Danielle - från partysvensk till sömmerska

Danielle Backström var 19 år när hon tillsammans med en väninna beslöt sig för att jobba utomlands 2019. Hon kommer från Norberg, en timma norr om Västerås. Det är ett litet samhälle med nästan 5 000 invånare.

- Det var Norge och Island som var alternativen, men så kom finanskrisen och då var inte Island aktuellt längre.

Jämfört med de övriga nordiska länderna klarade sig emellertid Norge bättre.

- Våren innan jag gick ur gymnasiet reste jag och min väninna till Oslo för att se hur det var. Vi delade ut en massa CV och min väninna fick napp på ett kafé. Det gjorde det lättare. För att hyra en lägenhet behövde man ett jobb och då kunde man också ansöka om ett norskt bankkonto.

- Vi fick tag på en lägenhet på Grønland och jag flyttade till Oslo i oktober 2009. Jag hade erfarenhet att arbeta med blomster och i butik. Men det första jobbet jag hade var att sälja Omega 3 på gatan, berättar hon.

Jobbade på kafé

- Men så fick jag jobb på BIT, ett kafé som specialiserade sig på sallader och baguetter som var ”litt fancy”.

- Hur var det med det praktiska? Var det svårt att etablera sig i Norge?

- Jag var förstås tvungen att åka upp till Skattetaten och skriva in mig där för att få skattekort. Men det gick sig till.

- Det är klart att det var några problem med språket. Jag hade en stökig kund som när jag just hade börjat där som sa att han ville ha en ”brus”. Jag visste inte vad det var och han skällde ut mig!

En brus är norska för läskedryck.

- Jobbet var roligt. Vi var tio stycken som jobbade där, alla från Sverige och 19 - 22 år.  

-  Så du blev en riktig Partysvensk?

-  Ja, det kan du säga. Vi brukade festa på Qadiz på Grünerløkka. Det var nästan bara svenskar där.

Grafittin som gav namnet till en hel generation arbetsmigranter stod på en vägg på en rivningstomt i centrala Oslo i tre år innan ett nytt hus byggdes där.

Partysvenskar var ett uttryck som snabbt blev populärt i Oslo efter att det för första gången dök upp som graffiti på väggen vid en rivningstomt på St. Olavs gate. Partysvensker; go home, var uppmaningen, kanske inspirerad av slagord som Yankee, go home.

Uttrycket spred sig ännu mer när hip-hop-gruppen Jaa9 og OnklP gjorde en rap med det namnet, det gick att köpa en drink som kallades det och på Svenska föreningen, som hyrde ut lägenheter, såldes till och med T-tröjor med den texten.

Svenska föreningen hade startades av Anders Eliasson. Som mest hade den 35 stora lägenheter där 8 – 10 svenska ungdomar kunde bo tills de hittade något eget. När Anders Eliasson sålde verksamheten hade 11 000 svenskar registrerat sig på Svenska föreningen, som allt mer också började fungera som arbetsförmedling.

Ungdomar med en "attitude"

I en intervju i boken ”I takt och otakt”, som tog stämningen på det svensk-norska samarbetet på den tiden, förklarade Anders Eliasson att han sett så många ungdomar komma till Oslo att han såg ett mönster:

”Når dom kommer hit och presenterar sig för första gången är dom 20 år och tittar ner i marken. I Sverige får ungdomarna pengar, men inte jobb. Dom kan ha världens bästa utbildning men ingen yrkeslivserfarenhet. Dom är blyga och mesiga, men alla får ett jobb här i Norge.”

”Efter några månader kommer dom tillbaka och har blivit mer självsäkra. Dom har kanske fått en ring i näsa eller en tatuering.”

Partysvenskarna gav inte intryck av att vara underkuvade gästarbetare. De var arbetsimmigranter ”with an attitude”, som visste sitt värde.

Att så många hamnade i utebranschen berodde på att det skett ett skifte i Norge i förhållande till alkoholservering. Antalet restauranger och barer med rätt att servera öl, vin och sprit ökade från 2 400 år 1980 till 7 300 år 2007.

Oslo och andra norska städer ändrade sig på början av 2000-talet när det blev lättare att få tillstånd att servera alkohol. Tusentals jobb skapades i utelivsbranschen. På bilden festades det extra mycket på Thank God it's Friday på Karl Johan - det är minuterna innan lagen som förbjöd räkning på barer och restauranger trädde i kraft. 

Många av de svenska ungdomarna jobbade för att få pengar till Den Stora Resan, vilket oftast innebar att resa till Australien som backpackers. De tog därför gärna och arbetade så mycket övertid som möjligt.

Även om det fanns lite mobbing av svenskarna så tycker Danielle att de flesta norrmän hade en mycket positiv bild av svenskarna som jobbade på restaurangerna och barerna, De gav god service.

- När jag efter ett år flyttade över till hemtjänsten var det bara beröm att få där också. Men jag missuppfattade ett ord där också. ”Rar” betyder inte trevlig på svenska, utan ”konstig”.

Men till Australien kom aldrig Danielle.

- Jag och min väninna var inte så duktiga på att spara pengar. Vi flyttade runt i Oslo i stället.

Efter tre år i hemtjänsten började Danielle jobba i butik, på H&M. På Tinder mötte hon en pojkvän, som var från Larvik.

- Vi flyttade dit och optimist som jag var trodde jag det skulle gå bra.

Svårt passa in

Det visade sig emellertid att vara svårare att komma in i samhället där, även om hon fick ett bra jobb som biträdande chef på en butik i Mester Grønn, en kedja med blomsteraffärer.

- Jag försökte också ta körkortet i Larvik. Jag tog lektioner på en körskola och köpte till och med en bil. Men det fanns inga intensivkurser, som i Sverige.

Förhållandet gick inte heller så bra. Det tog slut innan hon hann få körkort.

- Det var när jag bodde i Larvik som jag insåg att Oslo är mitt hem. Så jag flyttade tillbaka och beslutade mig för att läsa upp mina betyg så att jag kunde komma in på socionomprogrammet.

Danielle Backström flyttade tillbaka till Oslo, som hon nu kallar "hemma". Hon bor på Kampen i Oslo, en gammal arbetarstadsdel med mycket själ och kraftiga färger.

Danielle är dyslektiskt och tog på sig för mycket studier.

- Jag försökte läsa in alla ämnena samtidigt. Det hjälpte inte att coronapandemin kom. Det funkade dåligt för mig med digital undervisning.

En annan konsekvens vara att de som gick ur gymnasiet under coronaperioden slapp att göra avslutningsprov. Därmed blev deras avgångsbetyg högre och det blev plötsligt mycket svårare att ta sig in på socionomstudiet.

- Så jag har fortfarande inte blivit färdig med socionomstudierna, men jag blev personlig assistent till en pojke. Under coronaperioden kunde jag inte resa hem till Sverige, det skulle ha gjort att jag skulle behöva vara i karantän i 14 dagar vid återresan. Han var sårbar, så jag höll mig i Oslo.

Efter att coronan var över blev det nya framtidsplaner.

- Jag sökte på en ettårig studie på Folkuniversitetet, Söm & Design, eftersom jag hade lust att uppfylla en annan dröm: Att börja sy kläder igen. Gjorde det en del när jag var barn och tonåring, men hade inte gjort det sedan jag var 17 år. Startade där och insåg att det var det jag ville hålla på med.

Efter studiet började hon som lärling hos kläddesignern Tine Solheim, en tvåårig utbildning i ”kjole & drakt”.

- Nu är drömmen är at öppna en egen studio eller att jobba på operan eller en teater, där det håller på att ske ett generationsskifte bland sömmerskorna, säger Danelle Backström.