EU:s arbetsrätt efter parlamentsvalet

Två saker som kommer att stå på dagordningen känner vi redan till: Stärkt inflytande för de europeiska företagsråden och regler om bättre arbetsvillkor för lärlingar. Sannolikt kommer också ett förslag till direktiv om rätt att inte vara uppkopplad.

Parlamentet må ha sina önskelistor och de brukar vara långa (se Gunhild Wallin och Bengt Rolfers artiklar i detta nummer) men det är bara Europeiska kommissionen som kan sätta igång ett lagstiftningsförfarande. Den har ingen skyldighet att lägga fram lagförslag bara för att parlamentet vill det.

Därför har det betydelse vem som kommer att vara ordförande för kommissionen från och med i höst. Varje ordförande har sina egna prioriteringar. Vissa av dem tycks också vara mer beredda att lyssna på parlamentet än andra. Kommissionens nuvarande ordförande Ursula von der Leyen har rykte om sig att höra till dem.

Ett par förslag till nya regler har dock redan överlämnats till parlamentet av den sittande kommissionen. Ett handlar om ändringar i direktivet om europeiska företagsråd som ger arbetstagare i multinationella företag rätt till information och samråd i gränsöverskridande frågor. Det andra är förslag till ett helt nytt direktiv om bättre arbetsvillkor för lärlingar. Syftet med det är att förhindra att personer som arbetar som vanliga anställda kallas lärlingar för att arbetsgivaren inte ska behöva ge dem samma anställningsvillkor. Inget av dessa förslag kommer att hinna behandlas av det nuvarande parlamentet.

Det var också Ursula von der Leyens kommission som antog EU:s arbetsmiljöstrategi för 2021 – 2027. Vissa av planerna där är starkt försenade och torde ligga högt på listan över åtgärder på den nya mandatperioden om hon blir omvald. Det gäller bland annat uppdateringen såväl av det så kallade ramdirektivet om hälsa och säkerhet i arbetet från 1989 som bildskärmsdirektivet från 1990. Dessa ska moderniseras med anledning av digitaliseringen ”senast 2023”.

En annan punkt på arbetsmiljöstrategin där man kan vänta ett förslag gäller regler om arbetstagares rätt att inte vara ständigt uppkopplade. Här hänvisar kommissionen uttryckligen till önskemål från parlamentet. Att de här reglerna har blivit försenade beror på att arbetsmarknadens parter åtog sig att förhandla fram ett europeiskt avtal som sedan skulle blir ett EU-direktiv – men misslyckades med det. Avtalet godtogs inte av alla arbetsgivarorganisationer och frågan hamnade åter hos kommissionen som får ta fram ett lagförslag den vanliga vägen.

Europeiska kommissionen har alltså en viktig roll i detta. Å andra sidan är den förstås i sin tur beroende av styrkeförhållandena mellan olika partigrupper i parlamentet och rådande politiska majoriteter i medlemsländerna. Den måste ha någon känsla för vilka förslag som det över huvud taget är lönt att lägga fram.

Om Ursula von der Leyen blir omvald lär hon fortsätta att ta fram förslag för att förverkliga EU:s sociala pelare som många arbetsgivare och politiker på högerskalan (inte minst i Sverige) starkt motsätter sig. Det återstår att se om talet om ”hot” mot arbetsmarknadsmodellerna i Sverige och Danmark tar fart igen efter sommaren. Lärlingars arbetsvillkor hör i varje fall till det som ofta regleras i kollektivavtal, vilket typiskt sett brukar ge anledning till försvarsreaktioner i de nordiska länderna.

EU:s arbetsmiljöregler ger sällan anledning till samma diskussion. Förklaringen är att skyddet för hälsa och säkerhet i arbetet regleras i lag även här. Därför går EU:s arbetsmiljöregler inte in på arbetsmarknadsparternas område.