Revirkamp om arbetsrätten

- De nationella parterna och lagstiftarna har tappat mycket makt i arbetsrättsfrågor. Även om det idag skulle finnas en stark nationell vilja att driva en viktig fråga inom arbetsrätten, skulle det vara svårt att göra något, säger Niklas Bruun.

Tillsammans med kollegan Jonas Malmberg, också han professor i arbetsrätt vid Arbetslivsinstitutet, har han studerat vad som hänt med arbetsrätten under de tio år som Sverige och Finland nu har varit med i EU.

De pekar på flera omvälvande förändringar. En av slutsatserna är att det nationella inflytande över arbetsrätten har minskat. En annan stor förändring är att det i en allt mer internationaliserad ekonomi pågår en revirstrid mellan arbetsrätt och ekonomisk rätt. Den tredje viktiga förändringen handlar om att domstolarna i EU-systemet fått en avgörande roll för skapande av rättspraxis, det vill säga den yttersta beslutsmakten över vad som är tillåtet inom arbetsrätten i Sverige och Finland prövas av internationella domstolar. 

Arbetsrätten inte längre nationell

Som ett tecken på att arbetsrätten upphört att vara nationellt kontrollerad pekar de båda professorerna på en lång lista med förändringar som skett inom arbetsrätten både i Sverige och i Finland sedan medlemskapet. I stort sett alla dessa förändringar har skett för att anpassa nationella förhållanden till EU-direktiv.

Ungefär samtidigt som Sverige och Finland blev medlemmar blev också frågor om arbetets reglering föremål för det europeiska samarbetet. Genom Maastricht-fördragets sociala protokoll har den sociala dimensionen utvecklats. Bland annat fick arbetsmarknadens parter då en formell roll i förhållande till ny lagstiftning inom arbetsmarknadsområdet.

- Den sociala dimensionen har utvecklats starkt. Vi har aldrig fått så mycket lagstiftning från EU som under den här perioden, säger Jonas Malmberg.

Inför den svenska medlemsomröstningen handlade en av de stora frågorna om huruvida man som EU-medlem skulle kunna värna den svenska arbetsrättsmodellen.

Framför allt fackföreningarna eftersträvade att förändringar i arbetsrätten skulle ske genom avtal, i stället för lag och det fanns en stor enighet kring detta krav. I en skriftväxling med dåvarande kommissionären inom arbetsmarknadsområdet Padraig Flynn, slogs också fast att så var fallet.

I framför allt Danmark, men också i Finland har det fungerat så. Där förhandlar parterna om direktiven och lagstiftarna följer upp de luckor som uppkommer. 

Svenskt misslyckande

- Man har helt misslyckats med detta i Sverige. Arbetsmarknadens parter har inte kommit överens och man har lämnat över till lagstiftarna, säger Jonas Malmberg.

Från framför allt arbetsgivarhåll har man hävdat att det inte är någon idé att förhandla om givna direktiv, men detta är en felsyn enligt Jonas Malmberg. Ofta medger direktiven att man anpassar reglerna och de lämnar också ofta öppet för tolkningar. Han tar direktivet om deltidsanställda som ett exempel. Där stadgas att deltidsanställda ska ha samma rättigheter som heltidsanställda om det inte föreligger objektiva skäl. Men vad som är objektiva skäl specificerar inte direktivet utan lämnar över för de nationella om. Avtalen stärker alltså parternas ställning mer än lagen, men i Sverige har man inte tagit denna chans.

Niklas Bruun, som är verksam både i Sverige och i Finland, ser att de både länderna generellt väljer olika strategier i förhållande till EU. I Finland är man inte så mycket för och emot EU, som i Sverige och detta gäller också inom arbetsrätten.

- I Finland har det centrala partssamarbetet fungerat bättre och man har gemensamt försökt att anpassa arbetsrätten. Min uppfattning är att partsrelationerna är mera ansträngda i Sverige och det har försvårat en smidig lagstiftning, säger Niklas Bruun. 

Arbetsrätten svårtolkad

Arbetsrätten har också blivit mera svårtolkad och det finns inte längre en tolkning om vad som är rätt och fel, hävdar de två professorerna. Samtidigt sker en ökad internationalisering av ekonomin och social ekonomisk rätt ställs allt oftare mot varandra. Det visar flera konflikter på den svenska arbetsmarknaden, senast vid ett omstritt bygge av en skola i Vaxholm, där ett lettiskt bolag till sist fick dra sig ut efter att ha hamnat i blockad av svenska Byggnadsarbetarförbundet.

Det lettiska byggföretaget hade kollektivavtal i Lettland. Men svenska Byggnads menade att i Sverige ska svenska avtal och villkor gälla, enligt EU:s utstationeringsdirektiv. Byggnads krävde svenskt kollektivavtal. Det lettiska företaget gick med på att betala minimilön, enligt EU:s regler. Men i Sverige finns ingen lag om lägsta lön, utan Byggnads krävde att de lettiska arbetare skulle få den genomsnittslön som avtalas fram i Stockholmsområdet. Nu har det lettiska företaget dragit sig ur uppdraget och ärendet ska prövas i arbetsdomstolen. Den lettiska regeringen har protesterat och vänt sig till EU-kommissionen. Premiärminister Aigars Kalvitis säger också i en intervju i Sveriges Radio, att det inte var det här man väntade sig när man blev medlemmar i EU. 

Stabiliteten borta

Jonas Malmberg menar att det inte råder någon tvekan om att den stabilitet som tidigare präglade arbetsmarknaden är borta. Men det beror i huvudsak inte på arbetsrättsliga förändringar, utan andra omvärldsfaktorer. Det har skett en förändring i internationell arbetsfördelning som tar sig uttryck i företagsflyttningar, ökad ekonomisk integration, lägre transportkostnader och en ökad rörlighet av människor och kapital. Privatiseringar och offentliga upphandlingar har förändrat tidigare trygga jobb.

Niklas Bruun varnar för risken för social dumping.

- I det utvidgade EU finns det många uppfattningar kring arbetsrätten och det finns också stora löneskillnader. Det måste till en bra mix mellan marknadskrafter och social trygghet. Jag vill också uppmana de europeiska länderna att tillsammans arbeta mot uppkomsten av en svart arbetsmarknad, säger Niklas Bruun som prisar Spaniens beslut att låta de som jobbar svart få amnesti. 

Efterlyser kontrollsystem

Han efterlyser kontrollsystem där företag som jobbar i ett annat land anmäler sin närvaro och sina anställda till myndigheterna, något som är särskilt viktigt i länder där fackföreningarna är svaga.

- En internationell reglering av arbetsrätten är nödvändigt för att balansera en allt mer internationaliserad ekonomi. Det primära ansvaret för detta ligger hos politikerna och parterna, säger Jonas Malmberg.