Röda arbetare med vita segel

På Arbetarnas segelförening i Helsingfors pågår höstens rengöring och upptagning av båtarna för vintern. Här finns mest pensionärer och de räknar sig som arbetare. Man har också direktörer som medlemmar, och i Finland brukar parterna komma överens. Men så har det inte alltid varit.

Segling betraktades länge som en vit rikemanssport, för dem som hade pengar, båtar och fritid. Någon överraskas kanske över att seglingen också kan vara en “röd” idrott.

Arbetarnas segelförening har sin hamnholme intill den rika stadsdelen Brändö i östra Helsingfors. På andra sidan sundet ligger Brändö Seglares klubbhamn. Förr konkurrerade segelföreningarna om framgångsrika seglarförmågor. Nu går allt fredligare till.

På Arbetarnas segelförenings klubbholme Järpholmen finns både hamn, uppställningsplats och bastu. Där finns också ett varv där man helt från starten år 1925 kunde bygga och reparera båtar. Det gjorde det lite enklare att klara ekonomin.

Tillsammans i arbete och fritid

Mycket av segelföreningens verksamhet bygger på det gemensamma frivillighetsarbetet, som på både svenska och finska heter “talko”. Talkoandan är något som sägs karaktärisera hela arbetaridrotten.

Det är också saker som Pekka Paatinen, Reidar Studnitzkij och Markku Vähäniemi för fram när de tar en paus i båtrengöringen. Inte för att de har bråttom, alla är pensionärer och tillbringar mycket tid vid sina båtar. 

Pekka Paatinen, Reidar Studnitzkij och Markku Vähäniemi pratar inte så mycket politik, säger de, men ideologin är viktig.

Man jobbar tillsammans speciellt på vårar och höstar, och förbättrar världen med en öl i pauserna.

I stället för en sommarstuga kan man sitta i båten eller på kajen. Det blir allt färre utfärder ut på havet även om det ligger helt intill, säger Pekka Paatinen, pensionerad elektriker. 

Hans fru ansåg ideologin så viktig att man anslöt sig just till den här segelföreningen. Närheten till arbetarnas bostadskvarter i östra Helsingfors har varit avgörande för andras anslutning.

Inbördeskriget satte fart på konkurrensen

Starten för de finska arbetarnas idrottsrörelse var dramatisk. 

En ny organisation behövdes efter det blodiga inbördeskriget 1918. 

Alla som hade stött och stridit på de rödas sida - och överlevt - uteslöts från de gamla idrottsföreningarna.  Huvudorganisationen inom den finländska idrotten tog ställning för den vita sidan. Konflikterna fanns kvar trots att kriget tog slut.

Det var starten för en politisk konkurrens också inom idrotten. I början fick arbetaridrottarna inte heller representera Finlands i de olympiska spelen.

Ännu på 1970-talet fanns det dubbla idrottsorganisationer överallt i Finland.

Det gav en konkurrens som efteråt anses hälsosam, den ledde till bättre idrottsframgångar. Också på arbetsplatserna organiserade man idrottsverksamhet.

Försvunna framgångar

Arbetarnas idrottsförbund var framgångsrikt till exempel inom boxning, bandy, simning, fotboll och friidrott. 

Men “vinnarkulturen” har försvunnit. Efter sommar-OS i Paris åkte Finland hem utan en enda medalj, den sämsta prestationen någonsin.

Idag har Arbetarnas idrottsförbund över 800 medlemsföreningar, men man har nästan helt upphört med tränings- och tävlingsverksamhet. Istället förverkligar man ungdoms- och konditionsidrott. 

I visionen formuleras nu motion för alla, oberoende av kön, ålder, ekonomisk situation, etnisk bakgrund eller sexuell orientering.

Behövs arbetaridrott - trots idealen?

Arbetaridrottens takorganisationen har fått statsbidrag i miljonklassen, men numera ifrågasätts om det behövs idrottsorganisationer baserat på klassbakgrund och politiska grunder.

Med den nya borgerliga regeringen är statsunderstöden också i fara.

- Idag känns det förlegat att tala om “arbetarklass”, vi har inte längre den stora massan av folk som arbetar inom produktion.  

Därför behövs inte politiska idrottsförbund för arbetare, det hör inte till dagens anda att placera folk i klass. Det säger Henrika Backlund, generalsekreterare på det finlandssvenska idrottsförbundet SFI. Hon ser ändå arbetaridrotten som ett gott ideal i historisk tid. 

- Det finns ett stort behov av någon som för de svagas talan i idrotten, säger Henrika Backlund. Det behövs organisationer som möjliggör idrott som alla familjer har råd mer, i en verksamhet där alla är välkomna. Men hon anser att Arbetarnas idrottsförbund inte längre står för det, utan har stannat i ett annat århundrade.

Sara Sirkiä ansvarar sedan länge för klubbrestaurangen på Arbetarnas segelförening. Den är viktig för sammanhållningen och klubbens ekonomi.

Själv är Henrika Backlund också aktiv i arbetaridrottsorganisationen, via en cyklistförening på hennes hemort i västra Nyland. 

- Jag älskar den föreningen, stämningen är så genuin, den andan går inte att mäta i pengar. Alla är välkomna och  lika värda, alla samlas kring idrotten och drar åt samma håll. 

Men hon är med för att hon gillar kamratskapet, samarbetet och att cykla. Hon sammanförs inte av “verkstadsgolvets realiteter”

Politisk förankring

Idrotten är starkt politiskt förankrad i Finland. Samlingspartiet och deras anhängare styr den stora centralorganisation och Olympiska kommittén, noterar Backlund. 

- Det behövs en motkraft som positionerar sig som de som talar för de fattiga och utsatta, minoriteter av olika slag. Där kunde Arbetarnas idrottsförbund komma in starkare och vara den motpol de alltid har varit, säger Henrika Backlund.

Det avspeglas mycket i vems talan man för och vems ärenden man kör igenom, och det är inte de svagas, säger hon.

Finländsk idrott tycks handla om politik och maktkamp, som sällan ser till de enskilda idrottarnas bästa, säger Henrika Backlund, verksamhetsledare på SFI.

Arbetarnas idrottsförbund har generalförsamling år 2025 och tvingas då ta ställning till de här frågorna. Redan nu betonar man en partipolitisk obundenhet, även om namnet åtminstone tillsvidare förblir i arbetarnas händer.