Arbetsministrarna ser på kollektivavtalens ställning i Norden

Hittills har de stödåtgärder som funnits mest handlat om att de individuella arbetstagarna och verksamheterna har kunnat få skatteavdrag för medlemsavgiften i flera länder, eller i form av politiska beslut om att kollektivavtal kan allmängiltigförklaras, så att de gäller för alla verksamheter i en sektor.

Det var under de nordiska arbetsministrarnas möte i Oslo den 22 november som Fafo-rapporten var en av de frågor som diskuterades. Genomgången har beställts av det norska Arbets- och inkluderingsdepartementet, med stöd från Nordiska ministerrådet. Rapporten beskriver de stora skillnader som finns mellan kollektivavtalssystemen i Norden, både i täckningsgraden och vilka regler och traditioner som gäller.

I en internationell jämförelse har kollektivavtalen i alla de nordiska länderna en hög täckningsgrad.

Men inom Norden varierar täckningsgraden från 92 procent i Island i den privata sektorn, följt av Sverige med 83 procent, Danmark med 73 procent och Finland 65 procent. Norge ligger lägst med 46 procent. Tar man med de arbetstagare som täcks genom allmängiltigförklaring i Finland, kommer landet upp på nästan samma nivå som Sverige, 84 procent, medan andelen i Norge ökar till 57 procent.

Utvecklingen av organisationsgraden i Norden 1985 - 2018.  Källa: Nergaard 2018, OECD 2019

Den fackliga organisationsgraden är en av de faktorer som påverkar täckningsgraden, liksom hur stor del av arbetsgivarna som är organiserade. Organisationsgraden bland arbetstagarna har minskat med 21 procentenheter i Finland sedan 1985; med 18 procentenheter i Sverige, 15 procentenheter i Danmark och 5 procentenheter i Norge, vilket gjort att de nordiska länderna hamnat på ungefär samma nivå, 50 - 65 procent – även det högt i en internationell jämförelse. Försvagningen har framför allt skett bland arbetarna, medan tjänstemännen och akademikerna har upprätthållit sin organisationsgrad.

- Det betyder att en ökande andel av utsatta arbetstagare hamnar utanför det skydd som den nordiska modellen ger, med sina kollektivavtal och höga organisationsgrad. Förutom att ojämlikheten ökar bland arbetstagarna, så innebär fler verksamheter med låga löner och utan kollektivavtal ett hot mot de seriösa företagen, säger Jon Erik Dølvik.

Vad förklarar skillnaderna?

Men vad är det som förklarar de olikheter som finns och vad kan göras för att öka täckningen av kollektivavtal i den privata sektorn?

En uppenbar skillnad är att arbetslöshetsersättningen i Norge och Island inte är knuten till medlemskapet i en fackförening, utan är en rättighet som staten garanterar.

En annan skillnad är att det i Norge finns en undre gräns som innebär att minst tio procent av de anställda i organiserade verksamheter ska vara fackligt organiserade för att det ska kunna kräva att deras förbunds kollektivavtal ska aktiveras.

Den höga kollektivavtaltäckningen i Sverige påverkas å andra sidan av att verksamheterna måste följa sitt förbunds avtal, men att de har stor frihet i att förhandla fram ändringar i lagstiftningen, så att vissa regler inte gäller.

Vad kan göras?

 Vad har då staten för redskap som kan användas för att öka täckningsgraden för kollektivavtal?

Ett sätt är att kräva att verksamheter som lägger in anbud på olika offentliga kontrakt följer kollektivavtalen eller på andra sätt har kvalificerad arbetskraft och ordning och reda.

Ett annat är statliga kompetenshöjningsbidrag som förbehålls verksamheter med kollektivavtal.

Dessutom kan de länder som använder sig av allmängiltigförklaring sänka tröskeln för det.  Länder som inte ger parterna rätt att förhandla bort delar av lagstiftningen kan göra det.

- Men ett sätt som mig veterligen inte använts ännu i Norden är att ge verksamheter och arbetstagare med kollektivavtal skattelättnader, till exempel genom att arbetsgivaravgiften minskas, säger Jon Erik Dølvik.

- Det kunde också vara ett sätt att begränsa så kallade alternativa fackföreningar, som erbjuder försäkringar men som inte förhandlar fram kollektivavtal. I Danmark står den sortens alternativa fackföreningar för 12-13 procent av de organiserade arbetstagarna, påpekade Dølvik till Arbeidsliv i Norden, efter presentationen på ministermötet.  

Regeringarna måste tänka brett

Han säger att det är viktigt att regeringarna tänker brett om de vill öka kollektivavtalens roll på arbetsmarknaden och att satsa både sådant som kan öka den fackliga organisationsgraden och på hur verksamheterna kan regleras och stödjas.

- Genom att ge skattefördelar för arbetsgivarna skulle det också kunna göra att de ökar andelen av anställda inom företaget, i stället för att ty till outsourcing av arbetsuppgifter. Det kan också vara ett incitament till att teckna kollektivavtal för grupper som inte har det, säger Dølvik.

De nordiska arbetsministrarna fick också en rapport för hur det går med en utredning som OECD gör om hur coronapandemin påverkade arbetsmarknaden i Norden. Resultatet av den kommer att presenteras i mars i Reykjavik, efter att Island har tagit över ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet. Det var egentligen Sveriges tur att vara ordförandeland, men eftersom Sverige under det första halvåret 2023 kommer att ta över ordförandeskapet i EU:s ministerråd, erbjöd sig Island att ta över ett år tidigare än vad de annars skulle haft det.

Islands ordförandeskap

Landet har presenterat sitt program för ordförandeskapet i ministerrådet flera gånger men gjorde också en egen presentation för arbetsministrarna.

Programmet kan laddas ned på norden.org.

- Under ordförandeskapet kommer vi att fokusera på ett nära samarbete i Norden om klimatområdet, inte minst inom energiomställning och en rättvis grön anpassning, bland annat på arbetsmarknaden. Dessutom kommer vi fortsätta att gå framåt mot ökad digitalisering och arbeta för att göra elektroniska tjänster blir mer användarvänliga för de människor som har svårt att förhålla sig till den nya tekniken, skriver statsminister Katrin Jakobsdóttir och samarbetsministern Guðmundur Ingi Guðbrandsson, inledningsvis i programmet.

Bägge ministrarna är kända för sitt engagemang i jämställdhetsfrågor. I programmet står det:

”De nordiska länderna har lagt stor vikt på att göra slut på löneskillnaderna mellan könen. Ändå kan löneskillnader fortfarande observeras i regionen, som inte kan förklaras av annat än kön. Det finns mycket som tyder på att den kompetens som krävs i traditionella kvinnojobb har underskattats i förhållande till lönen. Under Islands ordförandeskap kommer vi därför att fokusera på värderingen av jobb och den könsuppdelade arbetsmarknaden i de nordiska länderna.”