Danmark och Sverige visar gult kort i EU mot förslaget om minimilöner

Om minst nio av EU-ländernas nationella parlament gör en liknande invändning måste kommissionen dra tillbaka eller omarbeta förslaget. Senast den 21 januari ska yttrandena i så fall vara inne. 

Skulle ”gula korts-processen” misslyckas återstår ändå den prövning som Danmarks regering begärt i Rådets rättstjänst (the Council legal service). Där ska det inom kort avgöras om kommissionens förslag vilar på korrekt rättslig grund i fördraget. Om kommissionen skulle klara även det hindret återstår möjligheten för enskilda medlemsstater att stämma kommissionen för fördragsbrott. Om så sker återstår att se. 

Det är inte bara mellan politikerna i Danmark och Sverige som enigheten är stor i den här frågan. Även på arbetsmarknaden råder konsensus. Både arbetsgivare och fackföreningar går mangrant emot förslaget. Den enda nordiska röst som avviker är den finska. Där är politikerna och facket positiva till förslaget. Å andra sidan har finländarna många meningsfränder i den övriga EU-kretsen. 

Ett tydligt kvitto på det hårda motståndet är att både Folketinget och Riksdagen beslutat om gult kort för att stoppa direktivet. 

- Vi anser inte att EU ska blanda sig i lönebildningen och kommer att beskydda den danska modellen med alla medel. Det vill vi sända en tydlig signal om från en klar majoritet i Folketinget, säger Socialdemokraternas EU-ordförande Jens Joel till Altinget, en dansk nyhetsportal om politik och arbetsliv. 

Vegard Einan, statssekreterare i det norska arbets- och socialdepartementet. Foto: Jan Richard Kjelstrup / ASD

Även Norge, som inte är med i EU men ändå berörs av direktivet, tar tydligt avstånd från förslaget. Så här sa statssekreterare Vegard Einan på ett webbinarium arrangerat av norska forskningsstiftelsen Fafo: 

- Regeringen har varit väldigt tydliga sedan vi fick kunskap om kommissionens förslag. Vi anser att löneförhandlingar är något som parterna också i fortsättningen ska ansvara för eftersom vi i Norge har vi goda erfarenheter av det. Vi är helt eniga med parterna att den norska modellen visat sig vara hållbar i både kris och utmaning liksom under tillväxt och nedgång. Den har också fungerat bra på att fördela de värden som skapats.

Också bland fackförbunden i Danmark, Norge och Sverige är motståndet starkt. Avtal träffas mellan parterna och lagstiftning har inte på området att göra, är den gängse uppfattningen.

 - Detta utlovades i EU-traktatets artikel 153 (5), säger Bente Sorgenfrey, som är vice ordförande för den danska fackliga huvudorganisationen FH och sitter i Europafackets högsta ledning.

Direktivförslaget betonar ju kollektivavtalets roll, skulle inte det stärka de europeiska fackföreningarna?

 - Det kan låta bra, men lönebildning är inte EU:s kompetensområde. Direktiv ändras också löpande och vi vill inte ha lagstiftarna inom det här området, det är nationell kompetens, säger hon. 

Danska EU-motståndet kan öka

Bente Sorgenfrey anser att finanskrisen 2008 visade på svagheten med lagstadgade minimilöner. När medlemsstater behövde låna pengar ställde den Europeiska centralbanken både sänkta minimilöner och sänkta pensioner som villkor för lånen.

Bente Sorgenfrey, vice ordförande i den danska huvudorganisationen FH och styrelsemedlem i Europafacket. Foto: FH

- Genom lagstiftning på löneområdet ger man Centralbanken starka verktyg. Att de kunde tvinga länderna att sänka minimilönerna under finanskrisen var för mig skrämmande. I vårt kollektiva avtalssystem är det inte möjligt, säger hon.

Att EU ger sig in på det som anses vara ett nationellt område riskerar att väcka EU-motstånd i Danmark.

- Skulle direktivet bli verklighet kommer det danska EU-motståndet att öka, ja kanske till och med leda till krav på folkomröstning. Många känslor står på spel runt direktivet, säger Bente Sorgenfrey.

Också bland de sydliga EU-länderna svallar känslor runt de nordiska ländernas och fackföreningarna negativa hållning. 21 EU-länder välkomnar förslaget. Som del av ledningen för Europafacket har Bente Sorgenfrey fått höra att de nordiska facken är osolidariska. 

- Många ser direktivet som en möjlighet att förbättra sina villkor, men ser man närmare på förslaget så är det inga tydliga förbättringar. Det erkänns också bakom stängda dörrar i Europafacket. Vi har haft arga debatter. Många är frustrerade och vill ha det som vi som har den bästa löneutvecklingen i EU.

- En del av diskussionen handlar också om vad vi vill med Europa. Några vill ha ett federalt EU och några av oss andra önskar nationernas europeiska gemenskap.

Bente Sorgenfrey berättar om ett nära samarbete med de svenska och norska facken och att frågan om solidaritet är ett viktigt tema. De nordiska facken vill verka för ökad organisering i medlemsländer med låg organisationsgrad genom olika former av bistånd.

- Det är inte så att vi inte bryr oss. Vi vill vara solidariska och visa en väg som kan förbättra villkoren för de som är lägst avlönade. Ett sätt kan vara att ändra direktivet om offentliga inköp och att de som görs ska ske med företag som har kollektivavtal.

Hot mot den svenska modellen

I Sverige ser både facken och arbetsgivarna minimilöneförslaget som ett stort hot med deras framgångsrika arbetsmarknadsmodell – detta trots att kommissionen försäkrar att nationella modeller ska respekteras och till och med säger sig föredra kollektivavtalsmodellen framför lagstiftning.

 Therese Guovelin, förste vice ordförande i LO. Foto: Fredrik Hjerling

- Jag har träffat kommissionären Nicolas Schmit flera gånger. Han har hela tiden utlovat en ”waterproof firewall” för att skydda vår modell och att ingen ska tvingas införa lagstadgade minimilöner. Jag tror verkligen att de har försökt, men det håller inte. Det så kallade undantaget är en rökridå. Lägger man ett direktiv så har alla medlemsstater skyldighet att implementera det. Och då blir det också EU-domstolen som avgör hur våra kollektivavtal ska tolkas, säger Therese Guovelin, förste vice ordförande i svenska LO.

Trots det hårda motståndet ställer LO upp på den analys och de målsättningar som ligger bakom förslaget. Kommissionen vill bland annat minska fattigdomen och utjämna löneskillnaderna i Europa.

- Det vill självklart vi också. Problembeskrivningen är helt korrekt från ett fackligt perspektiv och något som vi verkligen står bakom. Det är också därför vi stödjer EU:s sociala pelare. Där finns alla möjligheter att avsätta resurser för att stärka arbetsmarknadens parter. Man kan också sätta upp rekommendationer om till exempel rätten till skäliga levnadsförhållanden. Men hur detta sedan ska genomföras är upp till medlemsstaterna.

Inom Europafacket har dock de skandinaviska facken hamnat i underläge. Guovelin medger att detta är ett dilemma.

 - I många länder har det gått snabbt utför för facken både vad gäller organisering och att teckna kollektivavtal. Därför har man gett upp hoppet och tror på lagstiftning om minimilöner. De hade nog gärna sett att vi inte motarbetat förslaget.

Uppfattas ni som osolidariska?

- Nej, det tror jag inte. Många är samtidigt fulla av beundran över hur vår modell fungerar, säger hon.

Även akademikerorganisationen Saco är emot lagstadgade minimilöner. Så gott som alla akademiker tjänar redan mer än vad en minimilön skulle hamna på. Samtidigt är det få om ens några av Sacos avtal som innehåller en lägsta lönenivå.

 - Vi har övervägande sifferlösa avtal och vill att lönen ska sättas i individuella samtal med arbetsgivaren. Skulle vi få ett direktiv om minimilön kan detta bli styrande i stället för de kriterier vi har nu. Det vore ett ingrepp som allvarligt skulle störa vår lönebildning, säger Sacos chefsjurist Lena Maier Söderberg.

Hon påpekar också att statlig inblandning skulle minska legitimiteten i avtalen.

 - Som det är idag tar parterna själva ansvar för att avtalen efterlevs. Med lagstadgad minimilön måste man ha ett system med statliga löneinspektörer. Det är inte ett lika effektivt system.

Motstånd även i Norge (och Island…)

Också Peggy Hessen Følsvik, vice ordförande i norska LO, betonar att man varit motståndare till lagstiftning om minimilöner i många år. Däremot står de bakom alla europeiska arbetstagares rätt att organisera sig och att ha en ordentlig lön. Men förslaget till direktiv med dess, enligt motståndarna, bindande juridiska delar har inget med solidaritet att göra.

Peggy Hessen Følsvik, vice ordförande i norska LO. Foto: Trond Isaksen, LO. 

 - Det här är något av det svåraste vi har varit igenom på senare år. Jag förstår att det finns stora förväntningar från många EU-länder och ett brett stöd för en lagstadgad minimilön. Vi är helt eniga om att i många länder behövs lönelyft, men det är stora skillnader mellan hur arbetsmarknaderna ser ut och särskilt lönebildningen. Solidaritet i Europa kan inte handla om att vi försvagar våra rättigheter, säger Peggy Hessen Følsvik.

För Island skulle förmodligen inte förslaget till direktiv betyda så stora förändringar på kort sikt, anser Drífa Snædal, ordförande för landsorganisationen ASÍ. Organisationsgraden är hög, mellan 85 och 90 procent både hos arbetstagare och arbetsgivare. Det förhandlade kollektivavtalet allmängörs och tjänar också som gräns för minimilön.

 - Men principen kvarstår. Vi förhandlar om löner och tar därför ställning mot förslaget tillsammans med Danmark, Norge och Sverige. Vi litar heller inte på EU-domstolen och vill inte att den ska få inflytande över området. Den långtidseffekt direktivförslaget om lagstadgade minimilöner kan få är skrämmande. Vi fruktar att om vi inte längre kontrollerar lönerna genom avtal kommer lönerna på sikt att sänkas och få människor mer tveksamma att ansluta sig till facket.

Drífa Snædal, ordförande i den isländska landsorganisationen ASÍ. Foto: Arnþór Birkisson.

Drífa Snædal förstår att många fackföreningar i framför allt gamla Östeuropa vill ha en lagstadgad minimilön, men skulle hellre se ett fortsatt arbete med att bygga fackföreningar.

 - De nordiska länderna har också solidariskt stöttat byggandet av fackföreningar i Östeuropa. Att nu föreslå en lagstadgad minimilön är att kapitulera inför principen att stärka arbetstagarnas makt. 

…men Finland litar på kommissionen

Men i Finland är tongångarna annorlunda. Så här säger Maria Häggman, internationell chef på tjänstemannafacket STTK:

- För oss är det viktigaste att vi även i fortsättningen kommer att ha kontroll över lönebildningen i Finland och att EU inte kommer att lägga sig i den. Det tycker vi har hörsammats tydligt. Eftersom parternas autonomi tryggas kan vi inte se att förslaget skulle ha någon större effekt här. Däremot kan det ha en positiv effekt i andra länder i Europa där man har större problem med lönebildningen.

Även de övriga finska centralorganisationerna är positiva till förslaget. Landsorganisationen FFC:s internationella chef Pekka Ristelä välkomnar i ett blogginlägg kommissionens initiativ och ser det inte som något hot mot kollektivavtalen.

Maria Häggman tror att förklaringen till olikheterna mellan länderna delvis står att finna i att Finland alltid varit mer positivt till EU-integration än de andra nordiska länderna. Det tydligaste exemplet är att Finland är med i eurosamarbetet.

Ett annat skäl är att Finland har ett nationellt system med allmänt bindande kollektivavtal. Detta regleras i den så kallade arbetsavtalslagen och innebär att en särskild nämnd kan besluta att kollektivavtal som uppfyller villkoren att vara landsomfattande och representativa för branschen måste efterlevas av arbetsgivarna.

Men innebär inte det i praktiken en slags lagstadgad minimilön?

- Nej, men däremot att vi i hög utsträckning har avtalade lägstalöner i våra kollektivavtal. Lagstiftning är en mycket mer rigid struktur som vi inte vill ha och som ingen ska påtvingas oss, säger Maria Häggman.

En viktig skillnad är också att de finska facken till skillnad från de danska och svenska tycks lita på EU-kommissionens löfte att respektera nationella lönebildningsmodeller.

 - Vi kan inte se att detta hotar vår modell. En av de saker som är väldigt bra med förslaget är att det tar hänsyn till att det finns olika modeller. En annan bra sak är att man försöker stärka kollektivavtalsmodellen. 

De finländska arbetsgivarna ansluter sig dock till den nordiska motståndsrörelsen mot minimilöner, medan den finska regeringen gör tummen upp för kommissionens förslag.

 - I vårt regeringsprogram betonar vi vikten av en social dimension i EU och vi ser minskad ojämlikhet som en nyckelfråga för EU-samarbetet. Kommissionens initiativ tillgodoser både dessa frågor, säger arbetsmarknadsminister Tuula Haatainen.