Bok i fokus: Solidaritet i förändring

Nej, solidaritet är inte ett gammaldags fenomen, som tiden löpt ifrån. Det finns fortfarande en stark solidaritet i det danska samhället, både på det personliga planet och mot andra i samhället. Likaså finns ett starkt stöd för välfärdstaten. Det nya är att solidariteten idag i högre grad bygger på personligt grundade reflektioner och värderingar än tidigare, då solidaritet ofta var kollektivt organiserade uttryck utifrån gemensamma intressen. Detta får konsekvenser både för de allra sämst ställda och välfärdsstaten, är Søren Juuls slutsats.

Hans utgångspunkt är att solidariteten är en nödvändig sammanhållande faktor i ett samhälle. ”Inget samhälle kan existera utan integration och en form av tillit och solidaritet mellan dess medlemmar”, skriver han i sin inledning. Att vara solidarisk handlar om att kunna begränsa sig själv till förmån för andra och det gemensamma bästa. Det är en moralisk handling och den kan, enligt Søren Juul, ta sig både personliga och institutionella uttryck.

Han har både gjort djupintervjuer och kvantitativa och representativa undersökningar av danskarnas hållning till solidaritet, bland annat i förhållande till familjen, vänskap, grannar, lokalsamhället, arbetsplatsen och samhället i sin helhet. Han har också studerat synen på solidaritet inför de sårbara och främmande. Undersökningen visar att människor med hög utbildning och gott om pengar har lättare för den nya så kallade reflekterande solidariteten, än människor som likt Søren Juul säger ”står med ryggen mot muren.”

Arbetsplatsen är fortfarande en stark arena för solidaritet, till exempel anser flertalet att det är en moralisk förpliktelse att vara med i facket.Viljan att ställa upp för en arbetskamrat i nöd finns, men är inte villkorslös. Det finns starka krav på att fungera i jobbet, oavsett klass- och yrkestillhörighet, och viljan att hjälpa de sårbara är trots allt begränsad. Bland arbetarna finns fortfarande en ”vi mot dom”-solidaritet, men också en betydligt mer instrumentellt förhållande till arbetet än bland tjänstemän, som oftare solidariserar sig med sina arbeten.

När det gäller solidaritet med den sårbara och främmande anser flertalet att det danska samhället ska hjälpa människor som har det svårt, däribland flyktingar och invandrare. Men många ger uttryck för en solidaritet på distans och förväntar sig i hög grad att välfärdsstaten ska lösa problemen. Det finns också en skillnad i synen på vilka som är värdigt behövande, det vill säga ”riktiga” flyktingar och de som man beskriver som bekvämlighetsinvandrare. När det gäller positiv särbehandling för att integrera invandrare finns mycket lite stöd för detta och en absolut majoritet anser att de nya danskarna måste lära sig språket och vara villiga till integration. Särskilt de med lägst utbildning och minst med pengar anser att den som ska få något också måste ge något.

Boken väcker många tankar. En är slutsatsen att solidariteten tar sig allt mer fragmentariska och individuella uttryck, vilket Jørgen Juul anser ökar skillnaden mellan vinnare och förlorare. Att skapa ramar som kan säkra solidaritet och social integration trots detta, är därför välfärdsstatens utmaning.