersom många kvinnor arbetar deltid, ofta ofrivilligt. Beräkningen av den faktiska månadslönen är beräknad på heltid utan lönetillägg och nedräknad med den faktiskt arbetade tiden. Den faktiska genomsnittliga månadslönen för arbetarkvinnor var 20 960 kronor 2016, vilket kan jämföras med den genomsnittliga månadslönen för heltid på 26 200 kronor.

– Vi vill visa vad det betalda arbetet ger. När man är i arbetsför ålder är arbetsinkomsten det viktiga för självständighet och levnadsvillkor och därför har vi velat visa hur deltiderna slår ekonomiskt, säger Ulrika Vedin.

Komplicerade samband

Hon anser det är viktigt att hålla fler tankar i huvudet samtidigt när det tänks, talas och skapas strategier för jämställdhet. Att ha en lön det går att leva på är förutsättningen för att ha en handlingsfrihet när det gäller det liv man vill leva för sig och sina barn. Det kräver rätt till heltid och trygga anställningsformer. En lön det går att leva på påverkar heller inte bara de arbetsföra åren, utan också pensionen och därmed ålderdomen. Men utvecklingen för arbetarkvinnorna går i huvudsak motsatt riktning. Under den senaste tjugoårsperioden har antalet osäkra anställningar och framförallt de så kallade behovsanställningarna ökat mer för arbetarkvinnor är för andra yrkesgrupper i samhället. Många av arbetarkvinnornas deltider är ofrivilliga, vilket påverkar löner, det obetalda hemarbetet och inflytande över arbetet.

Det finns en liten ljusning och det är Sveriges kommuner och landstings, SKL:s, överenskommelse med Kommunal, den så kallade ”heltidsresan” som syftar till att fler omsorgspersonal ska få heltid.

 – Det är en viktig del, konstaterar Ulrika Vedin.

Hon vill också lyfta andra åtgärder som är nödvändiga för att förbättra arbetarkvinnornas villkor. Familjepolitiken behöver ses över och enligt ett beslut på LO-kongressen förordas att föräldraförsäkringen individualiseras, det vill säga delas lika mellan män och kvinnor.

En annan viktig faktor är barnsomsorgen. Idag erbjuds barnomsorg på dagtid, vilket gynnar tjänstemännen som i hög grad arbetar dagtid. Svårare blir det att utnyttja tjänsterna med arbetarkvinnornas arbete på kvällar och helger.

 – Och vi vet ju att kvinnorna i regel tar huvudansvar för barnen oavsett om de är arbetarkvinnor eller tjänstemannakvinnor. Så är det i hela världen.

 Möjligheten till omställning är också viktigt, poängterar hon. LO:s kvinnodominerade yrken ska inte bli en avstjälpningsplats när omställningar inom andra sektorer inte fungerar.

 – Det har en stor betydelse för LO:s kvinnodominerade jobb, annars finns risk att delar av arbetskraften styrs dit och det skapas en press på flexibilitet och på sänkta lägstalöner.

Jämställdhet och jämlikhet hör ihop

En av hennes utgångspunkter när hon reflekterar över det växande lönegapet betyder är att det finns en växelverkan mellan lön och arbetsvillkor och fördelning av omsorgs- och hushållsarbete. Jämlikhet och jämställdhet hör ihop. Finns inte jämlikhet tenderar också jämställdheten att få stryka på foten. Den som tjänar mindre har ett sämre utgångsläge när det kommer till förhandlingar i hemmet om vem som ska göra vad.

 – De ekonomiska resurserna från arbetet är centrala för att driva jämställdhet, men jag tycker arbetarkvinnors villkor glöms bort, trots att jämställdhet är en av samhällets målsättningar.

 Ulrika Vedin pratar om facklig feminism. Om behovet att se och erkänna vilka strukturer som påverkar jämställdheten, istället för att göra den till en individuell fråga.

 – Det handlar om klassiska fackliga frågor, om de basala strukturerna för arbete och familj. Som individ är man otillräcklig när det kommer till att påverka strukturer, då behövs kollektiv påverkan, säger hon.