Arbetsminister Lauri Ihalainen: Kompetenshöjning ska trygga Finlands framtid

I arbetsminister Lauri Ihalainens mötesrum hänger porträtt på tidigare ministrar. Först kommer tolv män, sen fem kvinnor. Ihalainen är alltså den första mannen på posten sedan 1990-talet. Å andra sidan är han som före detta ordförande för finska LO, FFC, mer än väl kvalificerad att handha arbetslivsfrågor. Socialdemokraten Ihalainen ledde centralförbundet i nästan tjugo år innan han gick i pension 2009.

Vi träffas samma morgon som de högre tjänstemännen i fackförbundet YTN meddelat att personalen vid 40 verkstadsföretag går i strejk efter att förhandlingarna med arbetsgivaren strandat. Det är höstens andra strejk efter att Metallfacket och tjänstemännen i ett annat fackförbund, Pro, genomdrev en fyra dagar lång strejk. Ihalainens mobiltelefoner piper fram textmeddelanden om förhandlingarna.

Det råder oro på flera fronter. Konjunkturprognosernas kurvor pekar neråt och Finlands hopp är att ekonomin i de viktigaste handelsländerna Sverige, Ryssland och Tyskland inte rasar.

- Vi har en ödesgemenskap med Europa.

Arbetslösheten har fallit under 7 procent och målet är att vara nere i 5 procent år 2015. Om den ambitionen blir verklighet beror helt och hållet på tillväxten.

Bästa arbetsliv

Ihalainens tankar rör sig just nu kring öppningsseminariet för en utvecklingsprocess som ska leda till att Finland har Europas bästa arbetsliv år 2017. Det handlar om ett åtgärdsprogram som ska bygga vidare på de regeringsprogram som tidigare genomförts. I fokus ligger ledarskapet. Ihalainen påpekar att välfärdssamhället inte blir verklighet utan välbefinnande i arbetslivet som stöder den ekonomiska tillväxten.
Att utveckla välbefinnandet i arbetslivet är centralt för att säkra tillväxten.

En annan av regeringens ambitioner är att Finland ska ha världens kunnigaste folk år 2020.

Ihalainen säger att få kan räkna med att ägna sitt yrkesliv åt en karriär och ett yrke. I stället måste folk ha kapacitet att byta yrke eller jobb minst tre fyra eller fem gånger under sitt liv. Förändringar måste göras så att folk på arbetsmarknaden har många kompetenser och det här är enligt Ihalainen ”den stora berättelsen” just nu. Det handlar om livslångt lärande där arbete och studier kombineras under hela karriären. Därmed har folk bättre möjligheter att hantera förändringar, men också orka med en längre tid i arbetslivet.

I åldrarna 35-55 finns tvåhundratusen finländare som inte har andra stadiets utbildning och de har dåliga förutsättningar att tackla förändringar eftersom många heller inte fått någon utbildning i jobbet.

När centralorganisationerna i oktober förhandlade fram det ramavtal som ska styra förhandlingarna på förbundsnivå var en av de stora tvistefrågorna fortbildningen. Ihalainen drev som FFC-ordförande på att alla arbetstagare ska ha rätt till fortbildning enligt ett system som finns i Danmark. Arbetsgivarna har inte varit särskilt tända på idén, i synnerhet inte vid mindre organisationer där resurserna är knappa och varje insats behövs för att hålla igång verksamheten.
Därför utreder regeringen nu hur ett system ska finansieras så att arbetsgivarna kommer med. Redan i dag finns en statlig utbildningsfond som stöder vuxenstudier. Regeringen vill gå vidare och satsa på individuella utbildningskonton då arbetstagaren kan samla på sig utbildningsdagar. Personer över 55 år ska kunna använda sina dagar till att förbättra arbetsförmågan.

Ihalainen säger att denna reform ger ett viktigt budskap.
Förslaget om en individuell utbildningsmodell utreds som bäst av en arbetsgrupp, vars rapport ska vara klar i slutet av nästa år. Målsättningen är att alla ska ha rätt till tre utbildningsdagar per år.

Utbildningsgaranti

Arbetslösheten bland ungdomar ligger på 17 procent. Majoriteten av dem – 70 procent - har inte andra stadiets utbildning, alltså har inte gått gymnasium eller yrkesskola mellan 16 och 19 års ålder. Regeringen har därför beslutat om en utbildningsgaranti för ungdomar som en del av samhällsgarantin. Alla som går ut grundskolan garanteras inom tre månader en plats i ett gymnasium, inom en yrkesutbildning, ett läroavtal, en plats i en ungdomsverkstad, en rehabiliteringsplats eller någon annan form av utbildning.
Satsningen är värd 60 miljoner euro.

I dag går finländska ungdomar in i arbetslivet vid 21 års ålder och 27 år om de studerat vid en högskola. Med tanke på att den reella pensionsåldern ligger på cirka 60 år blir karriären för kort enligt experterna. Ett problem är att 60 000 personer varje år klassas som arbetsoförmögna och deras pensionsålder blir i snitt 52 år. De yngsta är bara 15-20 år. Den utvecklingen måste enligt Ihalainen bromsas genom förebyggande åtgärder.

- Det finns ett illamående i arbetslivet. Det är viktigt att folk känner sig uppskattade eftersom så många unga känner sig värdelösa och otrygga. Det finns en anda av att ’jag gör allt jag kan, men det räcker ändå inte’, säger Ihalainen.

Han påpekar att hälften av dem som är arbetsoförmögna, till exempel på grund av fysisk skada, skulle vilja tillbaka in i arbetslivet. Det ligger på arbetsmarknadens parters ansvar att finna lösningar som gör det möjligt, inte minst därför att antalet personer i arbetsför ålder minskar.

- Ökad invandring löser inte detta problem. Vi måste klara oss bättre med de som nu finns och att de orkar bättre. Åldersstrukturen i Finland är sorglig och hård. Arbetsgivare som förstår vad som krävs kan klara sig.

Ihalainen påpekar att arbetets betydelse går utöver de rent ekonomiska faktorerna, att skaffa en utkomst.

Flexibel arbetstid redan nu

Tankar kring arbetstiden utgör också en viktig del av Ihalainens ambitioner. För 100 år sedan jobbade folk 3000 timmar per år medan den årliga arbetstiden nu är nere i 1600 timmar.

- Flexibilitet är bra om den kan kombineras med familjens behov. Gränsen mellan arbete och fritid blir också allt mer oklar då folk bär med sig jobbet hem.

Enligt Ihalainen är flexibiliteten hos nordiska arbetstagare större än i andra europeiska länder. I Finland kan lokala avtal om flextid göras förutsatt att de är överens med de nationella ramavtalen. Det är upp till arbetsgivare och fackombud att försöka komma överens. Om detta inte lyckas gäller det nationella avtalet.

- Detta är tryggt för arbetstagaren. Båda parter ska ju ha en nytta av det.

Finland har också 57 000 långtidsarbetslösa och deras utsikter är väldigt dåliga. Utdragen arbetslöshet är ett stort problem i Finland. Ändå är Ihalainen benägen att säga att arbetsmarknaden i det stora hela fungerar bra. Folk sysselsätts snabbt. Samtidigt hamnar alltför många in i en ond cirkel där de inte erbjuds ”riktiga” jobb utan olika former av stödd sysselsättning.

Invandrarungdomar är en grupp som behöver mer stöd eftersom arbetslösheten bland dem är tre gånger högre än den allmänna nivån. Ihalainen bär det politiska ansvaret för integrationsarbetet och han tror att den rätta vägen går via bättre språkkunskaper och utbildning.

De radikala strukturförändringarna i näringslivet kräver ett annat angreppssätt. Där handlar det om att erbjuda uppsagda arbetstagare omställningsskydd direkt när beskedet om uppsägningar kommer.

Koordinering

Under hösten har löneförhandlingarna dominerat rubrikerna och regeringen gjorde i ett tidigt skede klart att ett avtal stöds med skattelättnader. Den ekonomiska politiken och finanspolitiken är alltså koordinerad med arbetsmarknadspolitiken. Resultatet blev ett ramavtal som ska täcka större delen av landets arbetstagare. Det innebär också att arbetsgivarna frångått sitt krav på decentralisering och lokala uppgörelser som förhindrat nationella avtal sedan 2008.

- Detta är en pragmatisk vändning i deras tankesätt eftersom det är en lönemodell arbetsgivarna inte velat ha. Men det är en smart modell. Däremot vet jag inte hur det ser ut om två år.

Ihalainen anser själv att detta ramavtal skiljer sig från tidigare heltäckande kollektivavtal medan andra ser stora likheter. Hur som helst lovar regeringen stöda uppgörelsen med ungefär 400 miljoner euro i skattestöd. Den 25 november går tiden ut och då ska regeringen bedöma om de avtal som slutits är tillräckligt täckande för att staten kan gå med.

Modellen är väldigt flexibel och på förbundsnivå har förhandlarna haft svårt att veta vad ramavtalet riktigt innebär. När vi lämnar Ihalainen står tjänstemannafacket STTK:s ordförande Mikko Mäenpää och väntar på att få tala med arbetsministern. Det är tydligt att regeringens hand är ständigt närvarande när facket och arbetsgivarna förhandlar.