Pojkforskare: "Vi måste träna vår läsmuskel"

Alla har rätt att känna sig trygga och må bra i Finland, enligt den finländska regeringens jämställdhetsprogram, motsvarande nordiska målsättningar. 50 åtgärder föreslås, i utbildning, arbetslivet och familjen. Fokus läggs också på våld mot kvinnor.

Regeringen Orpo vill i högre grad uppmärksamma de jämställdhetsproblem som drabbar pojkar och män, särskilt för att förebygga marginaliseringen bland unga män.

Försämrade kunskaper

Då är det oroväckande att de så kallade PISA-mätningarna visar försämrade skolresultat i många länder sedan coronapandemin. Testerna har lett till debatt och krav på förändring i undervisningen i Finland, framför allt för att stödja pojkarna som visar sämre resultat.

De 15-åriga elevernas - och skolornas - framgångar mäts när eleverna får göra samma prov i läsförståelse, naturkunskap och matematik. Det handlar inte enbart om en sämre förmåga att läsa, räkna och skriva i skolan. Det påverkar elevernas framtid i arbetslivet och som medborgare.

Utmaningarna för barnen växer, samtidigt som både samhället, tekniken och politiken förändras. Den finländska undervisningsministern Anders Adlercreutz påtalade problemet i en kolumn när de senaste resultaten publicerades.

– När vi tittar på PISA-resultaten ser vi en växande klyfta mellan könen. Flickorna klarar sig lika bra som tidigare. Däremot har pojkarnas inlärningsresultat sjunkit avsevärt. Samtidigt mår pojkarna mentalt bättre än flickorna som ofta lider av ångest och mental ohälsa, skrev Adlercreutz i sin blogg.

Visst finns det problempojkar, men undvik pisa-panik!

Den finländska pojkforskaren Harry Lunabba vill undvika grovhuggna generaliseringar om pojkarnas dåliga framgångar eller att skolan är missanpassad för pojkar. Han talar om en “pisa-panik” där resultaten överdrivs.

Men det stämmer att jämställdheten inte har förverkligats i skolorna, säger Harry Lunabba, forskare vid Helsingfors universitet, vetenskapsområdet socialt arbete.

Han säger sig vara sorgsen och frustrerad över utvecklingen. Pojkarna stämplas som problem och störande i klassen. Det är inte så att vi kategoriskt misslyckas med samtliga pojkar –– men vi har en statistik med färre pojkar på toppen och flera pojkar på botten. Den stora majoriteten mår ändå förhållandevis bra i den finska skolan, säger Harry Lunabba.

Det finns en pojkproblematik, med grupper av pojkar som faktiskt halkar efter, som bortförklaras som en “pojkar är pojkar-mentalitet”. Men det kan handla om att pojkars typiska beteende inte accepteras i skolan.

– Det har bevisats flera gånger att pojkar utvecklas lite senare än flickor och deras skolprestationer kan delvis förklaras med skillnaden i mognad. Det verkar som om skolorna skulle tävla enbart om eleverna med de bästa betygen. De vågar inte ta in svagare elever och utnyttja deras fulla potential, säger Lunabba.

 – Vi vet att det finns ganska många pojkar som blir framgångsrika senare, till och med akademiskt, säger Harry Lunabba som räknar sig själv till den gruppen.

Ett problem kunde vara graden av det individuella elevcentrerade arbetet i det klasslösa gymnasiet, där många pojkar klarar sig sämre utan vuxenledning.
– Man låter eleverna ta avgöranden som de kanske inte är helt mogna för.

Skolan borde kanske utvecklas så att det presterande och övande sker kollektivt och i klassrummen, under ledning av vuxna gärna ända in i gymnasieåldern.

Debatten om läxorna och föräldrarnas betydelse för elevernas framtid går hetare i Sverige än i Finland, noterar Lunabba. Man har sammankopplat läxor i skolan med ett klassproblem. De som har föräldrar som kan hjälpa barnen med läxor hemma gynnas.

Lunabba anser ändå att det är bra att det finns individuella uppgifter, att man lär sig göra läxor är en del av mognadsprocessen. Men merparten av skolarbetet borde ske i skolan. Pojkarna kan behöva mer hjälp, det kan inte utlokaliseras till hemmen, enligt Lunabba.

– Det saknas ambition att göra något åt saken och framförallt konkreta idéer. Det skulle vara helt på sin plats att nu ha ett ambitiöst politiskt program gällande jämställdhet, vars mål borde vara att stävja kurvorna. Det räcker inte med populistiska förslag, till exempel att pojkar borde börja skolan senare.

Lunabba tror att skolan mår bra av en utvecklingskultur där man på riktigt vågar ta fram nya undervisningsmetoder och nya saker - och sen kombinera det med sådana gedigna studier där man faktiskt kan se effekterna.

Osensitivt om landsbygdens “misslyckade” män

Lunabba förundrar sig över de minskande satsningarna på yrkesutbildningen i Finland.
– Det finns en ambition att vara ett jämställt samhälle, men våra gymnasier och universitet är väldigt vita, med representanter från majoritetsbefolkningen, medan yrkesskolorna har en större kulturell diversitet.

Då är det väldigt märkvärdigt att yrkesskolorna har blivit ett sparobjekt. Det är ytterst märkligt med tanke på vilka uppdrag de har i samhället, säger Lunabba.

Lunabba anser inte att dagens skola är resultatet av en medveten genusagenda där man uttryckligen haft flickor i åtanke. Lunabba ser i stället en avsaknad av könsspecifika och genussensitiva åtgärder. Han vill inkludera pojkar i jämställdhetsarbete, men det gynnar alla.

– Det är framförallt ett uttryck för ett misslyckande när vi inte har lyckats övertyga att jämställdhetsrörelsen är till för alla med solidariska förtecken.

Lunabba ser i det finländska samhället mycket osensitivitet gällande många sådana frågor som just män tampas med. Männen på landsbygden ses ibland som patetiska, att de helt enkelt bara borde “rycka upp sig och göra någonting”.

Men de har helt konkret genomlevt en strukturomvandling där landsbygden har utarmats och trappats ned på många centrala punkter.

Kunskap behövs också i framtidens arbetsliv

Harry Lunabba är bekymrad över utvecklingen med elever som inte klarar skolan och läsandet lika bra som förr.
– Jag tror att skolor i framtiden måste lära sig hantera moderna medier som podcastar och videon. Det är det som elever och vuxna konsumerar i allt större utsträckning.

Men universitetens autonoma ansvar är att se till att studerande blir kompetenta och kunniga, med sådant som är relevant i arbetslivet. Vi kan inte omförvandla världen till en lekplats, utan världen behöver kunskaper, säger Lunabba.

Det kan riskera en polarisering mellan dem som är jätteduktiga på läsning och AI, och se som har det svårt med de centrala delarna. De som kan någonting är de framgångsrika också i framtidens arbetsliv.

Vill göra läsningen “great again”

Lunabba är just nu forskare, men återvänder om ett år till undervisning. Då vill han också ta tag i problemet med läsandet.

– Det är väldigt bekymmersamt att jobba på ett universitet där studerande säger att de inte klarar av att läsa en enda bok. Svaret är inte att vi slutar läsa böcker, säger Lunabba.

Han vill träna det han kallar “läsmuskeln” genom kollektiva läspass. I “läsgymmet” skulle studenterna träna på att läsa, ta sig tid att göra sådant som man gör på gymmet.
– Den här typen av saker som vi tidigare tog för givet att 20-åringar klarar av. Kanske måste vi lära upp dem igen, på ett nytt sätt.

Harry Lunabba vill göra läsningen “great again” som man kanske skulle säga i USA, landet där pojkarnas utanförskap redan sägs ha lett till missnöje och politiska maktskiften.

“Här finns inga stökiga pojkar, inte så många pojkar överhuvudtaget”

Sonja Sajavaara och Viggo Kalman sitter vid sina skärmar, med ett grupparbete om bilder. De studerar vid Social- och kommunalhögskolan, en del av Helsingfors universitet. De har noterat en kvinnlig övervikt bland studiekompisarna och ett minskat intresse för läsning.

Viggo Kalman och Sonja Sajavaara studerar vid Social- och kommunalhögskolan och läser stora mängder text för skolan.

Att pojkar skulle vara bråkigare eller klara sig sämre märker man inte på Social- och kommunalhögskolan, men det är också svårt att bli intagen där. De “stökiga pojkarna” försvinner och hittar andra vägar, till exempel i yrkesutbildningen.

Också Viggo Kalman säger sig i någon mån ha varit en “skruvare”, en av dessa unga killar som gillar att skruva på motorcyklar, mopeder och datorer på sin fritid. Men något yrke blev det inte för honom, nu studerar han statsvetenskap i Helsingfors på fjärde året.

Han kommer från Åland, medan Sonja Sajavaara, som utbildar sig till journalist, kommer från Helsingfors.

Eskapism i stället för läsning

Hon tycker det är chockerande att det är ganska många unga som inte alls läser. Det är Netflix som gäller i stället. Men Sonja och Viggo påpekar att de flesta som studerar på universitet läser stora mängder text för skolan.

– Så det är helt logiskt att man är trött och inte vill läsa mer när man kommer hem. Men det är en vanegrej och många har inte vanan att läsa, säger Sonja Sajavaara.

Hon tror på att främja läsbanan i en ung ålder. Det blir en vana som man fortsätter med senare.
Viggo Kalman tror också det är viktigt att lära sig att läsa som ung. Han läste mycket som barn, nu blir det mycket mindre.

– Jag har ändå aldrig haft problem med läsförståelse. Det är nog mer att det bara...jag blir liksom lite för distraherad av telefonerna och film. Och så ser jag mycket på film, som tar tid från läsande.

Även om det är en kliché som kan bli tjatig, vill Sonja och Viggo betona bildskärmarnas negativa inverkan.
– Det håller bara på att bli värre när man kollar på folk i vår ålder - och andra åldrar också. Den där ökande skärmtiden.... Samtidigt så är det också eskapism från studierna.

Men att sitta vid datorskärmen kan också vara utmattande. Det är egentligen inte avslappnande att scrolla på korta videon i flera timmar.
– När man läser så slappnar man av mycket mer, än om man håller uppe den där stimuleringen, säger Sonja.

Helsingfors universitet verkar lite mer gammaldags än till exempel Uppsala, som Viggo har erfarenheter av.
Helsingfors universitet har mycket mer betoning på essäer och skrivkunnighet. Man är tvungen att skriva mycket när man studerar här, särskilt om man vill komma längre.

Samtidigt påpekar Sonja att man skrev längre essäer i Utrecht där hon studerade en period. Men det är inte heller det enda sättet att jämföra undervisningens kvalitet eller förmåga att ge förutsättningar för framgång.