NFS kongress pressar på för en rättvis grön omställning

Varför är det så viktigt? Varför applåderas det spontant i mötessalen på hotellet på Holmenkollen, när statsminister Katrín Jakobsdóttir meddelar nyheten, via en länk från Island?

Förklaringen ligger i hur parterna på arbetsmarknaden organiserat sig i Europa och Norden, där det finns ett tomrum – det finns inget samarbetsorgan bland arbetsgivarna på den nordiska nivån. Förhoppningen är därför att mötet på Island kan bli en start på något större.

Nordens Fackliga Samorganisation, NFS, är de fackliga huvud- och centralorganisationernas samarbetsorgan i Norden. Spännvidden är stor - från det svenska LO med 1,4 miljoner medlemmar, till färöiska Samtak med 6 000 medlemmar.

NFS bildades 1972 och firar sitt 50-årsjubileum i år. Skälet till att NFS bildades var att Danmark, Norge, Irland och Storbritannien hade ansökt om medlemskap i EEC, som EU kallades då. Det fanns en risk för att det nordiska fackliga samarbetet skulle splittras, samtidigt som det var en öppen fråga hur det fackliga samarbetet skulle organiseras i en utvidgad europeisk gemenskap.

Resultatet blev  European Trade Union Confederation (ETUC) på svenska oftast omtalat som  Europafacket eller EFS. Det samlade centralorganisationer som hämtade sin inspiration från såväl ”socialism, ekonomisk demokrati, kristendom och kommunism,” som det heter i en bok som skildrar organisationens tillblivelse. Idag består Europafacket av 92 centralorganisationer från 39 länder, med sammanlagt 45 miljoner medlemmar. Av dessa står NFS för 8,5 miljoner, eller nästan en femtedel. Tack vare den höga graden av organisering i Norden är NFS tre gånger starkare inom Europafacket, än om man bara skulle se till hur många anställda det finns.

Arbetsgivarna i Europa samlade sig i BusinessEurope, som består av arbetsgivar- och näringslivsorganisationerna i 35 länder, och i CEEP, som representerar offentliga arbetsgivare.

Medan de nordiska centralorganisationerna i NFS samordnar sina ståndpunkter i EFS och i andra internationella organisationer, finns det inte någon nordisk motpart bland arbetsgivarna. Därmed fattas ett av de tre benen i det som brukar kallas för den nordiska modellen, just på den nordiska nivån. Samarbetet med regeringarna är däremot omfattande, både direkt och i förhållande till det nordiska ministerrådet.

Kristina Hafóss representerade de nordiska institutionerna, hon är direktör för Nordiska rådet.

Att arbetsgivarna fattas på det nordiska planet, upplever facken som olyckligt, speciellt när det handlar om gränsöverskridande frågor, som klimatet.

För att den gröna omställningen ska kunna genomföras måste den vara rättvis, argumenterar arbetarrörelsen.

- Det är som president Obama sa, att om alla länder vore lite mer som Norden skulle vi ha en bättre värld. Det beror ju på att vi har en nordisk modell, där vi har en väldigt stark fackföreningsrörelse, där vi har våra kollektivavtal. Jag tänker att utan att ha det så kommer klimatomställningen att gå långsammare, sa den rutinerade Europaparlamentarikern (men pinfärska riksdagsledamoten) Jytte Guteland (S), när hon summerade upp varför NFS är viktigt.

Det är rikligt om tid för grupparbeten och samtal runt borden i kongressalen. Här är det den inbjudna professorn i Nordiska frågor Johan Strang som samtalar bl a med den svenska TCO-ledaren, Therese Nordström (med ryggen till kameran).

Men den nordiska modellen handlar också om en egen kultur, ett eget sätt att umgås och lösa problem på. Det är där socialantropologin kommer in. Och för att inte någon ska missförstå – flugan på väggen är en metafor, det är inget hemligt som föregår på NFS kongress, utan jag är inbjuden och sitter vid pressbordet, när jag går över till att vara hobbyantropolog.

Det som slår mig är hur informell kongressen är och hur huvudorganisationernas ledare glatt ställer upp på alla påfund som sekretariatet för NFS har hittat på. Det består bara av fyra personer och leds av Magnus Gissler, som också fått en tidigare generalsekreterare, Loa Brynjulfsdóttir, att vara moderator under kongressen.

Luca Vinsentini, generalsekreterare i Euyropafacket, talar vid "lägerbålet" i mitten av konferenssalen på NFS kongress.

Här används alla sätt för att pigga upp kongressen, som mentometerknappar för att gissa vilket av tre påståenden om föredragshållarna som är falskt, en digital lägerbrasa har gjorts i mitten genom att ställa tre flatskärmar i en triangel. José Peréz Johansson från sekretariat ropar då och då att: ”Nu ska det arbetsgruppas!” och alla diskuterar ivrigt vid borden, skriver stickord på blädderblockblad och nålar sedan upp resultatet på väggen.

- Det är en väldigt stor skillnad mellan mötena i Europafacket och den här kongressen, där det används nya metoder och det blir lite som ett klassrum. Det hade aldrig kunnat ske i Europafacket, där det är långa tal, ofta förberedda, men inte från fransmän och italienare. Då är det lååånga inledningar och beskrivningar av hur de upplever saker och kanske det kommer ett förslag på slutet om vad EFS bör göra för oss. Det är en väldigt stor kulturskillnad, säger Ragnhild Lied, som leder det norska Unio.

Resultatet av grupparbetena hängs upp på väggen.

Loa Brynjulfsdóttir växlar snabbt mellan danska, svenska och isländska – eller engelska, när de internationella gästerna ska tala.

På väggarna runt mig hänger de nordiska flaggorna, bortsett från Ålands, eftersom de åländska fackförbunden inte har någon egen facklig huvudorganisation, (de ingår i de finländska huvudorganisationerna). Det hänger också en EU-flagga, vilket fick Jesús Gallego, som hör till de inbjudna gästerna, att spärra upp ögonen:

- Det som förundrade mig var att se EU-flaggan på väggen. Är det ett skämt? Kommer den tas ned och brännas på den sista dagen? skämtade han.

För NFS har haft ett problematiskt förhållande till EFS de senaste åren, på grund av speciellt de danska och svenska fackens motstånd mot minimilöner. Det gick så långt att det svenska LO i slutet av 2021 beslöt sig för att frysa kontakterna med EFS och inte betala medlemsavgiften.

- Att betala till en organisation som motarbetar oss, det går inte. De kan inte få föra vår talan, vi måste tala för oss själva, kommenterade LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson beslutet.

I början av 2022 begravdes emellertid stridsyxan, och LO betalar igen sin medlemsavgift.

Claes-Mikael Ståhl, som är vice generalsekreterare i EFS, summerar kulturskillnaderna med beskrivningen ”vi från Norden är glada i att skriva långa brev, medan ni från södra Europa är mer teatralska.”

Jesús Gallego kan emellertid inte låta bli at komma med en hjärtesuck om de nordiska ländernas förhållande till EU.

Jesús Gallego, internationell sekreterare för den spanska centralorganisationen UGT.

- Det finns en känsla av att Norden inte har något med EU att göra. Och det handlar inte om att en del av länderna inte är medlemmar, utan mer om att EU ses som en fiende, i stället för ett gemensamt hus. Att en del av era politiker, oberoende av politisk färg, måste framhäva en sorts kritik av EU för att framstå som starka.

- Allt detta hände också innan minimilönedebatten kom. Ni är, för att uttrycka det på ett annat sätt, inte ”fans” av EU. Men tänk på grekerna – hur mycket fans var de efter finanskrisen 2008? Eller de spanska stålverksarbetarna som förlorade jobben när Spanien blev med i EU, eller Italien, som med sitt val nyligen, skickade ett kraftigt budskap till EU. De är inte heller ”fan” av EU.

- Vi har alla haft problem med EU, men varför tänker vi då att det är Norden som har ett problem med EU? Är det för att ni är så olika oss? Vi har ett spanskt ordspråk som betyder att vi alla är så väldigt olika varandra att vi börjar likna varandra.

- Så kanske det är det som är fallet: Ni är väldigt annorlunda, men det gör er inte annorlunda än oss.

- Det största felet vi gör är att tro att ni hade fel och ni tror att vi hade fel i minimilöndebatten. Vi kämpade samma kamp. Vi ville båda ha bättre villkor för våra medlemmar, Men vi ansåg att det var bättre om vi hade det verktyget, medan ni menade att det var bättre utan, avslutade Jesús Gallego.