Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
Du er her: Forside i I fokus i I fokus 2021 i Tema: Tilliten i Norden i Har det blivit svårare att styra Norden?
Har det blivit svårare att styra Norden?
tema

Har det blivit svårare att styra Norden?

| Text: Björn Lindahl, foto: Magnus Fröderberg/norden.org

Tre av de fem nordiska länderna styrs idag av minoritetsregeringar. Leder det till att det politiska benet i den nordiska modellen försvagas? Medan de stora, etablerade partiernas makt har försvagats i hela Norden, samlas facken och arbetsgivarna i allt större organisationer.

2021 är ett år som redan har inneburit stora politiska förändringar i Norden. Och fler lär det bli:

  • I Sverige fälldes den sittande regeringen med statsminister Stefan Löfven den 28 juni. Den 9 juli kom han med nöd och näppe tillbaka med samma minoritetskoalition, bestående av socialdemokraterna och miljöpartiet. Stefan Löfven meddelade emellertid några veckor senare att han avgår i november både som statsminister och som partiordförande för Socialdemokraterna. 
  • I Norge är det val den 13 september. Resultatet kan enligt opinionsmätningarna bli en rödgrön regering bestående av Arbeiderpartiet och Senterpartiet. Men troligen måste fler partier stöda regeringen för att den ska få majoritet i Stortinget. I första hand det norska vänsterpartiet SV – som de norska senterpartisterna inte vill samarbeta i regering med. Kanske behövs också stöd från det ännu mer radikala Rødt, eller Miljøpartiet de Grønne.
  • I Island är det val den 25 september. Den enda koalitionen som kan få majoritet är om det konservativa partiet (Självständighetspartiet) godtar att fortsätta samarbetet med nuvarande statsministern Katrín Jakobsdóttir rödgröna parti.

Det har också varit val på Grönland den 6 april, kommunalval i Finland den 13 juni och den 16 november blir det kommunalval i Danmark, som är det enda nordiska landet som kan utlysa nyval när som helst till folketinget, men där kommunalvalen hålls vart fjärde år.

Allt fler partier

Om vi ser bort från partipolitiken och i stället ägnar oss åt hur de politiska systemen fungerar, är det några trender i alla de nordiska länderna. Det går inte särskilt snabbt, men om vi tar ett 50-årigt perspektiv har antalet partier i de nordiska parlamenten ökat från 33, år 1971, till 49 idag:

Källa: Wikipedia

För arbetslivets parter är det tvärtom. Antalet fackförbund har minskat när olika yrkesförbund slagit sig samman i allt större enheter. Längst har utvecklingen gått i Danmark, där LO slog sig samman med tjänstemannafacket FTF med verkan från 1 januari 2019. Den nya huvudorganisationen består av 64 olika förbund som sammanlagt har 1,3 miljoner medlemmar.

I Sverige är det fortfarande tre olika centralorganisationer för arbetare (LO), tjänstemän (TCO) och akademiker (SACO). De två senare grupperna samarbetar i det som numera kallas för Förhandlings- och samverkansrådet PTK.

Till PTK är TCO- och Saco-förbunden samt det fristående fackförbundet Ledarna anslutna med sina privatanställda medlemmar. Vid årsskiftet 2019/2020 hade PTK-förbunden sammanlagt 898 000 medlemmar i privat sektor. Det var något mer än LO:s cirka 830 000 privatanställda medlemmar, enligt professor Anders Kjellberg, som är den ledande experten i Sverige på facklig organisering.

De äldre partierna har på olika sätt försökt begränsa möjligheterna för nya partier att ta sig in i parlamentet. Det främsta redskapet har varit att införa en spärr för hur många röster ett parti måste få för att få vara med i fördelningen av utjämningsmandat.

Källa: Wikipedia

*Talet inom parentes i Danmark är de fyra platserna i Folketinget som är reserverade för Grönland och Färöarna. Just nu representerar de fyra olika partier, men dessa har ofta danska systerpartier som de brukar rösta likt med.

Att Finland inte har någon spärrgräns hänger ihop med att det där är personer man röstar på och inte partier, samt att man använder en annan modell för hur mandaten fördelas. Att partifloran varit rikast i Danmark hänger emellertid ihop med den låga spärrgränsen. Under årens gång har flera partier kommit och gått, än de som finns i Folketinget nu. Nederländerna är ett land helt utan spärrgräns. Där finns det idag 17 partier i parlamentet.

Spärrgränsen motverkas delvis av att nya partier kan få partistöd även om de inte kommit över den. I Sverige delas till exempel partistöd ut från och med 2,5 procent av rösterna.

Betyder då en låg spärrgräns att det oftare blir regeringsskiften? Inte nödvändigtvis. Ser man på hur många personer som har varit statsministrar i de nordiska länderna blir det en delvis annorlunda bild:

 Källa: Wikipedia

Staplarna visar hur många personer som varit statsministrar i länderna sedan val hade hållits efter andra världskriget. Flest statsministrar, 29 stycken, har Finland haft, medan det bara varit tio i Sverige.

Nästan alla de nordiska länderna hade 1971 ett stort socialdemokratiskt parti och ett mer radikalt parti till vänster om det, ett centerparti som företrädde bönder och fiskare, ett konservativt parti och ett liberalt parti. Dessutom finns det numera ett kristdemokratiskt parti i alla länder utom Island, med Sverige som det senaste som fick ett sådant representerat i parlamentet 1991.

De nya partier som tagit sig in i parlamentet är huvudsakligen gröna partier och populistpartier (även om de senare själva inte alltid accepterar den beteckningen).

Miljöpartierna tog sig in i parlamenten 1983 (Finland), 1991 (Sverige), 1994 (Danmark), 1999 (Island) 2013 (Norge).

Populistpartierna började uppstå i början av 1970-talet, först i Danmark, där Fremskridtspartiet kom in på Folketinget i Danmark den 4 december 1973 med ett skred av 28 ledamöter. I Norge blev det som kom att heta Fremskrittspartiet stiftat något senare, men kom in med fyra representanter i Stortinget lite tidigare, den 10 september 1973. I Finland etablerades Sannfinländarna 1995.  I Sverige fanns partiet Ny demokrati med i Riksdagen 1991 – 1998, men splittrades i interna stridigheter. Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen 2010.

Island är det landet som senast fått ett populistparti, Folkets parti. Det fick fyra ledamöter i Alltinget 2017, men splittrades redan 2019, då två av ledamöterna uteslöts ur partiet efter en barrunda i Reykjavík, där de hade hånat och kritiserat partiledaren Inga Sæland.

Sanna Salo på Helsingfors universitet och professor Jens Rydgren på Stockholms universitet har i boken The Battle Over Working-Class Voters (Routledge, 2021) sammanställt uppslutningen som populistpartierna i Danmark, Finland, Norge och Sverige fått jämfört med det socialdemokratiska partiet:

Källa: The Battle Over Working-Class VotersSanna Salo Jens Rydgren

Det röda strecket är det socialdemokratiska partiet i respektive land och visar hur många procent av rösterna partiet har fått. Det grå strecket motsvarar det forskarna klassar som populistpartier - Dansk folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet. 

Populistpartierna innebär en utmaning både för att kunna skapa stabila regeringar och för att de oftast är negativa till den nordiska modellen och trepartssamarbetet. Skillnaden är stor hur integrerade partierna är i parlamentet och iom de deltagit i regering.

Det norska Fremskrittspartiet satt i Erna Solbergs regering i sammanlagt sju år fram till 2020, innan det valde att gå iopposition.

Sannfinländarna deltog i två år i den regnbågsregering som Juha Sipilä ledde. 2017  sprack Sannfinländarna. Samtliga ministrar deltog i det nya partiet, Blå framtid, som emellertid inte fick några mandat i valet 2019.

Dansk folkeparti har varit stödparti Folketinget för den liberal-konservativa regeringen som Lars Løkke Rasmussen ledde i Danmark 2001 - 2010, men valde att inte ha något formaliserat samarbete när Rasmussen kom tillbaka 2015 - 2019. Vid valet det året förlorade Dansk folkepart två tredjedelar av sitt stöd.

Sverigedemokraterna har nätt och jämnt börjat accepteras som förhandlingspartner av några partier i den svenska Riksdagen.

Hur det går med den nordiska modellen i framtiden handlar förmodligen lika mycket om hur det går med populistpartierna, som det går för fackförbunden och de etablerade partierna. 

arkivert under:
Ytterligare ett parti i Norden

Stortingsvalet i Norge den 13 september gav en klar röd-grön seger. Landets statsminister kommer därför någon gång i oktober att bli Jonas Gahr Støre, från Arbeiderpartiet. Men förhandlingar väntar om det blir en regering där Senterpartiet och det norska vänsterpartiet SV, som Støre, vill eller om Senterpartiet står fast på att de inte vill regera tillsammans med SV.

De tre rödgröna partierna som nu förhandlar om regeringsmakten fick 89 mandat. Det krävs 85 mandat för en majoritet i Stortinget.

Fyra partier riskerade att inte komma över spärrgränsen som är 4 procent. Två lyckades med det - Rødt och Venstre, medan två hamnade under - Miljøpartiet de Grønne och Kristelig folkeparti.

Källa: NRK

För MDG, som fick 3,94 procent av rösterna, var det bara ungefär 1 700 röster som fattades för att komma över spärrgränsen. Då skulle partiet ha fått 4-5 utjämningsmandat. Nu blev det bara 3 direktmandat, lika många som Kristelig folkeparti fick. Rødt och Venstre fick 4, respektive 5 av de 19 utjämningsmandaten och fick därmed 8 mandat vardera i Stortinget.

Ett nytt parti, Pasientfokus, fick ett direktmandat från Finnmark. Partiet är en proteströrelse mot att sjukhuset i Alta ska läggas ned. Partiet fick 4 950 röster, eller 0,2 procent. Men det var tillräckligt i Finnmark, som har fem direktmandat att fördela och 54 608 röstberättigade.

Därmed finns det ny 50 partier representerade i de nordiska parlamenten. 

Resultatet i det norska valet:
Nyhetsbrev

Motta Arbeidsliv i Norden gratis med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
h
This is themeComment