Hård ton mellan domstolarna i Luxemburg och de nationella rättsinstanserna

Det var nyhetsbrevet EU & Arbetsrätt och Nordiska Ministerrådets arbetsrättsutskott som i mitten av maj inbjöd till konferens i Stockholm om dessa teman. På dagordningen stod också exempel på ärenden som lett till konflikter mellan de nationella domstolarna och domstolarna i Luxemburg om tolkningen av EU:s direktiv i förhållande till de nationella lagarna och avtalen. Ämnet lockade en stor publik bestående av representanter för parterna, departementen och forskningen.  Alla intresserade fick inte ens plats.

Den hårda kärnan utökas

Den 21 juni 2018 beslutade EU om att ändra i direktivet om utstationerad arbetskraft. Efter att direktivet är taget har medlemsstaterna två år på sig, vilket innebär att ändringen ska implementeras och bli en del av de nationella lagarna senast sommaren 2020.

I korthet betyder de vidgade direktiven att den så kallade ”hårda kärnan”, utökas. Den hårda kärnan består av en rad punkter där det utstationerade företag är skyldiga att följa värdlandets villkor.  I det nya utökade direktivet slås fast, att utöver tidigare rättigheter, ska utstationerade arbetstagaren få samma rätt till ersättning för kost, resor och logi som värdlandets arbetstagare, om arbetet sker på annan ort än den ordinarie i värdlandet.  Kostnaderna som handlar om själva utstationeringen, det vill säga resor, bostad etc. har inte med det här att göra, utan utvidgningen kan snarare jämföras med rätten till traktamente för den som tillfälligt arbetar på annan ort. Nytt är också att denna rätt begränsas till de första tolv månader som utstationerad. Ska utstationeringen därefter förlängas gäller samma arbets- och anställningsvillkor för den utstationerade arbetstagaren som för arbetstagarna i värdlandet, bortsett reglerna för tjänstepension och anställningsvillkor. Om arbetsgivaren motiverar varför, kan de tolv månaderna utsträckas ytterligare sex månader.

Utredningar pågår

Sommaren 2020 ska det utvidgade direktivet träda ikraft och de nationella anpassningarna pågår för fullt. I Sverige kommer en utredning att presenteras i slutet av maj, för att sedan gå vidare enligt sedvanlig gång, det vill säga ut på remiss, därefter proposition för att till sist behandlas i riksdagen.

– Den största utmaningen har varit att försöka genomföra EU-direktivets regler så att de fungerar inom ramen för den svenska modellen och det sätt på vilket vi har genomfört utstationeringsdirektivet på i Sverige, sa Hanna Björknäs som arbetar med utredningen.

Till sin hjälp har utredningen en referensgrupp som består av arbetsmarknadens parter samt experter från myndigheter och departement. En av frågorna som behandlas är vilka rättigheter man som individ ska ha rätt till om utstationeringen varar mer än ett år.

– Det rör sig om individuella förmåner som till exempel rätten till studieledighet . Däremot står den utstationerande arbetstagaren normalt kvar i hemlandets socialförsäkringssystem. De nya direktiven ger heller inte den utstationerade arbetstagaren anställningsskydd enligt svensk lag eller tjänstepension, sa Hanna Björknäs.

Ingrid Finsland, från Arbeids- och socialdepartementet i Norge, berättade att Norge också är i utredningsfasen och att de just nu förbereder ett så kallat ”høringsnotat”, med departementets bedömningar och förslag. Detta sänds sedan ut på remiss, med sikte på att en lagproposition kan läggas fram för stortinget sommaren 2020. I Norge talar man inte om utstationerad arbetskraft, utan om ”utsendt” arbetskraft, men frågan om EU-s direkt och utvidgning är generellt viktig, betonade Ingrid Finsland.  Den norska hållningen är att villkoren i norsk lag också ska gälla för utsända och att det allmängjorda kollektivavtalet också ska gälla för dem

– Ändringsdirektivet har stor betydelse for Norge, som har stor arbetskraftsinvandring.  En utmaning i det norska sammanhanget är hur de nya reglerna om långvarig utstationering ska genomföras i nationell rätt. Också den nya bestämmelsen om ersättning för utgifter är viktig, bland annat på grund av STX-fallet, sa Ingrid Finsland, med hänvisning till en långvarig konflikt om huruvida utstationeringsdirektivet tillåter krav på täckning av utgifter i föreskrifterna för allmängöring.

I Danmark råder enighet om att landets avtalsmodell ska gälla och man var skeptisk till utstationeringsdirektivet redan när det kom 1996. Principen som ska gälla är ”lika lön för samma arbete”, oavsett om arbetstagaren är utstationerad eller inte.

EU-rätt eller nationella kollektivavtal

Nytt är också EU:s direktiv om tydliga och förutsägbara arbetsvillkor, vilket togs av EU-parlamentet förra sommaren.  Nu pågår fortfarande tolkningar om exakta ordalydelser, men redan när det kom som förslag från kommissionen väckte det missnöje hos arbetsmarknadens parter i de nordiska länderna. Av de svenska parterna på arbetsmarknaden sågs förslaget som ett ”grundskott mot traditionen att reglera arbets- och anställningsvillkor i kollektivavtal och mot parternas autonomi på områden där de i dag har fria händer.”  

Att det finns svårigheter att kombinera de nationella lagarna med EU:s direktiv visade en av programpunkterna, som handlade om de spänningar som regelbundet dyker upp mellan EU- och EFTA domstolarna och de nationella domstolarna, inte minst på arbetsmarknadsområdet. EU:s intentioner och direktiv stämmer inte alltid överens med nationell praxis, särskilt inte på arbetsmarknadsområdet. Å ena sidan ska den fria rörligheten främjas. Å andra sidan ska de arbetstagare som under en period arbetar i ett annat land ha ett rimligt skydd under arbetets utförande. Vad som gäller och vem som äger tolkningsföreträde är inte alltid glasklart, vilket mångåriga juridiska tvister i både Norge, Sverige och Danmark visar.

Hårt tonläge

De exempel som gavs på konferensen visar hur snårigt det kan vara och att det finns många olika tolkningar om vad som ska gälla – EU-rätten eller den nationella. För de nordiska länderna med den nordiska modellens starka tradition av att lösa arbetsmarknadsfrågor genom kollektivavtal, finns också en skepticism mot EU:s vilja att skapa lagar kring det som brukar lösas kring förhandlingsbordet. Vem äger frågan, hur ska den tolkas och vem har rätt att säga sista ordet. Svårigheterna för de nationella domstolarna och EU/EFTA-domstolarna att komma överens illustrerades med exempel från Sverige, Danmark och Norge.  De visar på långvariga konflikter och överklaganden och resningar upp till allra högsta nivå både nationellt- och på EU-nivå.

– I Norge refererar Högsta domstolen sällan  till EFTA-domstolen, utan den norska tolkningen är att man kan, men inte måste förhålla sig till den. EFTA-domstolen har dock en annan tolkning, sa professor Christian Franklin från universitetet i Bergen och efterlyste mer dialog mellan de nationella domstolarna och deras motsvarighet i EU/EFTA.

Exemplen på hur konflikterna startat och utvecklats var komplicerade, men utan tvivel var det här en fråga som engagerade publiken, som bestod av representanter för parterna, forskare och representanter från de olika nordiska departement som berörs av EU:s direktiv på arbetsmarknaden. Deltagarna i den fullsatta salen tycktes lyssna andlöst och koncentrerat. Det här är uppenbart en fråga som berör.

Natalie Videbæk Munkholm , docent från universitetet i Aarhus,  redogjorde för den så kallade ”AJOS-sagen”, en rättslig process som pågått sedan 2009 och fram till nu.  Högsta rätten i Danmark och EU-domstolen har stått helt emot varandra i sin uppfattning om hur ärendet skulle tolkas och vem som äger beslutet. Inte minst har den juridiska hanteringen av frågan väckt kritik och domstolarna har anklagats för att ha ett dåligt bemötande mot varandra.

 – En av de saker som särskilt kritiserats har varit att båda domstolarna har eskalerat konflikten och inte verkat för en passande dialog, baserad på tillit och samarbete. Effekten ger ringar på vattnet både politiskt och rättsligt, sa hon

 – Det finns inga tecken på att spänningarna minskar mellan de nationella domstolarna och EU:s. Vi är bara eniga om att vara oeniga, sa en av deltagarna i publiken.