Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
Du er her: Forside i Nyheter i Nyheter 2016 i Arbetsrättens grundidé utmanas av marknadsrättsligt tänkande
Nyhet

Arbetsrättens grundidé utmanas av marknadsrättsligt tänkande

| Text: Kerstin Ahlberg

Arbetsrättens grundidé är att skydda den svagare parten i en arbetsrelation. Den utmanas nu alltmer av marknadsrättsliga tankegångar som innebär att det viktigaste är att alla har möjlighet att få ett arbete. Det kan låta sympatiskt, men kan leda till försämrade villkor såväl för dem som har en fot inne på den reglerade arbetsmarknaden som för dem som knackar på och vill komma in.

– En normal anställning är en fast anställning. Det deklarerade Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i höstas när han skulle beskriva vilka planer kommissionen hade när det gällde arbetsrätten. Med det menade han att ”fast” anställning (tillsvidareanställning) ska vara regel och att andra anställningsformer, som brukar kallas atypiska, bör vara undantag.

Det är ingen djärv gissning att majoriteten av den arbetande befolkningen håller med honom. När man frågar människor med tidsbegränsade anställningar vad de helst vill ha, svarar de flesta att de skulle vilja vara tillsvidareanställda.

Men om man inte talar om hur det bör vara utan om hur det faktiskt är, är även tidsbegränsade anställningar normala numer. De har stadigt blivit allt vanligare, och när arbetsgivarna i Europa nyanställer efter den senaste ekonomiska krisen, ökar andelen tidsbegränsade jobb mer än andelen tillsvidareanställningar. Den mest extrema formen är de så kallade nolltimmarsavtalen där arbetsgivaren inte utlovar en enda timmes arbete och där varje tjänstgöringstillfälle bir en ny tidsbegränsad anställning i en oändlig rad.

Den här utvecklingen har skett helt inom arbetsrättens ramar. Den är till stor del styrd av politiska beslut. De senaste tio åren har de flesta av medlemsländernas regeringar, påhejade (och i vissa fall tvingade) av Europeiska kommissionen, luckrat upp sina regler om anställningsskydd. Det har blivit enklare och billigare att säga upp anställda och möjligheterna att anställa på begränsad tid har utökats. På så sätt skulle arbetsgivarna bli mer villiga att anställa och sysselsättningen öka, var tanken. Ingen har kunnat visa att reformerna faktiskt har haft någon sådan effekt. Men säkert är att anställningar och inkomster har blivit osäkrare såväl för dem som redan har en fot inne på arbetsmarknaden som för dem som står utanför och knackar på.

Vad Jean-Claude Juncker inte sade den där gången i höstas var att den normala fasta anställningen är en anställning på heltid. Så har det traditionellt varit, och deltidsarbete har betraktats som atypiskt. Nu ser det ut som om även ofrivilligt deltidsarbete kan vara på väg att normaliseras i branscher där heltid har varit norm. I tjänsteföretag där efterfrågan varierar kraftigt under dygnets timmar och veckans dagar blir det allt vanligare att dra ner antalet heltidsanställningar till ett minimum och ha fler deltidsanställda. Dessa kan då lättare schemaläggas på tider då efterfrågan är störst. Ett illustrativt exempel är den händelse som låg bakom den svenska tågstrejken sommaren 2014. Den utlösande orsaken var att ett av arbetsgivarorganisationen Almegas medlemsföretag ville säga upp 254 heltidsanställda lokförare och tågvärdar – för att genast erbjuda 160 av dem återanställning om de accepterade att gå ned till deltid.

När det gäller de allra nyaste formerna av otrygga arbeten, till exempel så kallat crowd work där människor utför tjänster åt andra genom förmedling av en tredje part, har arbetsrätten helt enkelt inte hunnit med. Taxitjänsten Uber är bara ett exempel, det finns också arbetsuppgifter som man kan utföra hemma vid sin dator åt en beställare som man aldrig träffar. Det är osäkert om man då är anställd och vem som i så fall är ens arbetsgivare, eller om man är egenföretagare och inte alls skyddas av några arbetsrättsliga regler. Kort sagt: ju otryggare arbetet är, desto mer sannolikt att personen inte har något skydd.

En ryggmärgsreflex hos en del fackliga organisationer verkar därför vara att den här sortens tjänster helt enkelt ska motarbetas så långt det går, och helst förbjudas. Det är antagligen varken politiskt eller praktiskt möjligt. Så långe det går att tjäna pengar på dem, kommer företag att kunna hitta nya affärsmodeller som lagstiftaren inte har tänkt på att förbjuda.

I stället får man försöka utveckla arbetsrätten så att den även i fortsättningen ger ett grundläggande skydd åt alla som utför arbete åt andra och står i en beroendeställning till någon av dessa. Det är detta, att skydda den svagare parten i en arbetsrelation, som traditionellt är arbetsrättens grundidé.

Arbetsrättens grundidé har dock kommit att utmanas alltmer av marknadsrättsliga tankegångar, konstaterade professor Niklas Bruun vid forskningsprogrammet ReMarkLabs konferens i Stockholm i maj. Enligt dessa är den grundläggande principen för regleringen av arbetslivet att alla ska ha möjlighet att få ett arbete. Då är det framför allt viktigt med regler om likabehandling och icke-diskriminering.

Att alla ska ha samma chanser är förstås tilltalande. Men den här teorin innebär också att lagstiftning om minimilön och höga arbetslöshetsförmåner är av ondo eftersom de avhåller människor från att söka arbete. På så sätt blir rätten till arbete i realiteten en skyldighet att arbeta. I sin mest uttalade version innebär teorin till och med att även regler om anställningsskydd och liknande individuella rättigheter bör avskaffas. I stället ska lagen stötta och skydda dem som tillhandahåller arbete, det vill säga småföretagen, sade Bruun.

De senaste årens uppluckringar av anställningsskyddet i Europa är i varierande grad inspirerade av det nya, marknadsrättsliga sättet att se på arbetsrättens funktion. Särskilt stort inflytande har det haft i de länder som blivit medlemmar 2004 och därefter, menade Niklas Bruun.

Men, som en annan av talarna vid konferensen, professor Kevät Nousiainen, konstaterade: Om man inte har några regler om grundläggande skydd för den anställda, blir principer om likabehandling och icke-diskriminering inte till stor glädje. En arbetsgivare som erbjuder usla anställningsvillkor är ändå ”rättvis”, bara den behandlar alla anställda lika illa.

Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
h
This is themeComment