Forskade på dolda manliga maktstrukturer inom försvaret och polisen

- Det var ett stort forskningsprojekt, 9,5 miljoner norska kronor; många forskare från fyra olika länder och från flera olika sorters forskning. Det var historiker, etnologer, sociologer och statsvetare. Men det gick väldigt bra. Jag var inte sömnlös en enda natt på grund av det forskningsprogrammet, säger Dag Ellingsen.

Dag Ellingsen, som är forskare på Arbeidsforskningsinstituttet på OsloMet och professor på Polithøyskolen Ulla-Britt Lilleaas, vid Universitetet i Oslo, hade sedan tidigare fått i uppdrag av det norska försvaret att forska på varför så många kvinnor som hade sökt sig till förvaret slutade.

- Det var många skäl till det. Men ett var att kvinnorna uppfattade det som om de i det närmaste var oönskade av en del män i Försvaret.

Positivt fynd

- Det höll vi på med i tre år och fick massa uppmärksamhet på det som egentligen var ett positivt fynd, att det gick bättre när killarna och tjejerna som var värnpliktiga bodde på samma rum.

Forskningen ledde också till att både svenska, danska och finska forskare som var intresserade i liknande frågor kontaktade Ellingsen och Lilleaas.

- Vi hade redan träffat varandra flera gånger, i Sigtuna, Stockholm och Aalborg. Så vi kände varandra när det kom en utlysning från NordForsk om samhällssäkerhet och den nordiska värdegrunden.

- Vi definierade jämlikhet mellan könen och mångfald som en del av det nordiska och byggde upp projektet runt det. Det var en stor fördel att vi kände varandra sedan tidigare och det är en rekommendation till alla som vill göra en sådan ansökan, så att man inte plötsligt sitter med deltagare som man aldrig sett och som har sina egna käpphästar eller som inte levererar som avtalat.

Ansökningarna som NordForsk får går först till en internationell expertgrupp som bedömer forskningsprojekten efter hur vetenskapliga och banbrytande de är, om de har hanterat de etiska frågorna och om forskarna kan visa att de känner till vad som tidigare gjorts inom forskningsfältet.

Högsta betyget

Dag Ellingsen var projektledare. Ansökningen fick betyget 7, som är den högsta poängen det går att få.  Ansökningen gick därefter vidare till en programkommitté, som bestod av representanter från de forskningsråd som finansierade utlysningen om Samhällsäkerhet, tillsammans   med representanter från NordForsk och Nordiska ministerrådet. Programkommittén tar beslutet om vilken forskning som ska finansieras och ser då också på om den ger ett nordiskt mervärde.

- Forskningsprogrammet var precis lagom fritt formulerat. Det var ju något de ville ha, så vi kunde inte göra precis som vi ville, men vi hade en betydande frihet innanför den ramen.

De två norska forskarna hade redan jobbat med att få till ett nytt forskningsprojekt inom den norska polisen. Dag Ellingsen hade fått reda på att kvinnor inom polisen var kritiska till vissa aspekter av utbildningen av personal till det som kallas Utrykningsenheten (UHE), som sätts in vid speciellt allvarliga situationer.

- Vi hade försökt få finansiering, först från Vest polisdistrikt och därefter från Politidirektoratet utan att lyckas med det, men NordForsk var väldigt flexibla och sa att ”visst får ni forska på det också”.

Homosocialitet

Till en början var sexuell trakassering inte något som intresserade de två norska forskarna så mycket.

- Vår utgångspunkt var det som kallas för homosocialitet, vilket i det här fallet var att män söker sig till varandra för att bekräfta att de är de bästa på det här området. Kvinnor kan få vara med, men det måste vara på männens villkor och det är de som ska definiera vad som är ett bra polisarbete.

- Vi hittade homosocialitet i form av att det existerade en informell grupp inom polisen i Vest distrikt som omtalades som ”Gutteklubben Grei” som satte standarden før hur man skulle arbeta i en utryckningsenhet.

- Men så började vi gradvis höra historier om sexuell trakassering i form av kommentarer, humor eller vad man kan kalla det och att det också fanns missbruk av sin position av äldre män i förhållande till de kvinnliga studenterna som gjorde praktik och det som kallades för ”knull-torsdagen” i ett arrangemang i regi av polishögskolan. Och mycket talade för att det handlade om mer än bara Vest polisdistrikt och UEH.

Enorm uppmärksamhet

Med sådana pikanta detaljer blev det naturligt nog en enorm uppmärksamhet i Norge när forskningen lades fram och forskarna kritiserades också både av personer inom polisen och av andra forskare på fältet.

- Vi har kvalitetssäkrat alla fynd vi gjort på de punkter som man kan kvalitetssäkra det. Vi sitter med transkriberade utskrifter av så gott som alla intervjuer vi har gjort, och har vi inte spelat in dem så har vi skrivit referat tio minuter senare så vi vet mycket väl vad folk har sagt och inte sagt.

- Men vi har en absolut lojalitetsplikt i förhållande till våra informanter som vi har lovat anonymitet. Vi kan inte heller polemisera mot dem. Vi snubblade så att säga över knull-torsdagen. Den är ett litet fenomen, men ett signifikant fenomen och ett oskick.

Genom att forskningen var en del av ett större nordiskt projekt kunde också fyndet sättas in en större kontext. Ett gemensamt drag var det sätt som kvinnorna som söker sig till försvaret konstant utsätts för grov sexuell humor. En av de danska forskarna, etnologen Beate Sløk-Andersen, genomförde själv sin värnplikt och använde den tiden för sin forskning¨. Tillsammans med Dag Ellingsen och Ulla-Britt Lilleaas publicerade de en artikel i Tidsskrift for kjønnsforskning där det beskrev fenomenet på följande sätt:

”Det kan diskuteras i vilken utsträckning användningen av humor är ett medvetet verktyg eller "bara ett skämt", men resultatet är att vissa får utstå mer än de tycker är bekvämt, och att vissa utsätts för förlöjligande och trakasserier. Att skratta åt andras skämt, eller till och med kunna producera skämt som är uppskattade, kan vara ett tecken på att du är en del av gruppen. Vem blir då vara en "killjoy" genom att säga ifrån?»

- Likheterna i hur humorn ser ut i Danmark och Norge är väldigt stor. När det gäller den mest grovkornade humorn så är det som om männen har besökt samma nätsidor.

Givande jämförelser

Dag Ellingsen säger att de nordiska jämförelserna var mycket givande, bland annat i förhållande till den politik som de fyra länderna haft i frågan om delade rum under värnplikten för kvinnor och män.

- Du kan säga att Norge och Sverige har varit de mest experimenterande. Danskarna har stort sett följt efter vad de två länderna gjort, men värnplikten där är mycket kortare och man lever inte så tätt och isolerat som de som gör värnplikten i Nordnorge eller ombord på ett fartyg gör. Finland har inte startat med gemensamma rum förrän nyligen.

Det är något genuint nordiskt över att de värnpliktiga av bägge kön sover i samma rum, även om det är frivilligt både för männen och kvinnorna att göra det, anser Dag Ellingsen.

Skeptisk senator

- Vi har försökt att tala om det här med ”mixed rooms” på internationella konferenser i USA. Men de ser bara på oss med en märklig blick och säger ”Good luck with your social experiment”. Det var en fransk senator som besökte Norge som ville studera hur man kunde få in fler kvinnor i försvaret. Våra gemensamma rum låg helt utanför hennes begreppsapparat.

- ”Har norska män andra hormoner än de franska? Är det något fel på dem eller är det något med maten?” undrade hon.

- Jag är övertygad om att vi hade försökt göra ett EU-projekt av den här forskningen skulle vi ha kommit i en position där vi satt och såg på varandra över en avgrund av olika förståelse.

Balansgång

Med så kontroversiella fynd och teman som det forskades på, var det någon gång någon från NordForsk som reagerade?

- Jag har mycket bra att säga om NordForsk och hur flexibla de är, både i förhållande till ändringar av tema under projektets gång. Det var också förändringar i forskningsteamet, det var inte några stora saker, men det skapade inte heller några problem. På grund av pandemin fick vi också lov att flytta pengar från resor och forskningsuppehåll, till löner. Vi fick bland annat in en vetenskaplig assistent på slutet som var guld värd.

- Det är alltid en balansgång. Jag är van vid tillämpad forskning då du har en uppdragsgivare som ofta följer projektet väldigt tätt och i vissa fall närmast är dirigerande. Så har du andra uppdragsgivare som är väldigt öppna, som det norska Försvarsdepartemenet. När det gäller NordForsk kunde jag ha tänkt mig att ha haft en ännu tätare kontakt, men pandemin får ta en del av skulden för det, säger Dag Ellingsen.