Historien om den gemensamma arbetsmarknaden

Det nordiska samarbetet sköt fart efter att det andra världskriget slutade. Redan i oktober 1943 hade Sverige upphävt kravet på arbetstillstånd för medborgare från andra nordiska länder. Erfarenheterna av att ha norska och danska flyktingar som arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden under kriget var goda. När freden kom strömmade fler arbetare till den svenska industrin, som kunde exportera mycket av det som Europa behövde för återuppbyggnaden.

Därför var ett förslag att upprätta en gemensam nordiska arbetsmarknad något av de första initiativen efter kriget. Redan i september 1945 togs frågan upp på ett möte med de nordiska socialministrarna i Köpenhamn.

Det var emellertid inte något krav från folket om att etablera en gemensam arbetsmarknad. I Sverige svarade bara 22 procent av svenskarna ja till att andra nordbor borde jämställas med svenskarna på arbetsmarknaden, i en gallup som gjordes i februari 1946. 47 procent svarade nej och resten var osäkra.

Danmark och Sverige skrev ett avtal om en gemensam arbetsmarknad i oktober 1946, men de övriga länderna avstod att bli med.

Gyllene tid

Men det var en gyllene tid för att brygga broar mellan de nordiska länderna, både bildligt och bokstavligt talat. Den 16 juni 1946 invigdes Svinesundsbron mellan Norge och Sverige. Den hade varit nästan färdigbyggd innan kriget bröt ut, men minerades på svensk sida så att den kunde sprängas om landet invaderades. Men istället för att tyska soldater stormade över var det blixten som slog ned och utlöste sprängladdningen.

När bron invigts blev trafiken snabbt så stor att det kunde vara fyra timmars väntetid för bilarna, som dessutom måste byta från vänstertrafik i Sverige till högertrafik i Norge. 

Det kraftigt ökade resandet märktes också i antalet nordbor som semestrade i grannländerna. 

Innan kriget hade 36 000 personer kommit till Norge med bil eller buss per år. 1957 hade antalet ökat till 700 000. Att passfrihet inom Norden infördes 1952 bidrog också till att underlätta för turismen. 

Resandet ökade också i luften. Flygbolaget SAS bildades den 1 augusti 1946  genom att de nationella flygbolagen i Danmark, Norge och Sverige gick ihop. SAS började med reguljär flygtrafik den 17 september samma år. Det blev snabbt världens tionde största flygbolag och SAS konkurrerade med KLM om att frakta flest passagerare över Atlanten, av de europeiska flygbolagen. 

På andra områden blev det emellertid bakslag för nordiska samarbetsprojekt. 1950 behandlades ett förslag om en nordisk tullunion, men Norge vände tummen ned. Det blev inte heller någon nordisk försvarsunion. Däremot bildades Nordiska rådet, som hade sin första session i Köpenhamn 1953. Det hade en tämligen unik sammansättning av parlamentariker från - efter hand - alla de nordiska länderna.

Inte så stor effekt

Resultatet av den gemensamma nordiska arbetsmarknaden var till en början inte så stor. När den norska tidskriften Fri Fagbevegelse 1957 summerade de första tre åren skrev de:

- Arbetskraften har vandrat över gränserna - till och från landet - ungefär på samma sätt som  innan vi fick en gemensam arbetsmarknad. Det har varit en tendens som tyder på att fler norrmän har rest till Sverige och fått arbete där.  Men talen vi får därifrån håller sig ganska så konstanta.

- Å andra sidan har vi förhållandet till Danmark en omvänd utveckling. Det är betydligt fler danskar som har kommit till Norge än det är norrmän som har sökt sig till Danmark.

Att antalet till en början inte var så stort handlade också om att många yrken krävde att den utbildning de arbetssökande fått måste godkännas. Inte heller var det fritt fram för egna företagare att etablera sig på andra sidan gränsen. 

Den norska tidskriften Aktuell skrev om Barbro Hellerud 1956, två år efter att den gemensamma nordiska arbetsmarknaden införts.

Idag kan det vara svårt att förstå riktigt hur stränga reglerna var. Den norska tidskriften Aktuell gjorde ett reportage om "Fruen ble norsk frøken", med ingressen: 

Gemensam nordisk arbetsmarknad i praktiken: Orimligt svårt för en svensk att bli lärare i Norge.

Tidskriften hade intervjuat den svenska läraren Barbro Hellerud, som gift sig med en norrman, men som på grund av bostadsbristen i Oslo inte kunde flytta ihop med honom förran 1952. Men enligt den norska skollagen räckte det inte med att vara norsk medborgare. För att få ett fast jobb måste hon först bo i landet i tio år och därefter ta en ettårig utbildning för att bli godkänd. Barbro Hellerud överklagade till Stortinget som enhälligt beslöt att hon skulle naturaliseras. 

Under många år förhandlades det fram nordiska avtal där olika yrkesutbildningar godkändes oavsett i vilket land personen studerat. Det handlade om allt från läkare och tandläkare till lärare och revisorer. Det var ofta förhandlingar som tog många år. 

Emigrationen från Finland störst

På 1960- och 1970-talet ökade arbetsmigrationen från Finland till Sverige. Åren 1969 och 1970 var flyttvågen så stor att  folkmängden i Finland sjönk de åren. Sammanlagt under perioden 1945 till 1999 emigrerade 530 000 finländare till Sverige. Hälften av dessa flyttade senare tillbaka till Finland, enlig Arkistojen Portti/Arkivens Port.

För ett land som Island har alltid den nordiska arbetsmarknaden varit viktig. Landet har stora konjunktursvängningar och blev ett immigrationsland senare än de Danmark, Norge och Sverige. Inom kungariket Danmark har det också skett förflyttningar mellan fastlandet och Grönland och Färöarna.

Den senaste större flyttvågen inleddes på 2000-talet då många svenskar arbetade i byggindustrin, sjukvården och utelivet i Norge och Danmark. Efter att EU utvidgades österut 2004 konkurrerades de svenska byggarbetarna ut av speciellt polska och litauiska byggarbetare.

Underutnyttjad?

Idag kan man fråga sig om den gemensamma nordiska arbetsmarknaden snarare är underutnyttjad. 

Bara 0,5 procent av Nordens befolkning pendlar till ett annat nordiskt land, jämför med 1,0 procent i genomsnitt i EU. Även antalet som flyttar till ett annat nordiskt land är lågt, 1,6 procent, i förhållande till  vad som är genomsnittet i EU, enligt Nordregio.

Vad betyder egentligen avtalet om den gemensamma nordiska arbetsmarknaden? Vad finns det utöver det som numera regleras av andra avtal inom EU/EES och Schengen-avtalet?

Läser man överenskommelsen om en gemensam nordisk arbetsmarknad, som den framstår efter att den reviderades 1982 består den  bara av några få punkter, som kan sammanfattas;

• Det ska inte krävas arbetstillstånd för medborgare från andra nordiska länder.
• Ett land får inte behandla medborgare från andra nordiska länder sämre landets egna. Det gäller bland annat med hänsyn till löner och arbetsvillkor.
• Ett mål är att arbetsgivare som vill rekrytera arbetskraft från ett annat nordiskt land använder sig av den offentliga arbetsförmedlingen.