Därför är striden om minimilöner så brännbar

Som Arbeidsliv i Nordens gedigna kartläggning visar finns det ett hårdnackat motstånd mot förslaget bland både politiker och arbetsmarknadens parter i Sverige och Danmark. I Finland välkomnas det tvärtom lika enhälligt. Förklaringen är knappast att Finland generellt är mer positivt till den europeiska integrationen, som en av de intervjuade framhåller. Det stämmer visserligen, men mer betydelsefullt är att det förslag som nu har lagts fram inte alls skulle få samma effekter i Finland som i Danmark och Sverige. Mer om det senare.

Håller brandväggen?

För danskar och svenskar var ju motståndare till att kommissionen över huvud taget lade fram något förslag om minimilöner – kunde de inte åtminstone ha väntat tills de fick se hur det faktiskt såg ut? Både kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och kommissionären Nicolas Schmit bedyrade ju under hela processen att förslaget skulle innehålla ”en brandvägg” till skydd för välfungerande kollektivavtalssystem. Svaret på den frågan är bland annat att Danmark och Sverige har dåliga erfarenheter av sådana utfästelser.

När Danmark skulle ha folkomröstning om EU:s Maastricht-fördrag och Sverige stod på tröskeln till EU-medlemskap lovade den dåvarande ansvariga kommissionären att ländernas arbetsmarknadsmodeller inte skulle påverkas. Med Maastricht-fördraget infördes också den regel som säger att EU inte får anta direktiv om löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt och rätten till lockout.

Laval-domen en väckarklocka

Men i och med Laval-domen stod det klart till och med för optimisterna att varken kommissionärens löften eller fördragets begränsning för vad EU får lagstifta om hindrar EU-domstolen från att lägga sig i den svenska strejkrätten. Och om EU nu till och med antar ett direktiv om minimilöner (”löneförhållanden”) blir det domstolen som avgör vad som menas med ”tillräckliga” minimilöner, kollektivavtal och andra begrepp som idag bestäms av medlemsstaterna själva.

En sak är ändå klar om man ser på det förslag som nu ligger på bordet: Om det fortfarande är någon som oroar sig för att de nordiska länderna skulle tvingas att införa lagstadgade minimilöner så kan den andas ut. Det är mycket tydligt uttryckt att inget i direktivet får tolkas som en skyldighet att införa lagstadgad minimilön eller att göra kollektivavtal allmängiltiga i medlemsstater där lönesättning sker uteslutande genom kollektivavtal.

Som professor Niklas Bruun framhåller i en av intervjuerna innebär förslaget också att alla medlemsstater ska bli skyldiga att främja kollektivavtalsförhandlingar, vilket är ett principiellt steg framåt jämfört med tidigare politik. Om kollektivavtalen täcker mindre än 70 procent av arbetstagarna måste medlemsstaten upprätta en handlingsplan för att främja kollektiva förhandlingar och skicka den till kommissionen.

EU ska övervaka lönenivåerna

Men även där kollektivavtalen täcker en högre andel av arbetstagarna, som i Norden, ska medlemsstaterna övervaka att minimilönerna är tillräckliga. Information om kollektivavtalens minimilöner måste också vara öppen och offentlig. Men det stannar inte där. Varje år ska alla medlemsstater skicka in detaljerad statistik till kommissionen, varefter EU:s sysselsättningskommitté ska bedöma hur de har lyckats med att främja kollektiva förhandlingar och tillräckliga minimilöner. Ytterst ska alltså kollektivavtalens lönenivåer övervakas av EU.

Det här är ett av flera exempel på att kommissionen inte riktigt förstår vidden av den autonomi – självständighet – som parterna har i Danmark och Sverige. Att någon annan än parterna själva skulle avgöra om kollektivavtalens minimilöner är tillräckliga strider mot själva grundbulten i ländernas kollektivavtalssystem. I Sverige finns för övrigt också många kollektivavtal som inte slår fast någon lägsta lön, eftersom lönerna förhandlas på arbetsplatserna inom ramar som de centrala avtalen drar upp. Direktivets så kallade brandvägg har alltså sina sprickor.

Att Finland bedömer att direktivet inte skulle påverka landets arbetsmarknadsmodell hänger ihop med att den skiljer sig från den danska och den svenska. Så länge Finland har sitt system med allmänt bindande kollektivavtal kommer täckningsgraden att vara mycket hög. Dessa kollektivavtal innehåller tydliga löneregler och är förstås också offentliggjorda.

För få gula kort

Nu tar förhandlingar mellan ministerrådet, Europaparlamentet och kommissionen vid. Den 21 januari var sista dagen för att visa ”gult kort” mot förslaget och Danmark och Sverige tycks bli ganska ensamma i sitt bestämda motstånd mot det. De här förhandlingarna som ofta sker under hård tidspress kan sluta i kompromisser vilkas samlade effekter inte framstår som särskilt genomtänkta.

Som den finska regeringen understryker i sitt yttrande över direktivförslaget: Det gäller nu att innehållet inte ändras under förhandlingarnas gång så att det begränsar arbetsmarknadsorganisationernas avtalsfrihet eller förutsätter att lagstadgade minimilöner införs. Det vore ett problem med tanke på fördragets begränsning för vad EU kan lagstifta om, menar den.