Olika syn på vad som är solidaritet i frågan om minimilöner

”Det är en djungel där ute”, säger Jack Campbell i Gig-watch podden i slutet av december. Han är cykelbud på Wolt i Köpenhamn, ett av allt fler plattformsföretag som förmedlar mat mellan restauranger och privatpersoner. Jack Campbell studerar också gig-ekonomins effekter på arbetsmarknaden vid universitetet i Köpenhamn och är aktiv för att organisera cykelbuden i fackklubben Wolt Workers' group. 

När han får ett skift kan han tjäna 120 danska kronor per timme, men får han inget skift tjänar han ingenting. Och skiften är inte lätta att få. De släpps ett par gånger i veckan och då gäller att vara blixtsnabb. På 30 sekunder är skiften slut och ofta är det svårt att få mer än två till tre skift i veckan. Den som behöver någon slags ekonomisk stabilitet, måste vara tillgänglig jämt. Det blir ett oavbrutet kollande på telefonen och Jack Campbell berättar om kolleger som jobbar 70 till 80 timmar i veckan för att få ihop pengar nog att leva på – många av dem med afrikansk bakgrund.

Jack Campbell försöker organisera Wolt-arbetarna i Köpenhamn.

Kämpar för kollektivavtal

De många cykelbuden som numera finns i alla större städer, är en del av den så kallade plattformsmarknaden eller Gig-ekonomin. Många av cykelbuden, lever under osäkra anställningsformer eller i ett mellanting mellan att vara anställd och egenanställd. Wolt Workers' Group driver frågan om kollektivavtal med fackförbundet 3F, nyligen genom ett upprop på sin Facebook-sida:

 - Godt nytår! Många av er kommer att beställa mat genom Wolt idag medan ni vårdar era baksmällor. Medan ni gör det, varför inte hjälpa oss i vår kamp för att få dem att skriva på ett kollektivavtal med 3 F. Här är ett förslag till utkast: "Hej, jag är missnöjd med de villkor ni erbjuder era bud. Därför tycker jag ni ska ingå en överenskommelse med 3F. Så att alla Wolt-arbetare får samma rättigheter som alla oss andra i Danmark. Det här är det lättaste sättet att visa ditt stöd till arbetarrörelsen idag." 

Wolt Worker's Group ställer klassiska fackliga krav. De vill ha anställning, de vill ha en rimlig och förutsägbar lön och de vill ha trygghet om de skulle skada sig. Wolt har en försäkring för sina bud, men försäkringen kritiseras för att vara för snäv och bara omfatta svåra personskador.

Oklara anställningsförhållanden

Många inom Gig-ekonomin har hittills fallit mellan stolarna när det gäller trygghet och löner. Många är egenanställda, vilket gör att de inte ingår i traditionellt arbetsgivar- och arbetstagarförhållande. 

Och cykelbuden är långt ifrån ensamma om långa arbetsdagar eller osäkra arbetsförhållanden. Låga och skiftande minimilöner är ett av många problem för många av Europas arbetstagare, både i sina hemländer men också som en följd av den fria rörligheten. Svenska Riksrevisionen har nyligen undersökt exploateringen av arbetskraft i Sverige och konstaterar att det är ett stort och växande samhällsproblem, ”främst på grund av att regeringen inte har gett myndigheterna mandat och tydliga uppdrag för att motverka problemet”. Framför allt är det utländska personer som drabbas av oskäliga löner, mycket långa arbetsdagar, farlig arbetsmiljö och dåliga boendeförhållanden. 

Få ärenden leder till åtal

Riksrevisionen konstaterar att det befintliga regelverket inte ger ett bra skydd mot exploatering. Det är till exempel inte förbjudet för en arbetsgivare att ta betalt för en anställning eller att kräva tillbaka lönen från dem man anställt.

Vidare framgår att myndigheternas kontroller sällan leder till resultat. Trots att lagstiftningen skärptes 2018 är det inte fler arbetsgivare som straffas för tvångsarbete eller exploatering.

- Det är få ärenden som leder till åtal och risken att dömas är näst intill obefintlig, säger Yvonne Thorsén som lett Riksrevisionens granskning.

Rapporten mynnar ut i en rad rekommendationer för att bukt med exploateringen. Det handlar bland annat om utökad tillsyn och bättre möjligheter för riskgrupper att utkräva sin lön. En lagstadgad minimilön ingår dock inte bland förslagen, däremot visar rapporten att det läggs ett stort ansvar på den enskilde att kräva sin rätt om han eller hon inte är med i facket. Många fackförbund har dock svårt att rekrytera utländsk arbetskraft.

Samtidigt visar en rapport från Medlingsinstitutet att problemet med extremt låga löner är mycket litet i Sverige. Mindre än 1 procent av de anställda har en lön som understiger 60 procent av den nationella medianlönen eller 17 700 kronor i månaden (2018). Det är detta mått som ofta används när man diskuterar minimilönenivåer. Merparten av dessa är ungdomar under 20 år.

Enligt den officiella lönestatistiken omfattas 90 procent av de anställda i Sverige av kollektivavtal. De flesta avtal innehåller dock ingen bestämd lönenivå. Lönen sätts som regel individuellt i samband med anställningstillfället. Detta betyder också att det på arbetsplatser där kollektivavtal saknas finns det heller inte någon lägsta lön som arbetsgivaren behöver ta hänsyn till, konstaterar Medlingsinstitutet i sin rapport.

Institutets statistik fångar dock inte upp det så kallade skuggarbetslivet och det är svårt att få begrepp om hur många som återfinns där och hur mycket – eller lite – de tjänar. Uppskattningar talar om ”tiotusentals” personer.

Satsning på nya, otrygga branscher               

Innan pandemin bröt ut förra året hade LO precis beslutat sig för en stor satsning på att organisera och förhandla om kollektivavtal i de nya framväxande branscher där allt fler arbetar utan trygga anställningsförhållanden och för låga löner. Therese Guovelin, vice ordförande i LO, säger att varje människa som inte har schyssta arbetsvillkor är ett misslyckande.

Men vore det inte bättre för dem om det fanns minimilönelagstiftning så att arbetsgivaren lättare kan lagföras?

- Arbetslivskriminalitet och skrupellösa arbetsgivare är något som vi länge har bekämpat. Vi är hela tiden på politikerna om detta. Dessa oseriösa arbetsgivare skulle knappast sluta utnyttja människor om vi får lagstadgade minimilöner. Möjligheten att lagföra har vi redan idag. Däremot behöver vi se till att även denna del av arbetsmarknaden täcks av kollektivavtal och där är vi eniga med de seriösa arbetsgivarna, säger hon. 

Olika syn på vad som är solidaritet

När majoriteten av de nordiska länderna, undantaget Finland, kategoriskt säger nej till EU:s förslag till lagstadgade minimilöner väcker det både vrede och förundran bland fackliga kolleger inom Europa, men också bland politiker i EU. Vill inte de nordiska länderna med sina starka fackföreningar vara solidariska med de länder som behöver säkra minimilönerna för de allra fattigaste?

Flera av de representanter vi talat med i de nordiska länderna poängterar att det vill de absolut. Däremot ska det ske genom projekt som stärker fackligt medlemskap, inte genom att EU lagstiftar om minimilön och därmed ger sig in på det som i Norden har en stark tradition av att regleras mellan parterna i avtal. Dessutom finns liten tilltro till att lagstadgade minimilöner verkligen skulle innebära en förbättring och att det därmed inte handlar om solidaritet.

- Det är ett stort problem att många har otrygga anställningar och en lön man inte kan leva på, men frågan är om en statlig minimilön skulle lösa det. Vi tror ju inte det. Det problemet är knappast mindre i de länder som redan har lagstadgad minimilön. Lösningen ligger snarare i att motverka dessa anställningsformer genom en kombination av kollektivavtal och lag, säger Lena Maier Söderberg på Saco. (Foto: Knut Capra Pedersen)