Förtroendekrisen djup i Finland: Sänkta löner enligt tysk modell lockar arbetsgivarna

Det var i presidentens traditionella nyårstal som Sauli Niinistö kastade bensin på en liten brasa som redan pyrt ett tag. För att rädda landets konkurrenskraft borde såväl anställda som chefer hålla igen med sina lönekrav, menade han.

Han föregick själv med gott exempel. President Niinistö hade, innan han höll sitt tal, redan bett riksdagen bereda en lagändring som gör att presidentens lön sänks till 2006 års nivå, eller från 160 000 euro per år till 126 000 euro. Det är en lönesänkning med över en femtedel.

Niinistös föregångare på presidentposten, Tarja Halonen, som hör till socialdemokraterna säger att hon själv, mot bakgrund av sin karriär inom facket, skulle ha svårt att föreslå att lönerna ska sänkas. 

Riksdagens talman, socialdemokraten Eero Heinäluoma, ansåg däremot att även riksdagspolitikerna kunde gå ner i lön.

Känsligt läge

Högerpolitikern Niinistös utspel kom i ett känsligt opinionsklimat, eller kanske just därför. Arbetsgivarna är förbittrade över det kollektivavtal som slöts hösten 2011 och som binder dem till en överenskommelse om löneökningar som mot bakgrund av konjunkturläget framstår som huvudlöst. Regeringen, som tillträdde 2011, baserade likaså sitt regeringsprogram på alltför rosenröda prognoser.

Niinistös utspel kan därför mycket väl tolkas som ett stöd för arbetsgivarnas linje.

Arbetsgivarnas nya ordförande Ilpo Kokkila hade redan sagt att lönerna snarare borde sänkas än höjas. Ninistös partikollega och tidigare näringslivsministern Jyri Häkämies föreslog två timmar mer arbete per vecka - utan lönepåslag. Båda sade sig dessutom vara villiga att sänka sin egen lön.

Svek

De anställdas representanter anser för sin del att arbetsgivarna svikit sitt löfte om att införa tre utbildningsdagar.

Dessutom fortsätter debatten om att höja pensionsåldern att rasa med oförminskad kraft.

Förtroendet för den andra parten ligger alltså på en osedvanlig låg nivå inom det finländska arbetslivet.

Facket har konsekvent vägrat gå med på några som helst omförhandlingar av det nuvarande avtalet, som går ut om ett år, och vill ha en förlängning med ett år till.

Det har den allmänna opinionen med sig: bara fem procent av finländarna är beredda att sänka sina löner enligt en opinionsmätning som affärstidskriften Talouselämä lät göra i januari.

Nu tycks också arbetsgivarna ha gett upp sin kamp för lägre löner, åtminstone för ögonblicket. 

Det arbetsgivarna förespråkar är i praktiken en intern devalvering eftersom Finland använder euron och i motsats till övriga Norden inte kan justera kostnadsnivån genom att sänka valutans yttre värde. Samma anpassningsprocess är i gång i södra Europa, men i mycket större skala än i Norden.

Tyskarna förebild

Förespråkarna för lönesänkningar pekar på att Tyskland är det Euroland som redan lyckats med konststycket att anpassa sina arbetskraftskostnader trots den fasta valutakursen.

Sedan 2004 har lönerna i Tyskland i snitt ökat långsammare än inflationen. Köpkraften hos löntagarna försämrades med fyra procent mellan 2000 och 2010. Löneglidningen har också varit negativ, löneökningarna har legat under nivå som slagits fast i kollektivavtalen, bland annat på grund av en kraftigt ökande andel deltidsjobb och extrema låglönejobb.

Samtidigt tuffar det tyska loket på trots att större delen av Eurområdet är inne i en djup svacka. 

Det tyska exemplet förskräcker ändå i fackföreningskretsar och framför allt systemet med att urholka kollektivavtalen med så kallade öppningsklausuler. Det innebär i praktiken att företagen kan förhandla om lokala undantag från de centrala branschavtalen.

Det första kollektivavtalet med öppningsklausul tecknades redan år 1985, men det var under början av 2000-talet som den tyska fackföreningsrörelsen på allvar pressades att gå med på undantag. Det visar sig ändå att sänkta löner utgör en mindre del av de lokalt anpassade avtalen. Längre arbetstid för samma lön och slopande av särskilda tillägg, trettonde månadslön eller bonus, har varit mycket vanligare.

Vaga löften

Arbetsgivarens motprestation har varit varierande. I många fall har den helt enkelt bestått av löften om att inte lägga ner verksamheten. Från början var öppningsklausulerna tänkta att användas i företag med ekonomiska svårigheter, men de har senare snarast använts som ett allmänt medel för att stärka konkurrenskraften.

Det finns ytterligare ett skäl varför de fackliga företrädarna ser på Tyskland med skräck. Antalet fackligt anslutna har nästan halverats under tjugo år och den fackliga anslutningsgraden i landet var 2011 nere i 20 procent.

Både i Sverige och i Danmark nickar många igenkännande när den finländska debatten om lönesänkningar kommer på tal. SAS-personalens avtal bryter trenden med ständigt höjda löner på svensk arbetsmarknad.

- Det avtal som facken har tecknat med flygbolaget SAS är unikt på svensk arbetsmarknad. Sedan 1930-talet har det varit löneökningar som har gällt år efter år, sade Medlingsinstitutets chefsjurist Kurt Eriksson till Ekot när nyheten kom.

- Lönesänkningar förekom främst inom 1920- och 1930-tal, därefter har man ju förhandlat om löneökningar.

Ingen trend

Flera svenska företag har också tecknat krisavtal med sin personal, men det är ändå ingen trend. Svenskt näringsliv har heller inte drivit på frågan om sänkta löner, men vill däremot nog frysa den nuvarande nivån. Utvecklingen i Sverige har också varit mer positiv än i Finland och Danmark.

I bakgrunden finns också en rädsla inom näringslivet för att hela debatten om sänkta löner gör att hushållen håller hårdare i plånboken och minskar konsumtionen. Även om exportindustrin får en vitamininjektion drabbas den inhemska tjänstesektorn. De ekonomiska experterna är överens om att sänkta löner är fel väg att gå, men däremot återkommer måttlighetsargumentet ständigt i den begynnande avtalsrundan.