EU:s minimilöneförslag försenat, Norden splittrat

Redan när Arbeidsliv i Norden skrev om den här frågan för drygt ett år sedan stod det klart att EU-kommissionens idé om lagstadgade minimilöner stötte på motstånd i Norden. Den sågs som hot mot den nordiska förhandlingsmodellen. Sedan dess har dock frågan avancerat genom EU-proceduren och för närvarande förhandlar Europaparlamentet med Europeiska rådet (regeringarna) om ett kompromissförslag.

Under resans gång har det blivit tydligt att det finns splittring även mellan de nordiska länderna. Inför slutspurten har Finland, Danmark och Sverige landat i olika ståndpunkter.

När EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen presenterade minimilöneförslaget i oktober 2020 var motivet att alla EU-medborgare skulle få en skälig levnadsstandard, att jämlikheten skulle öka och fattigdomen minska. Det skulle också uppmuntra fler att ta ett arbete och motverka osund konkurrens från oseriösa arbetsgivare. Hon påpekade att inget land skulle påtvingas lagstadgade minimilöner och la till att förslaget även syftade till att stärka det system med kollektivavtalsförhandlingar som den nordiska modellen vilar på.

Unisont nordiskt ramaskri

Bemötandet blev minst sagt splittrat. I många EU-länder välkomnades initiativet, men i Norden möttes det av ett närmast unisont ramaskri från såväl politiker som fack och arbetsgivare – åtminstone i Sverige och Danmark. Inom Europafacket (ETUC) har splittringen gått så långt att svenska LO slutat betala in medlemsavgiften.

- Det går inte att betala någon för att de ska döda en, sa Torbjörn Johansson, avtalssekreterare i svenska LO till tidningen Arbetet.

Trots protesterna från norr har minimilönefrågan avancerat genom EU-maskineriet. I december förra året antog EU-parlamentets majoritet ett långtgående förslag med bland annat bindande regler och ett garanterat minimilöneskydd. Strax därpå beslutade ministerrådet om ett kompromissförslag med mindre tvingande regler. Den svenska och finska regeringen stödjer detta förslag, medan Danmark avvisade det av principiella skäl. (Finland har hela tiden varit mer positivt inställt än sina nordiska grannar).

Ett stort och ett litet nej

Den danska Europaparlamentarikern Marianne Vind, socialdemokrat och ledamot av sysselsättningsutskottet, tonar ner skillnaderna mellan den danska och svenska linjen.

- Sverige och Danmark har samma hållning i EU och våra arbetsmarknadsministrar är eniga, men det finns en kulturskillnad mellan oss. Vi ger uttryck för starkare reservationer, säger nej till det vi inte tycker om medan ni i Sverige är mer kompromissvilliga och tar det bästa i förhandlingarna. Men vi driver fortfarande samma sak. Även om danska LO och de danska arbetsgivarna säger ett bestämt nej, så säger de svenska parterna ett litet nej. Det ser ut som större skillnader än vad det i verkligheten är, säger hon.

Abir Al-Sahlani är EU-parlamentariker för Centerpartiet. Foto: Bengt Rolfer

Den svenska parlamentarikern Abir Al-Sahlani, centerpartist och ledamot av sysselsättningsutskottet, tycker att Sverige borde ha gjort som Danmark.

- Jag vet inte varför Sveriges regering valde den här positionen när man kunde ha satt hårt mot hårt. Det här är en otroligt viktig fråga för framtiden, därför måste vi ta i från tårna och säga: ”Stopp, det här är inte okej”. Men man valde en mjukare linje och vi får nu se vad det leder till.

Abir Al-Sahlani är född i Irak och flydde till Sverige 1991 som 15-åring. Det är framför allt utifrån ett integrationsperspektiv som hon har engagerat sig i arbetsmarknadsfrågor. Hon satt i Riksdagens arbetsmarknadsutskott 2010–2014.

- Då lärde jag mig mycket om den svenska arbetsmarknadspolitiken. Det är mycket jag är kritisk till, men det är också genom att lära sig som man blir engagerad i olika frågor, förklarar hon.

Den andra svenska ledamoten i parlamentets sysselsättningsutskott är socialdemokraten Ilan De Basso. Han ser till skillnad från Al-Sahlani och sin danska partivän Marianne Vind ministerrådets förslag som ”en tillförlitlig kompromiss”.

Ilan De Basso är EU-parlamentariker för Socialdemokraterna. Foto: Bengt Rolfer

- Det optimala hade varit om vi fått garantier som hållit hela vägen för att vår egen lönebildningsprocess inte ska påverkas. Men det har vi inte fått, så nu gäller det att parlamentets förhandlare går med på rådets förslag så som det ser ut, säger Ilan De Basso.

21 av 27 länder har minimilön

Faktum är dock att 21 av 27 EU-länder redan har lagstadgade minimilöner (alla utom Cypern, Danmark, Finland, Italien, Sverige och Österrike). Men nivåerna varierar kraftigt – från 332 euro i månaden i Bulgarien till 2202 euro Luxemburg (Eurostat 2021).

För många politiker och fackliga företrädare i resten av Europa kan en det vara svårt att förstå det hårda motståndet från Norden. Många ser oss som osolidariska och att vi bara tänker på att skydda oss själva. De nordiska parlamentarikerna har haft det kämpigt att försöka förklara den nordiska modellen.

Här är en sammanfattning av vad det svensk-danska motståndet går ut på:

• Politiker ska inte lägga sig i lönebildningen, det är parternas ansvar och sker i förhandlingar.

• Risken med att överlåta till politikerna är att de inte bara kan höja lönerna utan också sänka dem.

• Det finns en risk att minimilönen också blir en maximilön som försvårar ytterligare lönelyft.

• Det strider mot EU:s kompetens att lägga sig i lönebildningen.

• Om minimilönen införs kan EU-domstolen i Luxemburg få ett avgörande inflytande över våra avtal.

Länder som inte känner till den nordiska modellen inser ofta inte heller att våra kollektivavtal innehåller så mycket mer än löner.

- Våra förhandlingar rymmer en rad frågor. Vi förhandlar om utbildning, integration, unga utan jobb med mera. Det är en helt annan modell, säger Marianne Vind.

- Det är mycket som står på spel – vår tradition av att skapa bättre arbetsvillkor, vårt sätt att hantera omställning. Ja, otroligt mycket kommer att påverkas, säger Abir Al-Sahlani.

Kriget kan fördröja beslutet

Att Ursula von der Leyen vid en utfrågning i EU-parlamentet i början av april upprepade att den nordiska partsmodellen ska respekteras tycks inte förändra något när det gäller den svenska och danska inställningen. Men förslaget kan stupa av andra skäl. Under årets första månader har parlamentet, rådet och kommissionen träffats i ett flertal förhandsrundor inom den så kallade trilogen under ledning av det franska ordförandeskapet. President Macron har haft en tydlig vision om att ro minimilönefrågan i hamn före det franska presidentvalet. Av olika skäl har det inte gått. En viktig förklaring är kriget i Ukraina.

- Kanske blir frågan om minimilöner fördröjd nu, säger Marianne Vind. Flera miljoner är på flykt och jag är rädd att de som kommer till Sverige och Danmark kommer in på låga löner. Våra löner är högre än vad de är vana vid, men det är också dyrare att leva i våra länder. Många vet inte om det.

Hon tycker att EU i stället för att driva fram en minimilön skulle verka för att fackföreningarna stärks och får möjlighet att sprida kunskap om arbetstagares rättigheter.

Carl-Albert Hjelmborn, chef för de svenska fackens kontor i Bryssel, tror att minimilönefrågan kan dra ut på tiden.

- Det är svårt att se hur man ska lyckas komma överens. Europaparlamentet vill gå betydligt längre än det liggande förslaget, medan rådet menar att det inte finns någon prutmån alls. Om man inte kommer överens under det franska ordförandeskapet kan det bli en långbänk av det här. Jag tror inte att det tjeckiska ordförandeskapet (som tar över den 1 juli) har någon jätteaptit på att driva detta, i synnerhet inte nu, säger Hjelmborn.

Norge hoppas på Sverige och Danmark

Var står då icke-EU-landet Norge i den här frågan?

Robert René Hansen på norska LO:s Brysselkontor påpekar att det på europeisk nivå finns liten erfarenhet av att lösa frågor genom avtal och att detta kommer att prägla lagstiftningsprocessen.

- Det har gått mycket prestige i den här frågan och det är bara några få länder som är emot. Den norska hållningen är inte ändrad, men för norska aktörer finns lite att göra just nu, eftersom vi inte är på insidan av processen. Däremot är det viktigt vad EU-medlemmarna Sverige och Danmark för, säger han.