Danmarks 50 år långa dragkamp med EU

Av Nordens länder är Danmark också den mest uttalade representanten för det som ibland kallas den nordiska arbetsmarknadsmodellen. Utmärkande för den är att förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i stor utsträckning regleras genom kollektivavtal – och det gäller särskilt löner. Inget av länderna har lagstadgade minimilöner. Men Danmark föredrar kollektivavtal framför lagstiftning i högre grad än Island, Norge och Sverige gör.

I den omfångsrika antologin «Danmark og EU gennem 50 år» skriver professor Jens Kristiansen om de olika strategier som danskarna har använt för att bevara sin arbetsmarknadsmodell. Det beskrivs som ett politikområde där samexistensen med EU har varit särskilt problematisk.

Arbetsfördelningen mellan lagstiftaren och arbetsmarknadens parter var en viktig fråga redan när danskarna folkomröstade om ifall Danmark skulle gå med i EG. För att övertyga dem om att rösta ja annonserade Dansk arbejdsgiverforening och LO gemensamt i dagstidningarna med budskapet ”Nødderne knækker vi stadig selv”.

Utgångspunkten var alltså att regeringen skulle förhandla med övriga medlemsländer om utformningen av direktiven och ha huvudansvaret för att de blir korrekt genomförda när de antagits. Samtidigt skulle det mesta av genomförandet överlåtas till arbetsmarknadens parter. Men redan när 1975 års likalönedirektiv skulle genomföras visade det sig att parterna inte alls skulle kunna knäcka alla nötter själva, skriver Jens Kristiansen. Europeiska kommissionen klagade och några år senare dömdes Danmark för att ha brutit mot EU-rätten eftersom den danska lagen inte innehöll en regel som fanns i direktivet. Att kollektivavtalen uppfyllde kravet hjälpte inte eftersom de inte gällde för arbetstagare som inte var medlemmar i facket. För dessa arbetstagares skull måste lagtexten vara helt tydlig.

Nästa motgång kom när arbetstidsdirektivet genomfördes. Då hade EG blivit EU och ett nytt grundfördrag trätti kraft. I det stod uttryckligen att medlemsstaterna kunde överlåta genomförandet av direktiv till arbetsmarknadens parter. Det tolkades i Danmark så att utrymmet för att uteslutande använda kollektivavtal hade ökat. Man beslöt alltså att inte införa någon kompletterande lagstiftning eftersom en övervägande majoritet av alla löntagare täcktes av kollektivavtal och att dessa avtal ”smittade av sig” på arbetstagare som stod utanför. Arbetsmarknadens parter åtog sig dessutom att försöka lösa alla tvister om arbetstidsdirektivets innebörd som kunde uppstå.

Kommissionen klagade igen och den här gången gav sig regeringen. I samförstånd med arbetsmarknadens parter lade den fram ett förslag om kompletterande lagstiftning om vilotid, längsta veckoarbetstid och nattarbete.

Sedan dess har Danmark infört ett nytt sätt att stifta lagar. Arbetsmarknadens parter får fortfarande ”första tjing” på att sluta kollektivavtal som genomför direktiven, samtidigt som kompletterande lagstiftning utarbetas i samråd med ett ”implementeringsudvalg” där parterna är representerade. Och på arbetsplatser som är täckta av kollektivavtalen gäller dessa alltid i stället för lagen.

På senare år har det dock blivit allt svårare att för parterna att komma överens i implementeringsudvalget. Extra svårt har det varit att anpassa danska regler till den utveckling som sker genom domarna från EU-domstolen. Själva direktiven ger alltid medlemsstaterna ett utrymme för att anpassa reglerna till sina egna arbetsmarknadsmodeller. Men när EU en gång har antagit regler på ett område så hamnar de förr eller senare i EU-domstolen. Den har en tendens att precisera även ganska vaga direktivregler på ett sätt som krymper medlemsstaternas – och arbetsmarknadsparternas - handlingsutrymme allt mer.

Det är en av anledningarna till att Danmark nu utmanar EU om minimilönedirektivet. Nu handlar det om maktdelningen mellan EU och medlemsländerna. Får Europeiska unionen över huvud taget anta direktiv med ett sådant innehåll som minimilönedirektivet har?