EU-domstolen: Alla ska likabehandlas - även inom en minoritet

EU har flera direktiv om likabehandling. Tillsammans förbjuder de diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Det man oftast tänker på när man talar om diskriminering är när personer som t.ex. har ett visst etniskt ursprung, som tillhör en viss religion eller har en viss sexuell läggning behandlas mindre förmånligt än personer som har en annan etnicitet, religion eller sexuell läggning (och som vanligtvis hör till majoritetssamhället).

I det här fallet, som utspelades på ett statligt sjukhus i Polen, var det tvärtom. Arbetsgivaren behandlade anställda med funktionshinder sinsemellan olika.

Motivet var ekonomiskt. Alla polska arbetsgivare med 25 anställda eller fler måste betala avgifter till en statlig fond för rehabilitering av personer med funktionshinder. Det är utgångspunkten. Men arbetsgivare som har minst sex procent funktionshindrade arbetstagare bland sina anställda slipper betala avgiften. För att bevisa att andelen funktionshindrade är tillräckligt stor måste arbetsgivaren visa upp intyg från dessa arbetstagare.

16 anställda vid sjukhuset hade lämnat in sådana intyg. Men det var inte tillräckligt många för att arbetsgivaren skulle slippa betala avgiften. För att uppmuntra fler anställda att komma in med intyg om funktionsnedsättning beslöt sjukhusdirektören därför att alla som lämnade in ett sådant efter ett bestämt datum skulle få ett särskilt lönetillägg. Det blev 13 personer. De som hade lämnat in sina intyg tidigare fick inget lönetillägg, och fick inte heller lämna in nya intyg.

Arbetsgivaren försvarade sig med att syftet ju var att spara pengar, och att det var tveksamt om det skulle bli någon besparing över huvud taget om alla skulle få lönetillägget. Sjukhuset menade också att de som klagade inte blev diskriminerade i rättslig mening eftersom de bara jämförde sig med andra funktionshindrade anställda.

Men EU-domstolen höll alltså inte med arbetsgivaren.

Även om det här målet rörde funktionshinder är domstolens slutsatser giltiga även för de andra diskrimineringsgrunderna. Den som är homosexuell kan alltså vara diskriminerad i förhållande till andra homosexuella anställda, för att ta ett exempel. Det avgörande är dock att den negativa särbehandlingen beror just på personens sexuella läggning och inte på något annat.

I just det här fallet kan det vara så, ansåg EU-domstolen. När arbetstagare lämnar in intyg om funktionshinder får de enligt lagen nämligen också vissa särskilda rättigheter i förhållande till arbetsgivaren. Därför kunde man tänka sig att de 16 som gjort det före det datum som arbetsgivaren hade bestämt hade funktionsnedsättningar som var särskilt synliga eller som krävde skäliga anpassningsåtgärder, medan de andras funktionshinder var mindre ingripande eller inte omedelbart krävde några anpassningsåtgärder. I så fall var det just arbetstagarnas funktionshinder som var orsaken till diskrimineringen.