Nordbor - utställningen som visar 500 år av nordisk historia

Utställningen har kallats ”perfekt” av Svenska Dagbladet. Den har planerats i fem år och försöker ge en sammanhållen berättelse om livet i Sverige och Norden under 500 år. Den består av 4 000 föremål, bilder och arkivmaterial som presenteras i 27 salar högst upp i museet.

Det låter överväldigande, men rummen är som stora allkonstverk, i ett fyrverkeri av färger och former, där innehållet i montrarna spiller över i rummet utanför och där det finns rikliga möjligheter att interagera med det man ser.

Spännande rum har skapats, där formgivningen av det som är runt föremålen är en viktig del av upplevelsen.

Några små tekniska fel är det, bara en vecka efter öppningen, som när vi försöker skriva något fyndigt med en digital gåsfjäderpenna på ett digitalt pappersark i rummet som visar hur tryckfriheten växer fram.

- Tyvärr fungerar den inte just nu, säger en vänlig kvinna som visar sig vara en av producenterna av utställningen, Ylva Lewenhaupt.

Vi tar tillfället i akt och gör en snabb intervju med henne i stället, om tankarna bakom utställningen, som att den delats upp i fyra årstider. Inledningsvis snöar det längs väggarna och glittrar av glaskristaller i taket, så blir det varmare och grönare.

- Det är alltid en utmaning att ta ett så stort grepp över en så lång tid. Då måste man tänka på vad man kan göra för att binda ihop berättelsen. Våra formgivare var väldigt visuellt innovativa. Vi ville få in årstiderna i utställningen då de är en viktig aspekt av hur vi lever i Norden. De präglar våra liv på så många sätt. Klimatet och naturen ger utställningen en inramning som leder oss framåt, säger Ylva Lewenhaupt.

Ylva Lewenhaupt har tillsammans med Matti Shevchenko Sandin och Hanna Leijon varit utställningsprooducenter. Elna Nord har varit projektledare. Foto: Björn Lindahl.

Själva har vi inte varit på Nordiska museet sedan barnsben, när det var roligare att leta efter fossilerade trilobiter i stengolvet än att studera föremålen i de sterila glasmontrarna. Men mycket har hänt i museivärlden sedan dess.

- Det är väldigt visuellt nu för tiden. Man vill engagera många sinnen, det är en genomgripande trend i museivärlden. Man vill göra saker, man vill se saker, man vill höra saker. Det som inte är så vanligt är att vi har specialskriven musik till alla rum och årstider.

- En annan skillnad mot tidigare utställningar är att man försökt ta fasta på människoöden. Att plocka in personerna bakom föremålen i berättelsen, säger Ylva Lewenhaupt.

Det sker genom skärmar där man kan höra personer från den tid som beskrivs genom föremålen, berätta om sina intryck, som Samuel Kiechel (1563–1619) som var son till en välbärgad handelsman från Ulm. Hans resedagbok från Norden 1586 är en av ytterst få samtida beskrivningar av Sverige och i viss mån Danmark.

Han var inte särskilt imponerad av Stockholm: ”är det här verkligen en huvudstad?” frågade han sig. Men han blev imponerad över samiskt hantverk och köpte med sig många skinnskor som verkligen höll fötterna varma.

På 1800-talet har kafékulturen börjat utvecklas och borgerskapet har råd att beställa porträtt av sig själva.

150 år senare berättar Catharina Forsberg (1736–1788) om hur hon utbildades till barnmorska och valdes ut delvis för att hon hade ”smala, långa händer, som kunde rädda liv”. Men ibland ställdes hon inför det fruktansvärda valet om det var kvinnan eller barnet hon skulle rädda.

En skillnad mot om utställningen hade gjorts i Norge är att nästan alla personerna som berättar sina livsöden, gör det på rikssvenska och inte dialekter. Det skulle aldrig ha skett i Norge, känner vi oss ganska säkra på, där dialekterna utgör en så stor del av identiteten.

- Det är alltid en avvägning med språket och hur tillgängligt det ska vara. Vi har inga norska eller danska representanter i våra filmberättelser. Men vi har en estnisk kvinna och tre samiska personer som talar både sitt eget språk och svenska med dialekt.

Det är bl a Kristoffer Sjulsson (1828 – 1908) som vi möter som en ung pojke innan han blev renskötare. ”Snart ska jag sluta sova mellan lakan i den varma sängen” säger han och både gläder sig över att följa renhjorden och stålsätter sig samtidigt.

Det som slår oss är inte först och främst att utställningen är så nordisk, utan att det samiska lyfts fram, inte bara för 500 år sedan när det bara bodde 1,5 miljoner människor i hela Sverige/Finland, men upp igenom historien. Det finns samiska föremål i nästan varje monter.

Att det är just Nordiska museet som gjort utställningen Nordbor är inte en tillfällighet. För det finns få personer som gjort så mycket för att lansera begreppet ”Norden”, som museets grundare Arthur Hazelius (1833–1901), som öppnade sitt första skandinaviska museum, 1873, där folkdräkter visades upp på vaxdockor i naturlig storlek. Hazelius var en av de första som förstod att samla in föremål och dräkter inte bara från överklassen utan också från allmogen. Han hade också ett speciellt öga för samerna, och Nordiska museet, som samlingarna kallades från 1880, har den största samlingen av samiska föremål i hela världen.

Många känner igen föremålen från 60- och 70-talet, när papparollen började ändras. 

- Det här är Nordiska museets unika berättelse, en historia som ingen annan kan berätta. Nordbor grundar sig på museets omfattande samlingar som byggts upp under mer än 150 år. Med fokus på Sveriges historia, inom en övergripande nordisk ram med kopplingar till våra grannländer, skildrar vi livet i Norden genom att utgå från verkliga människoöden och enskilda personers liv, säger danska Sanne Houby-Nielsen, styresman på Nordiska museet, i ett pressmeddelande.

När vi närmar oss slutet av utställningen och kommer till vår egen tid, blir antalet föremål färre. Till slut kommer vi till ett rum med en cirkel av det som kan se ut som tillfälliga saker, men som alla symboliserar ett livsöde, som ett litet lejon i plast. Den har valts ut av Erick, född 1990 i en renskötarfamilj i Sápmi.

Som tonåring kom han ut som homosexuell och flyttade till Stockholm. Han träffade då sin partner och de bestämde sig för att adoptera en liten pojke från Sydafrika, vilket just hade blivit möjligt för samkönade par.

Ett plastlejon som köptes in till adoptivsonen från Sydafrika. Foto: Björn Lindahl.

- Kärleken kom direkt på barnhemmet. När jag fick hålla honom mot bröstet för första gången ville jag inte släppa taget, skriver Erick.

Det är ett enormt språng från en av de första personerna som presenterades på utställningen, Lars Nilsson från Pite Lappmark. Hans barnbarn ramlar ned i en brunn och han hämtar rep, ber till gudarna och slår på sin samiska trumma för att rädda pojken. För det blev Lars Nilsson dömd till döden för trolldom och avguderi och brändes på bål 1693.

Sådant kan man fundera över inför Nordens dag.